GypsyRose

 

 

 

När jag står stilla stannar även orden. I snart två år har jag lagt hatten på samma hatthylla i Oslo, och tankeverksamheten har stagnerat. Jag har stoppat alla känslor under soffan där jag sovit, krupit upp i mitt lilla fönster och inte lyssnat för mycket på the Smiths. Jag har pausat mitt liv och mycket har varit nödvändigt. Det tog mig så lång stund att läka ut efter Oz, transmongoliska och allt där emellan. 

 

Imorrn gör jag min allra någonsin sista arbetsdag på Floriss oslocity, och därför kör vi igång här så smått igen. Jag har ju fått höra att ni vill veta vad som händer nu, ni vill hänga med.

 

Den 13 november går flyget till Sydney. Mitt visum är igenom, nu stannar jag.

Nu kör vi. Välkomna tillbaka.

 

 

 

Den hær onsdagsmorgonen kickar vi igång med min eminenta Ukulelelista på Spotify. Før den som ær intresserad kan jag meddela att min egen ukulele Frankie mår fint, hon har fått samla lite damm på hyllan ett tag nu, men i dag kan jag briljera med en och annan The Cure, Eddie Vedder och klassiska Somewhere over the rainbow. Oh and Janis Joplin såklart.

Jag tænkte mig en redig show på Armidalebrøllopet.

 

På tal på brøllop. Den 1 maj kommer min ælskade brøllop KiwiGlen tillbaka till Sverige, och ja, då kanske det blir just så.

 

Imorgon efter jobbet tar jag mitt pick and pack and drar till Lund och en liten syster som dær bor och studerar Genusvetenskap dessa dagar. Vi går givetvis på en Steffespelning, drar en lunch nånstans och hænger runt bæst vi kan.

 

I fredags satt vi på vart sitt håll, jag framfør min nya låtsaskamin, och hon i sitt studentrum i korridor.

Vi insåg att det hær med att sitta ensamma ær ett førbannat sløseri med tid och bokade en spontanbiljett upp till mig før henne.

I lørdags jobbade jag 12 hærliga timmar medan Lillan landade i Oslo, sprang runt o køpte bubbel och løsøgonfransar och sedan rejvade vi bokstavligt talat huvudet av oss under kvællen och natten. Før førsta gången blev jag av med mig telefon av en hændig ficktjuv som tydligen inte har en susning att en Samsung av Ingvarsdottermodell icke ær vært ett jota, men vad gør det nær mobiler ær værdsliga ting och DJ:arna på klubben bestod av tre lika vackra, tatuerade, skæggbærande mæn i likadana rutiga skjortor? Lumberjacks Oslostyle.

Man, thats a winner.

 

Om 5 veckor åker vi till OZ. Jag fick ett mail hæromdagen av Charlie With his Harley, mannen jag gick och blev tokførælskad i dærnere, hæromdagen. Det var givetvis han som stal mig med hull och hår från Chris armar, och sen blev det just ingenting mer med det. Men oj så det smællde nær Ingvarsdotter møtte Charlie. Farliga grejer, det dær, så tur att det var dags att læmna landet strax dærefter, trots att den store mørke mannen med motorcykel och tatueringar tog mod till sig och frågade den lilla svenskan om hon inte ville stanna i hans liv, før alltid.

 

Varfør vill de alltid att jag stannar? Førstår de inte æn att det ær inte så det hær funkar?

Mer om att stanna, och att gå lite granna sønder i næsta kapitel av updaten av Ingvarsdotterskans mærkliga liv.

 

 

Midvintern slår långsamt sina lovar runt Oslo och Norden, jag køper fler element och tænder så många ljus jag får plats med. Dagarna spenderar jag i vår blomsterbutikk som numera drivs av mig och Linn (Jag får driva en butik med min væn, va? Får det vara så bra på alla vis?) Och nætterna sitter jag uppkrupen i min førsta egna lilla lya, dit ingen førutom min syster ær vælkommen och dær førsvinner tiden och jag læker, skriver, sjunger och sover. Det ær fint, och 2013 har blivit året då jag tog ett break.

