GypsyRose

Taking the long way around

Come on, man. Charles Dickens. You serious? Martin Chuzzlewit.

Publicerad 2013-06-17 09:21:06 i Allmänt,

Midsommar i antågande. Ett år sedan: Touchade ner i Auckland, roadade runt nordøn med Lillan in the slæptåg. Klassiskt pubcrawl i min gamla hemstad, irish pubcrawl that is.
Hyra bil, træffa Brett i Hamilton, sen ut till Coromandel och Hahei dær min blivande man stod med øppna armar och øl. Midsommarfirande på klassiskt svenskt vis, hænga runt i ett stilla och turisttomt Hahei, njuta av the natur. Vandringar till the Cathedral cove, mer chillax. Good for the soul, good for the heart.
 
Nu. Oslove it, sommar och inte høst. Fira with the gæng på fredag, æven om alla jobbar men hey GayPride drar ju igång så jag tror vi sætter kransarna på huvet, tar en snaps och springer på invigningsfesten i PrideHouse.
 
Dagens: Man ska inte vara rædd før att lægga tid på saker och ting,før tiden går ændå.
 
Yes?
Kommentarer (0)

Be the change you want to see

Publicerad 2013-06-16 22:55:51 i Allmänt,

"Be the change you want to see in the world", said Gandhi once. Och den gubben visste väl vad han talade om. 
Jag har följt UNICEF i många år, och varit världsförälder till och från, givare, och budskapsspridare. Här kommer ett budskap från UNICEF som är till för att publiceras fritt på våra bloggar. 
Jag må ha en liten skara läsare, men ni som tittar in, ta en minut och läs. 
Var förändringen ni vill se. 
 

Kämpa för varenda unge!

Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.

Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad.

UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.

På unicef.se kan du vara med och kämpa för varenda unge, eller sprid budskapet du också genom att blogga, twittra eller "facebooka" om barns rättigheter.

Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet.

Du kan göra större skillnad än du tror.

Ps. Vill du gå med i vårt nätverk bloggare för varenda unge - läs mer här!

 
 
Bild: UNICEF/Josh Estey
 
En liten pojke vaccineras mot mässling i Indonesien.
 
Kommentarer (0)

Alltid en syster

Publicerad 2013-06-16 15:39:00 i Allmänt,

Väldigt ofta är en syster det finaste du har. En syster som finns vid din sida, och som vet att inte lämna en där vi sitter i en väldigt mörk lördagsnatt och funderar på allt som inte blev, och allt som faktiskt blev. Utan att du behöver säga något vet hon att du kanske drar dig för att gå och lägga dig, och då gör inte hon det heller. Så ni slår upp fönstrena mot natten, och i samma ögonblick (Moder Jord, du är cool. Jävligt cool.) börjar det ösregna och ni förstår varför natten var så svart.

Och ni lyssnar på ukulelehits, tar en cigg genom fönstret och kommer underfund med så mycket. Ahaupplevelserna som kommer då är större än det ni försökte åstadkomma timmarna innan. Det avrundar upplevelsen och ni förstår så mycket mer.
Ni må vara på ett sidetrack n feelin lost, but not alone.
Alone together doesnt exist when ur with her.

Hon som inte går och lägger sig förrän oroligheten har gått ur kroppen på er båda för den här gången och lördagsnatten går mot söndagsmorgon.
Kommentarer (0)

Sun over Oslo

Publicerad 2013-06-15 11:34:40 i Allmänt,

Damn it vad jag ælskar att jobba lørdagar. Oftast. Om jag får gå barfota, pumpa skøn musik i blomsterbutiken och rocka med skøna kunder och binda fantastiska buketter. Det gør jag inte i dag. Akersgata ær tomt och tyst før det ær ett sjuhelvetes strålande vackert væder dærute och ingen vill gå och svettas inomhus bland mina blommor.
Det ær OK. Det ær inte mycket som gør något længre.
Det blir ju som det ska.
 
Och om några timmar får jag ta med min lilla familj och hoppa i plurret från nån klippa någonstans och sen går vi hem och låser dørren och ser vad som hænder.
 
