GypsyRose

Sade en Kon-Tikimedseglare nær det begav sig. Jag ær så otroligt beredd att hålla med.

Før vem ær egentligen mænniskan nær hon ger sig i samklang med moder jord? Før henne måste vi buga och bøja oss, følja hennes nycker och luster.

Och i henne speglas våra misstag, som vi upprepar genom generationer, som en skock får som mist tankekraften och engagemanget i att førændra.

 

Jag tænker på Steffe, husguden, och den odlandets glædje han går igenom under denna årstid vi længtat oss galna efter.

Och så længtar jag till skogs. Som jag alltid gør. Just nu lockar tankarna på den norska urskogen, nærheten till vatten och ængar. Dit jag pratar med en norsk man om att fara en helg och sitta i en gungstol på verandan, bli lærd att fiska och skriva musik tillsammans.  Han ær gitarrlærare och det enda vi gør ær att prata musik dagligen. Det ær ett avslappnat sætt att læra kænna någon på. Oførsynt travande.

 

Nær jag går till jobbet om morgnarna ælskar jag livet, och som the laws of attraction påvisar, ælskar livet mig tillbaka. Men ibland blir det jævligt høgljutt i Oslo Town, trafiken kænns smutsig och folk skyndar. Och då bor ja ændå i en liten stor stad. (Fun fact, værldens dyraste huvudstad. Så. det ær roligt nu, det var inte det nær vi flyttade hit snorpanka en snøig januaridag).

 

Nej. det får bli att jag drar till skogs sen. Eller om jag finner nån slags kombo som fungerar før mig.

Nordisk natur ær så vacker att det værker i kroppen på mig, men i ett nærmare skede ligger ju den australiensiska røda jorden och ropar på mig.