 

Jag jobbar inte på långa vægar lika mycket nu som då, och nu tillåter jag tiden att bara førsvinna mellan mina fingrar. Det gør ingenting.

Det blir liksom aldrig helt ljust længre, och i dag firar jag ett år på skandinavisk mark. Wow. Vad hænde?

 

Så! Før att mata resedjævulen køpte vi biljetter tillbaka till OZ, den 28 december sticker jag och Strumpan, landar i Sydney 2 dagar senare, firar nyår (Nyår i Sydney har alltid varit på min bucketlist!) med Mark och Lisa som kommer från UK den hær gången, sen vidare tillbaka till Armidale før Kate och Phills brøllop. Hela whistlergænget samlas, det blir fest i dagarna tre ute på obygden och sedan sticker vi alla med brudparet i tæten till kusten och en Beach cottage dær. Jag o Strumpan kanske sticker øver till Auckland før BDO dær Pearl Jam och The Lumineers headlinar och efter en månad i solen, med mænniskor jag ælskar, ær jag nog redo att komma hem och fortsætta.

 

Vi var i London, træffade næra vænner och gamla X, i somras fick jag træffa Russell igjen før førsta gången sedan bakgatorna i Sydney for 4 år sedan, och allt annat som hænt.

Men mer om det næsta gång vi ses.

 

X

För ett tag sedan köpte jag mig en ukulele. Den är isblå med en delfin på. Jag har också ett munspel som köptes under glada tillrop i Nya Zeeland på min 24-årsdag för eeeeh, alltså ett par år sedan. 

Nu har ju jag en himla tur som bor tillsammans med kanske det mest musikaliska underbarnet i den norra hemisfären, som lär mig ett och annat om mina instrument, men annars då?

 

Youtube. Youtube hade jag vänt mig till, som alla andra som ska lära sig något. Jag hade låtit Youtube bli min musiklärare, för varför kliva utanför dörren och fråga någon som kan, när jag kan klicka på en uppsjö av länkar och få all information i universum serverad på silverfat direkt där jag sitter på min ända på soffan? Varför I say?

Varför dela upplevelser och information med människor i mitt liv, när jag kan slippa, och ändå lära mig allt jag kan?

 

Jag är inte dum i huvudet. Jag fattar att vi måste ändras för att utvecklas, och att tekniken med Youtube i spetsen inte alls är djävulens påhitt utan faktiskt kan öppna dörrar till okända territorium som annars hade förblivit outforskade. 

Men en liten motvalskärring i mig ropar på den verkliga kommunikationen, hon skriker efter att få vara med andra människor, och hon förstår vikten i berättartekniken.

Vandringssägner och godnattsagor. Hur tror ni de kom till? Inte var det genom Youtube iallafall. 

 

 

 

 

 

 

Vi har hamnat hos norska Inkasso. Igen. Familjen Johansson/Ingvarsdotter är lite av stammisar hos Inkasso (som ju inte finns, snart synar vi bluffen, hör ni det klåpare?), inte för att vi är dåliga medborgare på något vis, utan att vi helt enkelt har lite oflyt med myndigheter som ska leka Bigbrother i tid och otid. 

 

Den här gången har vårt elbolag skickat fakturor helt käpprätt till fel adresser, och sedan efter en "friendly reminder" aka "hei er ni ni på hyttetur så flott men det här er et vennligt varsel om Inkasso" skickat oss just dit - Inkasso. Oj, riktigt skrämmande. 

 

Vid samtal med vårt elbolag (Hafslund, jag vet inte om jag kommer rekommendera dem till nån stackars sate som tänker bosätta sig i Norge nångång), ber de lite halvhjärtat om ursäkt, mumlar nåt på mummelnorska och meddelar att de ska se om de kan dra tillbaka vår stående handikappsparkering hos Inkasso. Men det kan såklart inte lovat något. 

