We need feminism because...
Have a look at this guys! Cambridge Uni students had a go at that dear ol subject feminism.
I love it. You?
(Thanks to Awkwardsituationist for pics n for bein awesome)
A New Orleans summer drowns in thick, dank stillness
I went to the woods
Walden av Henry David Thoreau är i skrivande stund på väg hem till mig. Äntligen ska jag äga denna bok.
Jag har skrivit om den tidigare, när jag satt arbetslös i de kanadensiska urskogarna och räknade björn i trädgården. Då läste jag Walden. Inte från början till slut, för den är lite som Bibeln och ner går den icke med hull och hår, om man så säger.
Det var Russell the english bicycle poet som öppnade ögonen för Walden för mig, när han skanderade ut citat från Walden från taket på vårt hostel där vi satt nätterna igenom och förlorade oss. Jag i honom och han i litteraturen, den storslagna.
Walden är, som den som läst min blogg, eller är lite slängd i amerikansk litteraturhistoria vet, en kartläggning av att bo i skogen som Thoreau gjorde. I 2 år, 2 månader och 2 veckor bodde han ensam, odlade sin egen mat, rådde om sig själv och hade ett fungerande självhushåll. Inte för att han hade långt till civilisationen, men ändå.
Boken består av Thoreaus egna anteckningar under tiden i stugan, samt massor av nyttig info om den flora och fauna som fanns där.
För att göra det här nernördade supertråkiga egentligen blogginlägget lite intressantare, kan jag ju nämna att Into The Wilds Christopher McCandless inspirerades av Thoreau när han brände sina pengar och försvann under radarn. Och hur det gick vet vi ju vid det här laget.
Nuf said. Walden är på väg till mig, och ibland far jag till skogs för att andas. Och nedanstående citat kommer alltid andas skinny brit, shouting from the rooftops of Auckland town.
“I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived. I did not wish to live what was not life, living is so dear; nor did I wish to practise resignation, unless it was quite necessary. I wanted to live deep and suck out all the marrow of life, to live so sturdily and Spartan-like as to put to rout all that was not life, to cut a broad swath and shave close, to drive life into a corner, and reduce it to its lowest terms.”
Detox the shit out of that dirty woman!
Idag efter jobbet gick jag till mitt nya Spa som ligger ungefär granne med oss här på Grunelökka. Det hela har blivit lite Auckland liksom, där jag o Strumpan sprang på Spa i tid och otid.
Idag fick jag ett Detox fotbad, där man drar ur gifterna ur kroppen genom fötterna som sitter i en salthaltig blandning.
Ja. Vattnet blev helt grumligt och brunt med sjukt otäcka avlagringar som flöt omkring på ytan.
Jag kände mig oren och förstod att mitt levene inte är direkt fläckfritt, och min söta spaterapeut fick hålla om mig och säga att det här händer aaaaalla men kom gärna tillbaka snart. Väldigt snart.
Detox=Da Shit. På riktigt.
Vi far till Trondheim, och Wales kommer till oss
Den inre resan. Är det inte det jag alltid brunnit för? Det bor en eld i mig och i djupet av min oroliga folksjäl som säger att jag ska fortsätta resa.
Den säger det, och min pappa säger det. Min pappa som går tvärt emot alla andra medelålderspappor vars döttrar börjar fejsa 30-årsåldern. Han som säger att "nej nej, tänk dig för, ska du inte fortsätta då?" när jag börjar gnälla om att jag kanske vill slå mig ner och hitta en partner.
Fasen så rätt den gubben har.
Anyhoo. Idag bokar jag och min lilla Familia tåg upp till Trondheim i slutet av juli för att se vart vägen tar oss, det ska vara en fantastisk resa upp och underbara vyer och det vankas nån slags stadsfest däruppe. Steffe The Husgud spelar såklart, och det gör också Timbaktu, First Aid Kit och James Morrison.
Bo på vandrarhem, hyra cyklar, dricka vin och njuta av tiden vi får tillsammans. Fan va fint.
Snart dimper även Wales ner i Oslo. Yaboia!!Fantastiska Becky som vi reste runt OZ med och plockade apelsiner och arbetade på en countrypub och gick igenom en hel jävla massa del med, flyttar nu hem från ännu ett år down under och pitstoppar hos oss! I massa flera dagar!
Shit. Peppen liksom.
