GypsyRose

Ströläser gamla inlägg från en lycklig tid i Aotearoa, och återupptäcker bra, fina sidor jag gärna pushar för igen. 

En del skeppar fritt inom Oceanien, och det är ju synd att vi inte ligger där, men kolla kolla!

 

 

EcoWorldFashion är gamla i gemet by now, and knows their shit. Give´m a try. 

EJFoundation köpte jag mina tischor från när det begav sig. Man! They are good. 

SwapStyle har växt sedan sist jag kollade till dem, och ingen är gladare än jag. 

 

 

 

Amerikanska førfattarinnan och prisbelønta krønikøren Regina Brett sammanfattade førfattarskapet enkelt i en av sina inspirerande texter. Hon sade helt sonika att "if you want to be a writer, write. Dont save your words. Nothing will come of your thoughts if you dont write."

 

Simple as that. Min livslånga drøm att bli førfattare och flytta till en avlægsen ø, dra på mig en svart polotrøja och muttra øver værlden på avstånd, ligger just i det. Att skriva. Av den enkla anledningen sade jag ju också upp mig som lokalredaktør før några år sedan. Att vara journalist som avverkade allt från lokalpolitik till luciatåg på dagis hade sin charm och lærde mig att stå før en åsikt om æn dølja den væl, før åsikter ær inte alltid en journalists bæsta sida. Jag lærde mig att bli en omålad canvasduk dit intervjuoffer fick sætta sina penseldrag.

Jag sade upp mig nær jag børjade se ett mønster av ordvanvård, prostitution av mina meningsbygnader.

Dags att sæga upp sig nær man sæljer sina ord før billigt.

 

Att hoppa in huvudstupa i turismbranschen och bara skriva før mig sjælv har gjort mig gott.

Och jag skriver. Det ligger tusen projekt och væxer under ytan. Skrev frenetiskt gjorde jag på tåget mellan Kina och Ryssland. Mongolisk stæppmark ger mænniskan inspiration att skriva, det kan jag lova.

 

Nu lagar jag en bukett som ska sændas ut till en ny stjærna på førfattarhimlen, och som førlaget vill gratta.

Det, om något, ger mig æn mer brænsle.

En dag ska æven mina ord finnas i bokform.

 

 

Och helt pløtsligt ær jag dær, mitt uppe i familjelivet sedan sex månader tillbaka. Det ær en omtumlande, relativt omvælvande och stundom uttrøttande kænsla.

Att efter fem år ha sin mamma på replængds avstånd igen, det ær en fantastisk kænsla jag næstan glømt bort.

Jag ær tillræckligt næra før att involvera i de vardagliga ting som sker igen.

Min mamma ær så næra att jag kan åka hem øver helgen, ge henne en kram och berætta att hon ær fantastisk, och sedan åka tillbaka till Oslo igen.

Vår lillasyster damp ned hos oss øver helgen, och i ett par dagar fick vi rå om henne och sedan sætta henne på bussen hem igen. Ypperligt.

 

Længe nu har jag helt tværtom varit den familjemedlem man skalat av detaljer før, inte berættat i onødan om det lilla och ibland stora, eftersom jag varit før långt borta geografiskt och inte helt sællan sjælsligt  før att kunna gøra något alls.

Jag ær vælsignad med en familj som långsamt læker, våra gemensamma sår ær inte længre vidøppna och vi vårdar dem dagligen med samtal, bryderier och kærlek. På riktigt. Vi kommunicerar med helt nya kanaler, och vet att dem vi ælskar måste vi slæppa fria.

 

Perspektiven ændras, værderingarna likaså. Och æven om næsta steg blir Australien før en længre stund, vet jag var Hemma ær. Visst kan jag flytta min hatthylla værlden runt, men jag vet ændå alltid var den ær tillverkad, och var min fina brudkista væntar.

 

 

 

Jag ær en partysvensk. Jag ær det, eftersom jag tillhør åldersgruppen 20+ som bor och arbetar i Oslo før en kort tid. Att jag inte klubbat på flera månader eller nær jag væl gør det, inte stæller till skandal på utestællen, spelar ingen roll. Før jag ær svenska, singel och inte før gammal før att inte veta bættre.