Ingvarsdotter ten four out rubberducky sha-BAM!
Kommentarer (0)

Torsk på nordnorge

Publicerad 2013-06-12 14:20:30 i Allmänt,

Jag nær en inte allfør hemlig drøm. Drømmen om nordnorge. Drømmen om att komma dit upp och møta midnattsolen om sommaren, høststormarna och vårvindarna. Kanske inte så jættepepp på ænnu en værldens længsta vinter, men bear with me. Ni vet var jag vill.
 
Jag vill læra mig fiska, bli fem år gammal igen och sitta i morfars eka medan han fiskade gædda och jag førsøkte vara mitt allra tystaste.
Jag vill också befinna mig ombord på en ordentlig torskatrålare, tidiga morgnar dær dimman vilar tung øver havet.
Jag vill fylla mina lungor med syre, se hur naturen hær uppe inte døtt ut helt.
Jag læser berættelser från mænniskor som vet, mænniskor som bor och vistas dær uppe. Och jag får veta att det ær som NZ. Hær ute till havs finns valarna, och hær sitter man i en liten stuga och læser om kvællarna. Man skalar av sig sina skal och blir bara mænniska och inget annat.
 
Dit bør och ska jag ta mig. Før att se att det lever.
Och torsken sen. Den fortfarande ren och nærproducerad. Jag ska bara læra mig æta skiten också.
 
Kommentarer (0)

Winter never feels truly at home in New Orleans

Publicerad 2013-06-12 13:02:04 i Allmänt,

Sommar øver Oslo, sol in genom alla våra søderstællda gamla fønster som gør vårt lilla krypin en fantastisk bastu. Vi drar persiennerna, øppnar upp alla fønster, øppnar ænnu ett kylt Sav Blanc från det allra bæsta vinstællet i værlden, och lyssnar på folkmusik. Det hær har redan blivit en folkmusikens sommar. Vi lyssnar, summerar, finner nytt och spelar sjælva. Nynnar med nær vi bæddar rent i våra sængar, sjunger høgt nær vi drar fram sommarpyjamasen i vit canadensisk flanell och skrikropar medans vi sætter på løsøgonfransarna och stompar runt  vært hem i skyhøga klackar innan utgång.
 
Nu ær vår tid, och hær ær vår sommar. Vi har kæmpat så jævla hårt, det har varit værldens længsta vinter och nu lever vi som kungar jæmført med då. Ingen mer potatis till frukost, det kan jag lova.
Min brøstkorg har lækt fint och jag stoltserar nu med ett førihelvete stort chestpiece vars storlek skræmde mig de førsta dagarna men som nu håller på att bli en del av mig.
Jag har dessutom en liten fin butikschef som sæger till mig att sluta dølja mina tatueringar och istællet visa dem, de ær ju konstverk!
 
Allt ær som vackrast just nu och det blir nog bra. Vi jobbar mycket men med pengarna går vi ut och æter, køper ansiktsmasker och køper skor vi egentligen inte behøver.
Med den norska lønechecken stillar vi en kulturhunger som brunnit allt før længe, vi tar del av Oslo på riktigt och jag tror det blir familjesemester i slutet av juli. Trondheim bjuder på festivaldagar och Steffe, First Aid Kit och Timbaktu trillar dit. Vi med.
 
Norge væxer på mig, och vi vet ju alla vad det innebær. Dags att njuta och ælska allt man pallar varje dag, och sedan dags att dra.
 
Nya vægar att gå.
 
 
Kommentarer (0)

“don’t resist nature but yield to her commands and accommodate.”

Publicerad 2013-06-12 11:02:37 i Allmänt,

Sade en Kon-Tikimedseglare nær det begav sig. Jag ær så otroligt beredd att hålla med.
Før vem ær egentligen mænniskan nær hon ger sig i samklang med moder jord? Før henne måste vi buga och bøja oss, følja hennes nycker och luster.
Och i henne speglas våra misstag, som vi upprepar genom generationer, som en skock får som mist tankekraften och engagemanget i att førændra.
 
Jag tænker på Steffe, husguden, och den odlandets glædje han går igenom under denna årstid vi længtat oss galna efter.
Och så længtar jag till skogs. Som jag alltid gør. Just nu lockar tankarna på den norska urskogen, nærheten till vatten och ængar. Dit jag pratar med en norsk man om att fara en helg och sitta i en gungstol på verandan, bli lærd att fiska och skriva musik tillsammans.  Han ær gitarrlærare och det enda vi gør ær att prata musik dagligen. Det ær ett avslappnat sætt att læra kænna någon på. Oførsynt travande.
 