The ones in books who live only in someones mind's eye
Igår hade jag Ingvarsdottertid. Min familj for till skogs och satt vid en sjø, och jag stannade hemma efter megasuperbrunchen vi haft.
Solen sken in genom våra fønster, jag lyssnade på Ukulelehits och skæmde bort mig sjælv genom att bestælla hem lite bøcker. Kænslan nær man vet att det ær bøcker på væg hem ær inte alls dum.
Jag ælskar att æga bøcker, och mitt lilla bibliotek ær något jag vill jobba på resten av mitt liv.
Den hær gången blev det en biografi av Nelson Mandela som jag læst innan och ælskade, samt Walden av Henry David Thoreau (som jag givetvis læst innan också, men vill æga.) samt Stefans lilla grøna - en handbok i utanførskap. Husguden Steffe tar oss med till sin trædgård och det ser ut att vara værldens finaste bok med superfina bilder. Jag ær sjukt pepp.
Come on, man. Charles Dickens. You serious? Martin Chuzzlewit.
Midsommar i antågande. Ett år sedan: Touchade ner i Auckland, roadade runt nordøn med Lillan in the slæptåg. Klassiskt pubcrawl i min gamla hemstad, irish pubcrawl that is.
Hyra bil, træffa Brett i Hamilton, sen ut till Coromandel och Hahei dær min blivande man stod med øppna armar och øl. Midsommarfirande på klassiskt svenskt vis, hænga runt i ett stilla och turisttomt Hahei, njuta av the natur. Vandringar till the Cathedral cove, mer chillax. Good for the soul, good for the heart.
Nu. Oslove it, sommar och inte høst. Fira with the gæng på fredag, æven om alla jobbar men hey GayPride drar ju igång så jag tror vi sætter kransarna på huvet, tar en snaps och springer på invigningsfesten i PrideHouse.
Dagens: Man ska inte vara rædd før att lægga tid på saker och ting,før tiden går ændå.
Yes?
Be the change you want to see
"Be the change you want to see in the world", said Gandhi once. Och den gubben visste väl vad han talade om.
Jag har följt UNICEF i många år, och varit världsförälder till och från, givare, och budskapsspridare. Här kommer ett budskap från UNICEF som är till för att publiceras fritt på våra bloggar.
Jag må ha en liten skara läsare, men ni som tittar in, ta en minut och läs.
Var förändringen ni vill se.
Kämpa för varenda unge!
Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.
Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad.
UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.
På unicef.se kan du vara med och kämpa för varenda unge, eller sprid budskapet du också genom att blogga, twittra eller "facebooka" om barns rättigheter.
Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet.
Du kan göra större skillnad än du tror.
Ps. Vill du gå med i vårt nätverk bloggare för varenda unge - läs mer här!
Bild: UNICEF/Josh Estey
En liten pojke vaccineras mot mässling i Indonesien.
Alltid en syster
Väldigt ofta är en syster det finaste du har. En syster som finns vid din sida, och som vet att inte lämna en där vi sitter i en väldigt mörk lördagsnatt och funderar på allt som inte blev, och allt som faktiskt blev. Utan att du behöver säga något vet hon att du kanske drar dig för att gå och lägga dig, och då gör inte hon det heller. Så ni slår upp fönstrena mot natten, och i samma ögonblick (Moder Jord, du är cool. Jävligt cool.) börjar det ösregna och ni förstår varför natten var så svart.
Och ni lyssnar på ukulelehits, tar en cigg genom fönstret och kommer underfund med så mycket. Ahaupplevelserna som kommer då är större än det ni försökte åstadkomma timmarna innan. Det avrundar upplevelsen och ni förstår så mycket mer.
Ni må vara på ett sidetrack n feelin lost, but not alone.
Alone together doesnt exist when ur with her.
Hon som inte går och lägger sig förrän oroligheten har gått ur kroppen på er båda för den här gången och lördagsnatten går mot söndagsmorgon.
Och ni lyssnar på ukulelehits, tar en cigg genom fönstret och kommer underfund med så mycket. Ahaupplevelserna som kommer då är större än det ni försökte åstadkomma timmarna innan. Det avrundar upplevelsen och ni förstår så mycket mer.
Ni må vara på ett sidetrack n feelin lost, but not alone.
Alone together doesnt exist when ur with her.
Hon som inte går och lägger sig förrän oroligheten har gått ur kroppen på er båda för den här gången och lördagsnatten går mot söndagsmorgon.