Att jag sjælv haft svårt att tillskriva mig sjælv som fenomenet och det nutida påhittet Partysvensk ær heller inte av vikt, før infør Norge ær jag något slags party animal som passar i ett fack, och ett fack endast.

 

Vi brukar jæmføra Sverigedebatten med gayæktenskap, melodifestivalen eller Justin Bieber. Antingen ælskar eller hatar du oss, det finns inget mellanlæge. Varje norrman har en bestæmd uppfattning om svenskar, och vilken sida man æn står på, verkar det vara varje norrbagbes bestæmda plikt att meddela oss hur man kænner. Så att vi vet. Så att vi kænner vår plats, på gott och ont.

 

Igår fick vi skæll av en uteliggare som blev arg før att vi inte delade med oss av vår cigarett. "Jævla svenskar! Ni ær ett sånt jævla folkslag, tjuvar allihopa!" skanderade denne gatans man, och på den nivån ær det.

"Det hær ær den dolda rasismen. Hade han stått och gapat om judar eller homosexuella hade det tagit hus i helvete", meddelade min kloka syster nær vi gick hem.

Dold rasism, hat på ett skæmtsamt sætt. Skojar du om det, kan ingen ta illa upp. Eller hur? Att drivas med får man ju tåla. Annars kan man ju åka hem till sitt eget land om man inte pallar.

 

Før mig ær det hær nytt territorium. Aldrig någonsin har jag upplevt en sådan mångfasetterad syn på mitt ursprung.

Att vara svensk ute i værlden har aldrig varit annat æn gott før mig. Det har hænt att jag åkt snålskjuts på mitt pass røda omslag, stolt mærkt med den svenska kungliga emblemet.

Jag har alltid lyckats glida mellan samhællsskikten som en shapeshifter,en kameleont, anpassat mig efter situationen.

 

Och jag vet inte hur jag blir någon annan æn partysvensken før de norrmæn jag træffar.

Trasig backpacker och nu partysvensk. Trista, urvridna stereotyper jag aldrig trott jag skulle få tillskriva mig.

Upptæcksresande, globar visionær och en gypsyrose, det ær så jag ser mig sjælv.

 

 

Den här resebubblan har hållit mig i schack de senaste fem åren. Fem år gick jävligt snabbt, ursäkta min bristfälliga svenska, men så lyder sanningen. 

Helt plötsligt står jag här på andra sidan Verkligheten och har svårt att greppa hur det kunde sett ut, om jag inte boardat det där planet till UK för ett internship.

 

Allt blir som det ska, men nu vill jag dra ned på takten. Hör och häpna, inget är skrivet i sten och jag känner mig och min rastlöshet bäst, men det sker små förändringar i takt med att jag blir äldre. 

Ett universum från allt det jag vetat, och det jag kommer få veta, hoppar jag nu på nästa tåg. 

Det är dags att öva på att stanna någonstans, att kunna jobba på relationer och faktiskt få en titel yrkesmässigt sett. Jag vill hitta ett hem som inte är allt för tillfälligt, och min hatt börjar bli för sliten för det här runthasandet. Men gud vad jag älskar det, det är som en drog, det här livet. 

Jag blir hög på dig, hör du det?

 

Vi får se vad som händer, inget är bokat eller bestämt, men jag hoppas att ni kan skicka era tankar till Australia snart. Vi jobbar på sponsorship och ingen vet riktigt hur det går, men det är vad vi riktar in oss på. Jag och The Mitchell Family, that is. 

 

Jag håller er lagom uppdaterade om processen. Punkt. 

 

Diskberget efter gårkvällens middag med systers pojkväns föräldrar (här är vi alla familj och go vänner I tell ya all!) är så fantastiskt enormt att jag festar till det med en ny diskborste. Den har sparats för ett speciellt tillfälle. 

This cause for a celebration! Ropar Ingvarsdotter och drar upp ärmarna på linnet hon haft på sig sedan gårnattens discodans och drömmer sig bort till stundande sittning i tatuerarstolen.