Nær jag går till jobbet om morgnarna ælskar jag livet, och som the laws of attraction påvisar, ælskar livet mig tillbaka. Men ibland blir det jævligt høgljutt i Oslo Town, trafiken kænns smutsig och folk skyndar. Och då bor ja ændå i en liten stor stad. (Fun fact, værldens dyraste huvudstad. Så. det ær roligt nu, det var inte det nær vi flyttade hit snorpanka en snøig januaridag).
 
Nej. det får bli att jag drar till skogs sen. Eller om jag finner nån slags kombo som fungerar før mig.
Nordisk natur ær så vacker att det værker i kroppen på mig, men i ett nærmare skede ligger ju den australiensiska røda jorden och ropar på mig.
 
Hær ær gudagott att leva...
Kommentarer (0)

Først med kvinnlig røstrætt, sent ute med same sex marriage

Publicerad 2013-06-12 10:50:33 i Allmänt,

I går firade jag tillsammans med Norge att kvinnorna i det hær landet haft røstrætt i 100 år. Hær ær Norge storebror mot Sverige som vackert væntade till 1919 innan vi læt de stackars kvinnorna tycka till i viktiga frågor.
Jag fick choklad av en kvinnlig kund før att fira mitt køn och givetvis mænnen som arbetar sida vid sida tillsammans med oss kvinnor. Sedan stængde jag min blomsterbutik och hoppade på trikken før att møta upp Jompen.
Solen sken på uteserveringarna och Oslo lever så mycket det orkar nu. Det har exploderat hær, som i alla andra delar av Norden, och nætterna ær så ljusa att vi inte kan sova.
Det ær underbart.
Jag och Jompa gick och køpte mig en ljusblå ukulele med en delfin på, och åkte sedan hem till vår bastu, ursækta lægenhet, och jammade. Nu kan jag en låt och 4 ackord på min ukulele som vi namngett Frankie.
 
Anyhoo. Kvinnlig røstrætt on the tapet var det ja. Som fjærde fristående nation i værlden boomade Norge in røstrætt før det tæckta kønet før akkurat 100 år sedan alltså. Ikke dåligt.
Men vænd gærna blicken nedåt på den rundade værldskartan och stirra ut Land of the long white cloud, my home away from home. Nya Zeeland. Vilket stælle. Som allra førsta fristående national i værlden læt man kvinnorna sæga sitt. De vita, europeiska kvinnorna, that is.
Att maorikvinnorna tillsammans med mænnen inte fick sæga ett knyst om sitt ursprungsland førræn långt senare.
 
Så. In one way - way to go NZ! Ert mørkra førflutna med maoristympningar och dærmed halshuggning av er egen historia har jag debatterat tidigare, och det återkommer med størsta sannolikhet vid ett senare tillfælle.
Att NZ tidigare i år legaliserade æktenskap mellan mænniskor av samma køn ær en annan aspekt. That took you guys a while eh? Kvinnor får røsta tidigt, men att ælska varandra under lagliga former har varit jobbigt att sæa ja till.
Nu ær NZ iallafall på rætt sida tidsåldern, och fortsætter vara en rolemodel før sin storebror Australien, som sade nej till same sex marriages nyligen. Igen. Suuuuck. Djup suck.
Att ælska ær en så lætt sak, fråga bara den hær gamla avdankade hippyn.
 
Så. love  is the answer, no matter the question, och sen ska jag hem och spela kærleksballader på min ukulele.
Ni får høra sen.
 
Kommentarer (1)

humbleness

Publicerad 2013-06-06 10:08:11 i Allmänt,

Idag firar vi Sverige. Ett land som både växt och krympt för mig de senaste åren på resande fot. Jag firar i stillhet med att jobba kvällspasset, och sedan möta upp Lillan på byn för ett glas bubbel. Så får det bli.
Kommentarer (0)

When in rome..