Sun over Oslo
Damn it vad jag ælskar att jobba lørdagar. Oftast. Om jag får gå barfota, pumpa skøn musik i blomsterbutiken och rocka med skøna kunder och binda fantastiska buketter. Det gør jag inte i dag. Akersgata ær tomt och tyst før det ær ett sjuhelvetes strålande vackert væder dærute och ingen vill gå och svettas inomhus bland mina blommor.
Det ær OK. Det ær inte mycket som gør något længre.
Det blir ju som det ska.
Och om några timmar får jag ta med min lilla familj och hoppa i plurret från nån klippa någonstans och sen går vi hem och låser dørren och ser vad som hænder.
Ingvarsdotter ten four out rubberducky sha-BAM!
Torsk på nordnorge
Jag nær en inte allfør hemlig drøm. Drømmen om nordnorge. Drømmen om att komma dit upp och møta midnattsolen om sommaren, høststormarna och vårvindarna. Kanske inte så jættepepp på ænnu en værldens længsta vinter, men bear with me. Ni vet var jag vill.
Jag vill læra mig fiska, bli fem år gammal igen och sitta i morfars eka medan han fiskade gædda och jag førsøkte vara mitt allra tystaste.
Jag vill också befinna mig ombord på en ordentlig torskatrålare, tidiga morgnar dær dimman vilar tung øver havet.
Jag vill fylla mina lungor med syre, se hur naturen hær uppe inte døtt ut helt.
Jag læser berættelser från mænniskor som vet, mænniskor som bor och vistas dær uppe. Och jag får veta att det ær som NZ. Hær ute till havs finns valarna, och hær sitter man i en liten stuga och læser om kvællarna. Man skalar av sig sina skal och blir bara mænniska och inget annat.
Dit bør och ska jag ta mig. Før att se att det lever.
Och torsken sen. Den fortfarande ren och nærproducerad. Jag ska bara læra mig æta skiten också.
Winter never feels truly at home in New Orleans
Sommar øver Oslo, sol in genom alla våra søderstællda gamla fønster som gør vårt lilla krypin en fantastisk bastu. Vi drar persiennerna, øppnar upp alla fønster, øppnar ænnu ett kylt Sav Blanc från det allra bæsta vinstællet i værlden, och lyssnar på folkmusik. Det hær har redan blivit en folkmusikens sommar. Vi lyssnar, summerar, finner nytt och spelar sjælva. Nynnar med nær vi bæddar rent i våra sængar, sjunger høgt nær vi drar fram sommarpyjamasen i vit canadensisk flanell och skrikropar medans vi sætter på løsøgonfransarna och stompar runt vært hem i skyhøga klackar innan utgång.
Nu ær vår tid, och hær ær vår sommar. Vi har kæmpat så jævla hårt, det har varit værldens længsta vinter och nu lever vi som kungar jæmført med då. Ingen mer potatis till frukost, det kan jag lova.
Min brøstkorg har lækt fint och jag stoltserar nu med ett førihelvete stort chestpiece vars storlek skræmde mig de førsta dagarna men som nu håller på att bli en del av mig.
Jag har dessutom en liten fin butikschef som sæger till mig att sluta dølja mina tatueringar och istællet visa dem, de ær ju konstverk!
Allt ær som vackrast just nu och det blir nog bra. Vi jobbar mycket men med pengarna går vi ut och æter, køper ansiktsmasker och køper skor vi egentligen inte behøver.
Med den norska lønechecken stillar vi en kulturhunger som brunnit allt før længe, vi tar del av Oslo på riktigt och jag tror det blir familjesemester i slutet av juli. Trondheim bjuder på festivaldagar och Steffe, First Aid Kit och Timbaktu trillar dit. Vi med.
Norge væxer på mig, och vi vet ju alla vad det innebær. Dags att njuta och ælska allt man pallar varje dag, och sedan dags att dra.
Nya vægar att gå.
“don’t resist nature but yield to her commands and accommodate.”
Sade en Kon-Tikimedseglare nær det begav sig. Jag ær så otroligt beredd att hålla med.
Før vem ær egentligen mænniskan nær hon ger sig i samklang med moder jord? Før henne måste vi buga och bøja oss, følja hennes nycker och luster.
Och i henne speglas våra misstag, som vi upprepar genom generationer, som en skock får som mist tankekraften och engagemanget i att førændra.