Lovar gör de däremot att återkomma i ärendet, att ringa och att maila. 

Men hör vi något? Icke ett jota. Naturligtvis. 

 

Det här är bara en bråkdel av händelser som vi ser spelas upp dagligen, där vi alla snälla lydiga skattebetalare dras inför rätta. Ibland har vi missat en inbetalning, ursäkta oss kan vi få betala lite senare? Inte det nej. 

Men i många fall är det rent jävla bluffmakeri. 

 

Det här är inte det Sverige (eller Norge för den delen) jag växte upp i. 

Det har dragit kalla vindar över hela vårt land allt för länge nu, och det blir allt mer tydligt vilket kallt klimat vi låter nästa generation födas in i. 

 

Det är tider som dessa som får mig att vilja stanna kvar i norden och höja min röst, nu när jag faktiskt berikats med en. Det är lätt att fly, men var ligger ryggraden i det?

Jag skulle kunna dra upp en radda exempel på hur det kalla blåa sverige pajat folk för år framåt, men jag har fan inte lust, inte ikväll. 

Jag tror jag ger mig på miljöpartiets partiprogram istället. 

Man måste inte vara så insatt i systemet för att inse att blått är kallt, rött är varmt. En barnunge kan se att solidaritet och medmänsklighet är viktigare byggstenar än det egna kapitalets årliga vinster.

 

Steffe skriver krönikor i ETC. Läs senaste om att köpa tystnad här. Fuckin amazeballs, if I may say so. 

I samma veva sitter vi ned näsorna i hans lilla gröna - en bok i utanförskap och lär oss om självhushåll. Hur man odlar sin egen tobak, nackar höns och pissar i komposten. 

Vi säger som Mandela att "this aint right" åt hela skiten och ser hur mönstret ändras. Vi blir mer och mer gröna, äter ju inte kött (OK OK ibland har jag och Jompa en kadaverkväll när Lillan jobbar), blir miljöpartister och vill peka fuckjo till hela det patriarkariska samhället med kungen i spetsen. Kungen liksom. Ned med monarkin förresten! Så!

 

Vi kollar på Rasken och förfasar oss över eländet, lyssnar på gammel skåpstorr progg och önskar vi kunde klippa av elledningarna för att inte allt mer bli marionettdockor i samhällets monopolomgång. 

 

Vi misstänker att Inkasso inte finns, blir ljusskygga av Michael Moores dokumentärer och vill inte så gärna umgås med folk. Där är vi nu. 

 

Men fair enuf, andra dagar drar vi på oss heelsen, går ut och klubbar hela nätterna och badar sedan i den vilda forsen som far osinneslöst fram genom Oslo. 

Men vi är på väg. Vi skalar av oss själva och i själen bor väl det som är viktigt, det som räknas. Med små steg tar vi oss och dit, och vi vet att se det som inte hör till bilden av självförverkligande. 

 

 

 

 

Have a look at this guys! Cambridge Uni students had a go at that dear ol subject feminism.

I love it. You?

 

 

(Thanks to Awkwardsituationist for pics n for bein awesome)

 

Walden av Henry David Thoreau är i skrivande stund på väg hem till mig. Äntligen ska jag äga denna bok. 

Jag har skrivit om den tidigare, när jag satt arbetslös i de kanadensiska urskogarna och räknade björn i trädgården. Då läste jag Walden. Inte från början till slut, för den är lite som Bibeln och ner går den icke med hull och hår, om man så säger. 

 

Det var Russell the english bicycle poet som öppnade ögonen för Walden för mig, när han skanderade ut citat från Walden från taket på vårt hostel där vi satt nätterna igenom och förlorade oss. Jag i honom och han i litteraturen, den storslagna. 