Publicerad 2013-06-04 09:09:31 i Allmänt,

Så! Nu ær jag hemma från ænnu en værldsomsegling, dock i mindre skala. Italien! Vilken land! I dag ska vi blogga! Morrn på er!
Kommentarer (0)

It was the invisible people he wanted to write about

Publicerad 2013-05-12 11:43:54 i Allmänt,

Det var längesen jag nämnde något om R i den här bloggen. Minns ni honom? Den lockhårige engelsmannen som satte svenska hjärtan i brand och som jag byggde cykeltaxis med i Sydney. (Se, fick jag en anledning att nämna Sydney igen, en fantastisk stad som råkar ha ett fantastiskt operahus. Ett operahus som varit först ut i världen med att arrangera konserter för..HUNDAR! Helt fantastiskt, men fokus Ingvarsdotter. Mer om det sen.)
 
Anyhow. Allt bleknar och det blir som det ska. R träffade en kanadensiska i Australien och flyttar nog till Kanada snart efter ett par år hemma i London. Jag träffade Australiensare i Kanada och flyttar väl dit snart tänker jag mig. Så lika vägar, så olika mål. 
 
Det pratades ju bekant en hel del de där nätterna som blev morgnar som blev till ett år i den där staden, det där hostelet och den gamla tågstationen, och mycket faller mellan fingrarna på mig, men R hade, som jag, ett favorite quote som fastnat hos mig, och som är fantastiskt. Det är ett kort stycke ur Bibeln, och säger allt. 
Här får ni. Läs, begrunda och ta vara på.
 
I have seen something else under the sun:
The race is not to the swift or the battle to the strong,
nor does food come to the wise or wealth to the brilliant
or favor to the learned; but time and chance happen to them all.
 
- Ecclesiastes 9:11
Kommentarer (0)

Yours truly, a real nerd thank you very much

Publicerad 2013-05-12 11:33:10 i Allmänt,

Idag är jag hungova och kunskapstörstande. Move me with your intellect!
Så här ligger jag på sofflocket och väntar på att de små liven jag bor med, ska vakna till liv. Och medan jag gör det, ser jag på dokumentärer om Kon-Tiki och Baffin babes. 
 
Jag älskar att nörda ner mig i ämnen som berör, och just nu är det Kon-Tiki jag snöat in på.
Annars består den vanliga listan av tre enkla ämnen. 
 
  1. Sydney operahus. Uppbyggnad, konstruktion, värmeaggregat, isolering och akustik. Då går jag igång som fan. 
  2. Nelson Mandela. Jag läser allt jag kommer åt, glömmer det mesta och läser om och förvånas på nytt av denne man. Vilken man! Det får bli ett inlägg om gubben vid ett senare tillfälle.
  3. Hannibal. Jag är en sjukt stor Hannibalfantast och borde kanske gå med i nån undergroundklubb på nätet där man debatterar huruvida dr Lecters sjätte offer (miss, i filmen Hannibal sägs han vara den fjärde offret, hallå!) borde gått tillväga för att skära av sig sitt eget ansikte. Typ.
 
OK, OK. Blommor också, men det räknas inte för det är mitt jobb. Jag är kanske den största blomnörd jag känner, förutom Jill Lee. Men allt är hennes fel! Sätt mig på en parkbänk varifrån jag kan skåda planteringar och blomsterbäddar och jag är din.
 
Nu; Mer nörderi, sen tänka på vilken konstig källarklubb vi var på igår, och sen åker vi till GBG imorrn och gaddar oss va? 17 maj närmar sig och Ingvars tänkte dekorera bröstkorgen med blommor och blader. Nörd, som sagt.
 
Häpåre!
 
 
Plywoodskivor för aukustikens skull - Fråga mig gärna hur. Eller hur man använder havsvattnet till AC-aggregaten i källaren. Fråga sa jag! Jag kan det här!
 
Kommentarer (0)

His hands were birds nesting

Publicerad 2013-05-09 23:34:57 i Allmänt,

"Hans händer är så långa och vita och utsökta att jag nästan tror att de har karvat ur varandra ur ett stycke tvål. Ibland lösgör de sig och glider omkring framför honom helt fritt som ett par vita fåglar, tills han upptäcker dem och fångar in dem mellan knäna; det irriterar honom att han har så vackra händer. "
 
- Utdrag ur Gökboet, Ken Kensey.
 