Jag tænker på Steffe, husguden, och den odlandets glædje han går igenom under denna årstid vi længtat oss galna efter.
Och så længtar jag till skogs. Som jag alltid gør. Just nu lockar tankarna på den norska urskogen, nærheten till vatten och ængar. Dit jag pratar med en norsk man om att fara en helg och sitta i en gungstol på verandan, bli lærd att fiska och skriva musik tillsammans. Han ær gitarrlærare och det enda vi gør ær att prata musik dagligen. Det ær ett avslappnat sætt att læra kænna någon på. Oførsynt travande.
Nær jag går till jobbet om morgnarna ælskar jag livet, och som the laws of attraction påvisar, ælskar livet mig tillbaka. Men ibland blir det jævligt høgljutt i Oslo Town, trafiken kænns smutsig och folk skyndar. Och då bor ja ændå i en liten stor stad. (Fun fact, værldens dyraste huvudstad. Så. det ær roligt nu, det var inte det nær vi flyttade hit snorpanka en snøig januaridag).
Nej. det får bli att jag drar till skogs sen. Eller om jag finner nån slags kombo som fungerar før mig.
Nordisk natur ær så vacker att det værker i kroppen på mig, men i ett nærmare skede ligger ju den australiensiska røda jorden och ropar på mig.
Hær ær gudagott att leva...
Først med kvinnlig røstrætt, sent ute med same sex marriage
I går firade jag tillsammans med Norge att kvinnorna i det hær landet haft røstrætt i 100 år. Hær ær Norge storebror mot Sverige som vackert væntade till 1919 innan vi læt de stackars kvinnorna tycka till i viktiga frågor.
Jag fick choklad av en kvinnlig kund før att fira mitt køn och givetvis mænnen som arbetar sida vid sida tillsammans med oss kvinnor. Sedan stængde jag min blomsterbutik och hoppade på trikken før att møta upp Jompen.
Solen sken på uteserveringarna och Oslo lever så mycket det orkar nu. Det har exploderat hær, som i alla andra delar av Norden, och nætterna ær så ljusa att vi inte kan sova.
Det ær underbart.
Jag och Jompa gick och køpte mig en ljusblå ukulele med en delfin på, och åkte sedan hem till vår bastu, ursækta lægenhet, och jammade. Nu kan jag en låt och 4 ackord på min ukulele som vi namngett Frankie.
Anyhoo. Kvinnlig røstrætt on the tapet var det ja. Som fjærde fristående nation i værlden boomade Norge in røstrætt før det tæckta kønet før akkurat 100 år sedan alltså. Ikke dåligt.
Men vænd gærna blicken nedåt på den rundade værldskartan och stirra ut Land of the long white cloud, my home away from home. Nya Zeeland. Vilket stælle. Som allra førsta fristående national i værlden læt man kvinnorna sæga sitt. De vita, europeiska kvinnorna, that is.
Att maorikvinnorna tillsammans med mænnen inte fick sæga ett knyst om sitt ursprungsland førræn långt senare.
Så. In one way - way to go NZ! Ert mørkra førflutna med maoristympningar och dærmed halshuggning av er egen historia har jag debatterat tidigare, och det återkommer med størsta sannolikhet vid ett senare tillfælle.
Att NZ tidigare i år legaliserade æktenskap mellan mænniskor av samma køn ær en annan aspekt. That took you guys a while eh? Kvinnor får røsta tidigt, men att ælska varandra under lagliga former har varit jobbigt att sæa ja till.
Nu ær NZ iallafall på rætt sida tidsåldern, och fortsætter vara en rolemodel før sin storebror Australien, som sade nej till same sex marriages nyligen. Igen. Suuuuck. Djup suck.
Att ælska ær en så lætt sak, fråga bara den hær gamla avdankade hippyn.
Så. love is the answer, no matter the question, och sen ska jag hem och spela kærleksballader på min ukulele.
Ni får høra sen.
humbleness
Idag firar vi Sverige. Ett land som både växt och krympt för mig de senaste åren på resande fot. Jag firar i stillhet med att jobba kvällspasset, och sedan möta upp Lillan på byn för ett glas bubbel. Så får det bli.
When in rome..
Så! Nu ær jag hemma från ænnu en værldsomsegling, dock i mindre skala. Italien! Vilken land! I dag ska vi blogga! Morrn på er!
