GypsyRose

För ett tag sedan köpte jag mig en ukulele. Den är isblå med en delfin på. Jag har också ett munspel som köptes under glada tillrop i Nya Zeeland på min 24-årsdag för eeeeh, alltså ett par år sedan. 

Nu har ju jag en himla tur som bor tillsammans med kanske det mest musikaliska underbarnet i den norra hemisfären, som lär mig ett och annat om mina instrument, men annars då?

 

Youtube. Youtube hade jag vänt mig till, som alla andra som ska lära sig något. Jag hade låtit Youtube bli min musiklärare, för varför kliva utanför dörren och fråga någon som kan, när jag kan klicka på en uppsjö av länkar och få all information i universum serverad på silverfat direkt där jag sitter på min ända på soffan? Varför I say?

Varför dela upplevelser och information med människor i mitt liv, när jag kan slippa, och ändå lära mig allt jag kan?

 

Jag är inte dum i huvudet. Jag fattar att vi måste ändras för att utvecklas, och att tekniken med Youtube i spetsen inte alls är djävulens påhitt utan faktiskt kan öppna dörrar till okända territorium som annars hade förblivit outforskade. 

Men en liten motvalskärring i mig ropar på den verkliga kommunikationen, hon skriker efter att få vara med andra människor, och hon förstår vikten i berättartekniken.

Vandringssägner och godnattsagor. Hur tror ni de kom till? Inte var det genom Youtube iallafall.