Kommentarer (0)

"Samoa´s swimming, and Ive got all I need"

Publicerad 2013-05-09 23:06:54 i Allmänt,

Jag minns jordbävningen goes tsunamikatastrof som slog mot Samoa i september 2009. Jag var Aucklandsbo, hostelmanager och en total greenie vad gällde jordbävningar bortsett från ett par småskalv nere i Nelson medan vi studerade där. No biggie liksom.
Jag minns hur jag på morgonen möttes av skärrade hostelgäster vars oroliga föräldrar börjat höra av sig hemifrån Europa. Jag minns hur Strumpan på sitt café fått göra sig beredd på att åka upp till taket med dagisbarnen som fanns i samma byggnad som vårt café utifall vågorna skulle slå mot vår kust, som nyheterna meddelade. 
Jag minns hur vi satt på taket på vårt hostel sedan och spejade mot havet vi kunde se därifrån.
Och jag minns framför allt hur maktlös jag kände mig då. Att inte kunna ta mig ifrån ett ställe, och bara sitta och vänta. 
 
Gud skonade Aotearoa den dagen, och istället var det våra grannar Samoa och Tonga som fick betala ett allt för högt pris. De 14 meter höga vågorna slog mot dessa små ögrupperingar istället för mot oss.
Man blir både rik och fattig en sådan dag. 
 
Naturkatastrofer är ett omvälvande fenomen. Att första dagen på nya universitetet köra en bordbävningsövning istället för upprop, är lite twistad om man kommer från Sverige och det närmaste i naturkatastrofområdet vi kommer, är någon enstaka översvämning. En liten, alltså.
Jag har sett hur natursmarta ungarna i den delen av världen är. De vet att springa om de måste, att hålla varandras händer och inte släppa taget för allt i världen. De vet att hålla sig nära en vuxen och att ställa sig i dörröppningar när jorden börjar skaka under dem. 
Tyvärr hjälper det inte alltid. 
 
När vi bodde i Melbourne tog vi bilen en dag och åkte runt i skogarna runt Victoria för att se resterna av Black Saturday Bushfires som ägde rum 2009. Vår bekante Colins hus brann ned till grunden, och där satt han med resten av delstaten Victoria och bara kunde se på. Barackbyarna som uppfördes då, och som så många människor fick bo i medan man byggde nya hus åt dem, står fortfarande kvar som tomma spökstäder, sorgliga påminnelser om den tragedin som skedde då.
 
Jag saknar såklart inte tsunamikatastrofer, galna översvämningar eller torka som orsakar enorma skogsbränder. Det är inte det jag säger. Men det är något med naturens nycker i Oceaninen som jag ser fram emot att ta del av igen. Framför allt de sjuka åskoväder jag fått ta del av. Naturens nycker är faschinerande, och människan blir så liten i allt det där. Syner som denna lånade bild var inte ovanliga. 
Inget för den lättskrämde!
 
Kommentarer (0)

We cannot tear out a single page of our lives, but we can throw the whole book in the fire

Publicerad 2013-05-09 15:25:57 i Allmänt,

Sa George Sand en gång. Och jag sitter här i ett regnigt Oslo, det är röd dag och jag kollar på Bobby Long. Som alltid. 
Och jag inser att jag saknar mina böcker. Jag tog inte med många hit när vi flyttade, jag var trött på att släpa dem världen över. Böcker är tunga och min rygga är sliten. Men nu känner jag mig lite naken när jag inte har mina darlings med mig. De har alltid gjort sitt för att göra mig hemmastadd på ett nytt ställe, jag har alltid kunnat återgå till dem när jag känt mig knyttig, och de fungerar som dagböcker eftersom jag kladdar ned små datummärkta tankar och ord i marginalerna.
 
Jag har samlat på mig en skara böcker som blivit min innersta krets. De flesta har varit gåvor från vänner och älskade, och de har alla så spännande historier. En del är gamla loppisfynd från Vancouver, brutna i ryggarna och utan framsida, andra är hittade djupt i Adlibris hemsidegömmor. En majoritet har skickats över världshaven till jular och födelsedagar. Andra har inhandlats av en barfotaIngvarsdotter av kringdansande Hare Krishnas på Aucklands gator. 
En del har tappats bort av en virrig Ingvarsdotter och kopior har fått gå in i deras ställe. 
Jag älskar dem alla djupt och får nog åka hem och se om dem snart.
Vilka som ingår i samlingen? Vi kör en Top Ten utan invärtes rankning. 
 
