GypsyRose

Jag minns jordbävningen goes tsunamikatastrof som slog mot Samoa i september 2009. Jag var Aucklandsbo, hostelmanager och en total greenie vad gällde jordbävningar bortsett från ett par småskalv nere i Nelson medan vi studerade där. No biggie liksom.

Jag minns hur jag på morgonen möttes av skärrade hostelgäster vars oroliga föräldrar börjat höra av sig hemifrån Europa. Jag minns hur Strumpan på sitt café fått göra sig beredd på att åka upp till taket med dagisbarnen som fanns i samma byggnad som vårt café utifall vågorna skulle slå mot vår kust, som nyheterna meddelade. 

Jag minns hur vi satt på taket på vårt hostel sedan och spejade mot havet vi kunde se därifrån.

Och jag minns framför allt hur maktlös jag kände mig då. Att inte kunna ta mig ifrån ett ställe, och bara sitta och vänta. 

 

Gud skonade Aotearoa den dagen, och istället var det våra grannar Samoa och Tonga som fick betala ett allt för högt pris. De 14 meter höga vågorna slog mot dessa små ögrupperingar istället för mot oss.

Man blir både rik och fattig en sådan dag. 

 

Naturkatastrofer är ett omvälvande fenomen. Att första dagen på nya universitetet köra en bordbävningsövning istället för upprop, är lite twistad om man kommer från Sverige och det närmaste i naturkatastrofområdet vi kommer, är någon enstaka översvämning. En liten, alltså.

Jag har sett hur natursmarta ungarna i den delen av världen är. De vet att springa om de måste, att hålla varandras händer och inte släppa taget för allt i världen. De vet att hålla sig nära en vuxen och att ställa sig i dörröppningar när jorden börjar skaka under dem. 

Tyvärr hjälper det inte alltid. 

 

När vi bodde i Melbourne tog vi bilen en dag och åkte runt i skogarna runt Victoria för att se resterna av Black Saturday Bushfires som ägde rum 2009. Vår bekante Colins hus brann ned till grunden, och där satt han med resten av delstaten Victoria och bara kunde se på. Barackbyarna som uppfördes då, och som så många människor fick bo i medan man byggde nya hus åt dem, står fortfarande kvar som tomma spökstäder, sorgliga påminnelser om den tragedin som skedde då.

 

Jag saknar såklart inte tsunamikatastrofer, galna översvämningar eller torka som orsakar enorma skogsbränder. Det är inte det jag säger. Men det är något med naturens nycker i Oceaninen som jag ser fram emot att ta del av igen. Framför allt de sjuka åskoväder jag fått ta del av. Naturens nycker är faschinerande, och människan blir så liten i allt det där. Syner som denna lånade bild var inte ovanliga. 

Inget för den lättskrämde!