GypsyRose

Jag läser om skitungarna i Uganda och arbetet som görs där med deras hem iväg från gatan. Och tankarna svindlar och livet blir stort. 

Sedan 23 år tillbaka har jag en bästa vän vid min sida. Någon som rabblade multiplikationstabeller med mig i skolan, någon som gick på första skoldiscot med mig och som idag alltid ser till att jag håller huvudet ovanför vattenytan. Trots de enorma geografiska avstånd jag envisas med att lägga mellan oss de senaste åren, har hon stenkoll på mig. Låter mig veta att jag är älskad, tar rätt beslut och att det är OK att hasa runt i världen utan klara mål. Hon är någon som väntar på mig när jag dimper ner därhemma, som står på tågstationen med min mamma när jag kommer hem från år utomlands, och som går på min lillasysters dansuppvisningar när jag inte kan komma. 

 

Och om Gud hade velat annorlunda, hade Hanna kanske fortfarande levt ett helt annorlunda liv i Indien. Då hade hon kanske aldrig satts på ett flyg till Sverige efter en barnhemsvistelse jag fortfarande inte vet så mycket om, och hon hade definitivt aldrig suttit i sitt nya fina rum i Falköping och lärt mig måla bindis i pannan på våra dockor med mammas röda nagellack. 

 

Hur adoptionsdebatten ser ut i Sverige har jag dålig koll på nuförtiden, men det jag vet och det jag vill dela med mig av, är att i många delar av världen anses Sverige vara framstående i frågan. Många länder vill skapa samarbeten med vårt land, eftersom vi är beryktade att stå till förfogande för många barns välfärd världen över. 

 

Jag hade aldrig lärt mig uppfatta att det fanns andra länder än Sverige och Afrika (när jag var fem var Afrika ett och samma land, ja.) i så unga år utan Hanna, när allt jag visste sträckte sig till grannungarna på samma gata. Min värld öppnades upp och vyerna vidgades den dagen jag lånade ut min nya cykelhjälm till Hanna och sedan körde huvet i en stenmur i full fart. 

 

Parallella universum påkallar uppmärksam från mig då. Jag hade kunnat gå ett helt liv här utan Hanna, och jag hade såklart inte saknat det jag inte hade. Med hel skalle och välanvänd cykelhjälm. 

Tänk alla systrar och själsfränder jag har som vandrar sina egna vägar därute, och som jag ännu inte mött. 

De flesta kommer jag heller aldrig få möta, men Hanna triggar mig att fortsätta resa. Att fortsätta bryta ny mark, bygga broar över alla våra olikheter och fantastiska egenheter. Och att inte vara rädd för det jag inte känner till. 

 

Se med ett barns ögon på nya bekantskaper. Var nyfiken och frågvis, och kör med huvet rakt in i stenmuren. 

Då vaknar man garanterat upp till nya perspektiv, och har kanske till och med gjort sig en vän för livet. Någon som stannar.