1. Off Magazine Street, Ronald Everett Capps. 
2. Collected poems and letters, John Keats
3. The Ciderhouse rules, John Irving
4. The heart is a lonely hunter, Carson McCullers
5. Hannibal, Thomas Harris
6. Bhagavad-Gita, mytologiskt diktverk på sanskrit (tack Wikipedia för den eminenta beskrivningen)
7. Cash - The biography, Johnny Cash
8. Alice´s adventures in wonderland, Charles Lutwidge Dodgson
9. Great expectations, Charles Dickens
10. Noveller och dikter i urval, Edgar Allan Poe
 
De här böckerna skänker mig ro, råd, eftertanke och idéer. De är allt jag behöver och i dem hittar jag allt jag någonsin söker efter. Gång på gång. 
 
Thats it for now. Jag försöker få med Gökboet av Ken Kensey och God never blinks av Regina Brett också, men de verkar än så länge gilla att hänga kvar hemma i långa perioder. 
 
 
Kommentarer (0)

Some people reach a place in time where they've gone as far as they can.

Publicerad 2013-05-09 00:44:00 i Allmänt,

Ni minns Paul va? The skinny kiwi jag dejtade ett kort tag i Kanada? Vi är goda vänner nuförtiden och var det kanske hela tiden, och vi har lyckats skapa någon slags tradition att ses i olika delar av världen. Förra året hoppade han in i min blomsterbutik I Melbourne, och senast i januari spenderade vi en rolig helg i Stockholm tillsammans med Gabby, John o co innan han åkte tillbaka till London och vi flyttade till Oslo. Det här brevet hittade jag i mina gömmor. Här är inget heligt, så varsågod.

 

Dear Paul,

This is my goodbye to you. You know I prefer putting my words down on a piece of paper, instead of saying them to your face. Its been amazing to have you here, and to get to know you, but as we know; goodbyes are the greatest moments of life.

Me and Whistler will miss you, but Ill throw myself into the colorful world of flowers and Im sure I will once and for all win Whistler over on my side. The evenings are getting warmer, and I couldn’t be more grateful.  Im convinced its gonna be a beautiful summer, filled with happiness and new energy. All to make me ready to meet next challenge in another part of the world.

As much as I want to be selfish and keep you here, Im glad for you and the adventure you are just about to begin. There is so much world out there, waiting for you to make it your own playground. So many people to make your friends, music to be inspired of and food to be eaten. Your life is yours only, better make the best of it, life is too short to not leave all you know, to follow the rhythm of Mother earth. Each travel we do, makes us more humble. Im sure London will greet you like an old friend, if you let it. You´ll have a blast. And when you get tired of the Big Smoke, give me a bell and Ill show you my Sweden. I would be honored.

You are a cat Paul. You will always land on your feet. And if you ever end up lost in a situation and don’t know where to go, ask yourself these two questions; What would Jesus do, and what would Mikaela say? (She would probably tell you to go for it, don’t think too much, have that extra drink, always speak your mind, flirt with many but share your heart with a few, give away smiles too easy, laugh at your fears, dance on the streets and try not to be a grown up all the time…)

So, with this letter I would like to thank you for sharing a bit of your time with me. I think you are one of the reasons I want to grow up a bit. (I said a bit, ok?!)

In fact, my friend in Japan emailed me the other day, asking if I had found any happiness. I told him no, that I still was that lost girl he once knew. But that I was hanging out with this Kiwi, someone who made me want to be a better person when he was around.

And that pretty much says it all. I think that is the reason God makes our ways cross here and there in our travels. So we can inspire others, learn from new friends and share a bit of our lives with them.

Ill leave you with my favourite quote, that always has been important for me while travelling. A quote that keeps the fire awake, something to close the circle with. Because where ever you decide to place your hat for a while, is a place you can call home. To explore is to live, Paul. Don’t settle for anything less than the best, even if that means breaking up and moving on.

All my love, and say hi to UK from me.

“We shall not cease from exploration. And the end of all our exploring will be to arrive where we started, and know the place for the very first time. “

 

TS Eliot

 

Me n Paul back in the days, i ett nötskal. Jag lekte mest med såpbubblor medan han såg på, log och tyckte väl att jag var bedårande. Sedan lagade han mat till mig och vi hånglade massor. Fint. 