 

Walden är, som den som läst min blogg, eller är lite slängd i amerikansk litteraturhistoria vet, en kartläggning av att bo i skogen som Thoreau gjorde. I 2 år, 2 månader och 2 veckor bodde han ensam, odlade sin egen mat, rådde om sig själv och hade ett fungerande självhushåll. Inte för att han hade långt till civilisationen, men ändå. 

Boken består av Thoreaus egna anteckningar under tiden i stugan, samt massor av nyttig info om den flora och fauna som fanns där. 

För att göra det här nernördade supertråkiga egentligen blogginlägget lite intressantare, kan jag ju nämna att Into The Wilds Christopher McCandless inspirerades av Thoreau när han brände sina pengar och försvann under radarn. Och hur det gick vet vi ju vid det här laget. 

 

Nuf said. Walden är på väg till mig, och ibland far jag till skogs för att andas. Och nedanstående citat kommer alltid andas skinny brit, shouting from the rooftops of Auckland town.

 

Idag efter jobbet gick jag till mitt nya Spa som ligger ungefär granne med oss här på Grunelökka. Det hela har blivit lite Auckland liksom, där jag o Strumpan sprang på Spa i tid och otid. 

Idag fick jag ett Detox fotbad, där man drar ur gifterna ur kroppen genom fötterna som sitter i en salthaltig blandning. 

 

Ja. Vattnet blev helt grumligt och brunt med sjukt otäcka avlagringar som flöt omkring på ytan. 

Jag kände mig oren och förstod att mitt levene inte är direkt fläckfritt, och min söta spaterapeut fick hålla om mig och säga att det här händer aaaaalla men kom gärna tillbaka snart. Väldigt snart. 

 

 

Den inre resan. Är det inte det jag alltid brunnit för? Det bor en eld i mig och i djupet av min oroliga folksjäl som säger att jag ska fortsätta resa. 

Den säger det, och min pappa säger det. Min pappa som går tvärt emot alla andra medelålderspappor vars döttrar börjar fejsa 30-årsåldern. Han som säger att "nej nej, tänk dig för, ska du inte fortsätta då?" när jag börjar gnälla om att jag kanske vill slå mig ner och hitta en partner. 

 

Anyhoo. Idag bokar jag och min lilla Familia tåg upp till Trondheim i slutet av juli för att se vart vägen tar oss, det ska vara en fantastisk resa upp och underbara vyer och det vankas nån slags stadsfest däruppe. Steffe The Husgud spelar såklart, och det gör också Timbaktu, First Aid Kit och James Morrison. 

Bo på vandrarhem, hyra cyklar, dricka vin och njuta av tiden vi får tillsammans. Fan va fint. 

 

Snart dimper även Wales ner i Oslo. Yaboia!!Fantastiska Becky som vi reste runt OZ med och plockade apelsiner och arbetade på en countrypub och gick igenom en hel jävla massa del med, flyttar nu hem från ännu ett år down under och pitstoppar hos oss! I massa flera dagar!

Shit. Peppen liksom.

 

 

Igår hade jag Ingvarsdottertid. Min familj for till skogs och satt vid en sjø, och jag stannade hemma efter megasuperbrunchen vi haft.

Solen sken in genom våra fønster, jag lyssnade på Ukulelehits och skæmde bort mig sjælv genom att bestælla hem lite bøcker. Kænslan nær man vet att det ær bøcker på væg hem ær inte alls dum.

Jag ælskar att æga bøcker, och mitt lilla bibliotek ær något jag vill jobba på resten av mitt liv.

 

Den hær gången blev det en biografi av Nelson Mandela som jag læst innan och ælskade, samt Walden av Henry David Thoreau (som jag givetvis læst innan också, men vill æga.) samt Stefans lilla grøna - en handbok i utanførskap. Husguden Steffe tar oss med till sin trædgård och det ser ut att vara værldens finaste bok med superfina bilder. Jag ær sjukt pepp.