GypsyRose

 

Och helt pløtsligt ær jag dær, mitt uppe i familjelivet sedan sex månader tillbaka. Det ær en omtumlande, relativt omvælvande och stundom uttrøttande kænsla.

Att efter fem år ha sin mamma på replængds avstånd igen, det ær en fantastisk kænsla jag næstan glømt bort.

Jag ær tillræckligt næra før att involvera i de vardagliga ting som sker igen.

Min mamma ær så næra att jag kan åka hem øver helgen, ge henne en kram och berætta att hon ær fantastisk, och sedan åka tillbaka till Oslo igen.

Vår lillasyster damp ned hos oss øver helgen, och i ett par dagar fick vi rå om henne och sedan sætta henne på bussen hem igen. Ypperligt.

 

Længe nu har jag helt tværtom varit den familjemedlem man skalat av detaljer før, inte berættat i onødan om det lilla och ibland stora, eftersom jag varit før långt borta geografiskt och inte helt sællan sjælsligt  før att kunna gøra något alls.

Jag ær vælsignad med en familj som långsamt læker, våra gemensamma sår ær inte længre vidøppna och vi vårdar dem dagligen med samtal, bryderier och kærlek. På riktigt. Vi kommunicerar med helt nya kanaler, och vet att dem vi ælskar måste vi slæppa fria.

 

Perspektiven ændras, værderingarna likaså. Och æven om næsta steg blir Australien før en længre stund, vet jag var Hemma ær. Visst kan jag flytta min hatthylla værlden runt, men jag vet ændå alltid var den ær tillverkad, och var min fina brudkista væntar.