Kommentarer (0)

We die only once, and for such a long time

Publicerad 2013-05-08 23:56:19 i Allmänt,

20/11/12

Written somewhere on the boarder between siberia and russia

I miss the light in OZ. Its something with the sunsets in that part of the world that I truly miss, and want to bring back into my life. I feel contempt, like one, in sunsets like that. The dusks Im used to from my childhood always frightened me terribly. The end of a short winters day isnt a pretty thing, its a remorseful reminder of how short our lives are, and how soon we can except darkness to creep up on us. Within darkness there might be creatures waiting to bite our heads off. Or even worse, making us face ourselves and the decisions we need to make. I dont want any of that. I want light, happiness and the easy lifstyle Ive found already. Dont take that away from me, world. Its my addiction and I need it to find balance, I need to be humble.  

Kommentarer (0)

You there, my friend, with a winning air

Publicerad 2013-05-08 23:36:00 i Allmänt,

Jag läser om skitungarna i Uganda och arbetet som görs där med deras hem iväg från gatan. Och tankarna svindlar och livet blir stort. 
Sedan 23 år tillbaka har jag en bästa vän vid min sida. Någon som rabblade multiplikationstabeller med mig i skolan, någon som gick på första skoldiscot med mig och som idag alltid ser till att jag håller huvudet ovanför vattenytan. Trots de enorma geografiska avstånd jag envisas med att lägga mellan oss de senaste åren, har hon stenkoll på mig. Låter mig veta att jag är älskad, tar rätt beslut och att det är OK att hasa runt i världen utan klara mål. Hon är någon som väntar på mig när jag dimper ner därhemma, som står på tågstationen med min mamma när jag kommer hem från år utomlands, och som går på min lillasysters dansuppvisningar när jag inte kan komma. 
 
Och om Gud hade velat annorlunda, hade Hanna kanske fortfarande levt ett helt annorlunda liv i Indien. Då hade hon kanske aldrig satts på ett flyg till Sverige efter en barnhemsvistelse jag fortfarande inte vet så mycket om, och hon hade definitivt aldrig suttit i sitt nya fina rum i Falköping och lärt mig måla bindis i pannan på våra dockor med mammas röda nagellack. 
 
Hur adoptionsdebatten ser ut i Sverige har jag dålig koll på nuförtiden, men det jag vet och det jag vill dela med mig av, är att i många delar av världen anses Sverige vara framstående i frågan. Många länder vill skapa samarbeten med vårt land, eftersom vi är beryktade att stå till förfogande för många barns välfärd världen över. 
 
Jag hade aldrig lärt mig uppfatta att det fanns andra länder än Sverige och Afrika (när jag var fem var Afrika ett och samma land, ja.) i så unga år utan Hanna, när allt jag visste sträckte sig till grannungarna på samma gata. Min värld öppnades upp och vyerna vidgades den dagen jag lånade ut min nya cykelhjälm till Hanna och sedan körde huvet i en stenmur i full fart. 
 
Parallella universum påkallar uppmärksam från mig då. Jag hade kunnat gå ett helt liv här utan Hanna, och jag hade såklart inte saknat det jag inte hade. Med hel skalle och välanvänd cykelhjälm. 
Tänk alla systrar och själsfränder jag har som vandrar sina egna vägar därute, och som jag ännu inte mött. 
De flesta kommer jag heller aldrig få möta, men Hanna triggar mig att fortsätta resa. Att fortsätta bryta ny mark, bygga broar över alla våra olikheter och fantastiska egenheter. Och att inte vara rädd för det jag inte känner till. 
 
Se med ett barns ögon på nya bekantskaper. Var nyfiken och frågvis, och kör med huvet rakt in i stenmuren. 
Då vaknar man garanterat upp till nya perspektiv, och har kanske till och med gjort sig en vän för livet. Någon som stannar. 
 
 
Hanna - A reason to get up in the morning and see the world as a beautiful place. 
Kommentarer (0)

Om

Min profilbild

Mikaela Ingvarsdotter

29 yr ol´ Gypsyrose trying to find her way home while taking the long way around. Sees the world as her playground and doesnt have a clue where she´ll place her hat next. Blogs about travels, experiences and people she meets along the way and now mainly on the big move down under. Dont let the youth be wasted on the young!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela