Igar fyllde min allra mest alskade lillstrumpa till lillasyster 19 ar. Jag ringde givetvis hem och forsakrade mig om att hon skulle fa varldens basta fodelsedag. En glad lillstrumpa log genom luren nar jag med lordagskvallsrost sjong JAAA MAAAA HON LEEEVA, och lika mycket leenden fick jag av hostelgasterna som fick njuta av svensk skonsang.
En extraordinart vacker dag vad tydligen vad min syster fick igar, av hennes gillande att doma. Hon har alltid haft varldens vackraste fodelsedag, nar Sverige springer ut i gront, och livet atervander.
Alskling, hoppas resten av dagen blev precis vad du hoppats pa, och att du fick en massa paket och sma overraskningar! Hade jag funnits i en annal del av varlden, vet du att jag hade hoppat pa ett plan och kommit hem, precis som jag gjorde nar du fyllde 18 och jag fanns i Portsmouth, UK.
Jag pratade lange med resten av familjen ocksa, och hade pappa i telefon nar han for forsta gangen sag min Skydivefilm. Pappskrutten holl pa att lagga sig ner och sjalvdo lite tror jag. Haha! Och LYCKA! Mamma kunde meddela attvar alskade Liselott blivit av med sin tumor efter senaste fighten emot sin cancer. Mamma grat av lycka, och jag blev alldeles varm i hjartat! Igar blev vi alla mangmiljonarer, som Liselotte sjalv uttryckte sig.
Tack for goda nyheter, kamparglod och vinnargener!
Frisk som en notkarna. I princip. Lite lack of vita blodkroppar orsakade av langa forkylningar kan dock stalla till det for mig med min ansokan om arbetsvisum. Men lakaren stamplade in sina papper ovan den text han var tvungen att skriva om detta i min ansokan, sedan log han brett och sade att "Lat oss hoppas att det sitter en person som ar ny pa jobbet och tar emot din ansokan". Tack doktorn, I say!
Min lungrontenplat tyckte han visst att jag skulle rama in och satta upp. Jag vet inte riktigt. Men vi kommer ju ha 3 uppsattningen har snart, nar Annica som siste man gar igenom samma procedur som jag och Johanna. Sa vem vet? Ett X raykollage kanske ar pa sin plats?
Hjartat pa nedersta bilden fick jag fran J pa posten. Det ar mitt hjarta, lika mycket som det ar hennes. Visst blev det spexigt?
Jag kanner mig ruggigt ensam idag fast jag har sa manga manniskor runt omkring mig. Loven dansar i parken idag, det ar riktigt hostruggigt, men det ar mysigt! Imorrn ar det drottningens fodelsedag, och darfor ar det aven rod dag och alla ar lediga. Inte ens i UK har de ledigt. Jaja. Vilket iallafall innebar att folk gar ut idag. Sa det laddar vi nog for. Russel ville att vi skulle fira genom att kla ut oss till kungafamiljen, men bara om han fick vara drottningen. Jag har ju personligen alltid varit svag for Challe, sa det far det bli for min del.
Igar pratade jag med min familj och Marcus i flera timmar. Det var mysigt! Det, i kombo med att jag traffat sa skona och fina manniskor denna vecka som redan begett sig langt fran Auckland, gor att jag kanner mig lite...ah. Jag vet inte. Ni fattar va?
Dagens! Redemption Song - Bob Marley n the wailers.
Det finns liksom inget annat. Och idag sag en flicka med langt har som en kort sekund liknade mitt lilltroll till mellansyster darhemma. Det sved till i hjartat, sen drog jag ihop sacken och fortsatte gatan fram med hoppsansteg, som matchar dagens Ingvarsdotter. Jag gar i trasiga skor, men forhoppningsvis kan jag hitta ett par nya som vill folja med mig hem idag. De ska vara livsfarligt roda All Stars, annars vill jag inte vara med. Och vantar. Jag maste ha vantar.
Och en annan tokig grej! Jag ar helt sald pa att skriva X-arbete! Det AR superkul! Maggan, Ulrika och Bengan, ni skulle se speeden jag haller!
Jo! Nu har jag tomts pa blod, kissat i mugg, kollat syn (skarp som en hok, fortfarande, jaaaass!), blivit matt och vagd och kontrollerad i alla vinklar. Jag har dessutom hoppat jamfota (bara for att jag kunde, ni fattar va?) till X-rayen rakt over korridoren, mots av Sweet Child o Mine i hogtalarna ovh blivit overtygad om att det ar varldens basta tisdag bara darfor att.
Trots att jag betalade 380 dollar. 380 dollar for att fa kolla att jag ar frisk. Halla. Det ar ett skamt. Fast det ar val bra. Betalade lika glatt 120 dollar for att NZ:s goverment ens ska oppna upp min ansokan och kolla om jag far stanna i landet.
Suuuuck.. Men vad gor man inte? Nu ska jag bara hitta annu ett jobb ocksa, sa att det borjar rulla dineros in pa kontot igen. Sa har kan vi inte halla pa, som jag och A konstaterade over varldens godaste Guiness igar. For fan! Nu kor vi, tjejer! Chefen gnaller lite for mycket, vi ar konstant fattiga, jag blir liksom aldrig helt frisk och sushin igar var inte riktigt lika god som vi forvantat oss...Men vad gor man? Ah! det kunde alltid varit varre. Vem vill inte anstalla 3 svenska hostelmanagers pa halvtid liksom? GE OSS JOBB, JOHN KEY! Jag far ett bryt!
Jag ar kar. I mina hostelgaster. Som hostelmamma maste man ju bara lata hjartat smalta nar man sitter framfro datorn en sondagskvall, och det bara placeras en tallrik med friterad banan, glass och sirap framfor en. Som tack for allt, tydligen. Och sen att hora "men at inte for mycket, det kommer mer!" av andra gaster som ar har sin sista natt. Och sedan att de bara kommer och hamtar disken at en, det ar lyx!
Det innebar val att vi gor ett bra jobb, antar jag!
Eftersom jag blivit sa lat det sista, orkar jag inte ge er en detaljerad bild av min nya hemstad. Och ni vill garanterat inte lasa den heller. Sa har kommer ett klipp fran Auckland, NZ:s storsta stad, som jag bor mitt i. Enjoy!
...Blir det inte manga knop gjorda. Jag har inte ens hunnit bli riktigt kurant innan forkylningen slar till med full kraft igen. Jag ligger for ankar medan varldens basta tjejer skoter hostelet galant. Jag havdar att jag fatt svininflunsan och hasar runt i Colins underbara, gamla slitna flanellpyjamas av modell aussie-herre, som jag fatt av AnnSofi innan hon akte hem till Sverige.
Tur ar da att man har underbara hostelgaster som hamtar nasspray, kinesiska droppar, halstabletter och diverse piller som de trycker i mig. Jag kanner mig inte langre som HostelMamma, utan mer som ett Hostelbarn alternativt sallskapsdjur. Men det ar bra, det gor mig kanske frisk! Vi lever i tillfallig dekadens, och har konstaterat att det inte finns nat tristare nar CSN:et kommer pa en skiten mandag. Helgen innan blir inte direkt Happening, om man sager sa. Men vi far val ta den har helgen som den ar, Cristelle ar uppe och halsar pa oss igen, och vi ska mysa ikvall med tacopaj och film. Och vi laddar for mandag, da vi ska spendera vart csn-bidrag. Sushifactory, nya All Stars, nya vantar, harfarg och CATS-biljett ska inhandlas. Lycka! Dessutom ska jag och de som vill folja med, ut och ata med var nyfunna van Mia Stenmark i veckan. Mia blir snart Fru Kiwi, och har hittat hem har i Auckland. Kul med nya, och svenska kontakter! Och GRATTIS till Johanna som igar fick sitt Visum godkant av den Nya Zeelandska regeringen (Ja, det ar val den dar John Key som haft ett finger med i spelet, det fattar man val...;), sa nu far hon stanna annu ett ar i landet. Jag ska pa min forsta lakarundersokning for immigration health test pa tisdag, sedan ar mitt visum forhoppningsvis ocksa snart klart!
Min alskade lillasyster dar hemma ar visst ocksa sjuk, stackars liten! Krya pa dig hjartat, hoppas du mar battre snart! SATC-maraton och glass hjalper som bekant alltid.
Vilket motstandarlag skulle inte bli nervosa av All Blacks nar de gor sin traditionella MaoriHaka? I love it! Vi ska givetvis passa pa att forsoka se en match under var tid har. Dessutom var vi och lyssnade pa Chief Executive for den stundande Rugby World Cup 2011, pa ett turistseminarium i torsdags (mer om detta sen), och blev alla 3 sjukt peppade att komma tillbaka for att jobba inom turismbranchen i landet da. Goooo All Blacks!
Eller? Blir det det? Vem kan ge mig svar? Mamma visade mig den fina annonsen som varit i tidningen i mandads, sa jag vet att det som gor var vardag nattsvart, ar officiellt nu. Och jag har lyckats fa det hela att sjunka in, jag har tagit in det. Men jag kommer kanske aldrig greppa det. For Melker Carlson skulle bli en del av var varld forst om tva manader. Han skulle bo med sin mamma Malin och pappa Martin i deras fina lagenhet, i sitt nya rum. Och jag skulle komma hem, och jag och Marcus skulle bli den basta tanten och farbrorn nansin. Men vad som gick fel, vet jag inte an. Det ar hjalplost...
Jag ar last i mitt eget liv. Kunde jag, skulle jag hoppa pa ett plan och kasta mig rakt in i famnen pa mina underbara The Carlsons, nygifta och finaste som de ar. Mina och Marcus bastaste vanner, som vi upplevt sa mycket med. Nar de berattade att de skulle bli fler i familjen, grat jag massor och Marcus blev lite chockad och svettig i pannan, som sig bor nar basta vannerna bildar familj. Vi kunde inte varit lyckligare for dem.
Alskade, finaste The Carlsons, som jag langtar sa mycket efter. Det finns inget jag kan saga eller gora for att lindra er smarta. Men vet att ni ar det forsta jag tanker pa nar jag vaknar, och det sista innan jag somnar. Allt kommer att bli bra. Smartan kommer att dampas.
Vi fick lana en angel, men han hade brattom tillbaka till himlen...
Varfor jag alskar det har landet. se det har klippet, en av reklamfilmerna for NZ. Om ni ser det, och tanker er in i min vardag. Sa har lever jag. Varje dag. Jag har gjort samma saker de gor, sett samma vyer, vandrat vid samma bergskedjor, sett samma hav och samma landsvagar. Man maste ju bara alska det.
Det ar roligt nar Annica tappar bort sin telefon, och letar halvt ihjal sig efter den runt hostelet. Vi ringer efter den, och av nan anledning borjar det ringa i....SOPTUNNAN I KOKET! det var langesen jag skrattat sa mycket.
"Men Annica, varfor lade du mobilen DAR?" - Jag " Ja men HERREGUD, det klart inte det var JAG som la min egen mobil dar, fattar du val!!" - Annica
Simon smyger forbi och ser pillimarisk ut, Annica fragar om han vet nat om denna handelse.
"Ja, men jag blev sa trott pa att hora den ringa var 5:e minut...", svarar da denne karl.
Jag och Annica - formodligen varldens basta hostelmanagers
Jag och tyska Lena provar vin
Varldens basta HostelFamily ar ute pa Boogie Wonderland tillsammans med varldens basta Baxi drivers. Yep, det var precis som att kliva in i Saturday Night Fever, med blinkande dansgolv, rod sammet och disco moves all over the place!
Jag och en av Baxi driversena som tog oss runt Auckland senast. Trevlig karl!
High life on the dancefloor! Formodligen forsoker killen bredvid oss briljera med sina disco dancemoves, men sant biter icke pa svenska hostelmanagers!
Varlden ar fortfarande kolsvart, och tiden star still. Men jag har tjejer har i Auckland som tar med mig ut, igar at vi sushi, drack kaffe och delade en morotskaka. Kvallen kom, jag pratade med Lillerskog i telefon och sedan begav vi oss ivag pa premiaren av Anglar och Demoner. Stralande insats, Tom Hanks o co. Och framfor allt finaste Skarsgard, svenska stolthet!
Min huvudvark moler bakom pannbenet och jag mar konstant illa. Men ikvall drar Annica med mig pa ett House warming i en forort till Auckland, det ska bli trevligt att traffa lite kiwis och fast boende, istallet for den strom av nya ansikten vi moter och sager adjo till varje dag.
Dessutom ar vi bjudna pa gloggkvall framat vintern hos en trevlig svenska vi sprang pa haromsistens pa puben. Mys!
Iallafall. Eliott Bardh har fatt alla sina underbara namn godkanda av Kungen i Sverige (eller vem det nu kan vara som bestammer allt det dar), och jag skulle vilja hoppa lite jamfota av dessa vackra namn de 2 brorsorna besitter nu. Deras mamma, en tvillingssjal, skriver de mest sanna blogginlagg. Las dem har, och om hur mamman och pappan tankte nar de namngav sina barn Nu har hon och Erik 2 vackra soner som heter foljande;
Sist jag pratade med Jolene grat jag litervis, och hon ocksa. Nar vi avrundade sade hon att hon inte skulle skalla pa sina barn alls den dagen. Hon skulle krama och pussa dem extra mycket, och dessutom fran mig ocksa. Senare under kvallen ringde telefonen har pa hostelet, och det var J som bara ville se att jag klarar mig, och inte lyssnade pa Melissa Horn eller Lasse under kvallen. Och det gjorde jag inte. Trots att jag var sa sugen.
...Ar det nu. Jag dricker loads of chaite, for det ar det enda jag far i mig. Men det kanske blir ett och annat sushitrain senare, om tjejerna lyckas locka ut mig.
Simon malar dorrar, Annica anvander lakanen som toga och sjunger karaoke i moppen. Johanna slanger lakan over annica istallet for att sortera dem, och sjalv ser jag ju ypperligt glad ut over att det ar mandagsmorgon och jag far STADA igen! Tjo!
Som skriver sadana har sma lappar at mig nar jag tappar bort saker pa lopande band. Den har rar lappen satt pa micron en morgon nar jag kom upp, nyvaken.
Tjo dar hemma! Idag har det blivit en massa knop gjorda, och jag ar nojd! Simon kampar pa med sina dorrar som han malar med omsorg, han gar till och med och lagger sig i tid om kvallarna for att ga upp tidigt och arbeta. Tre hostelmanagers star med gapande munnar och ar givetvis supernojda med hans ambitioner. We like this guy!
Hela gardagen spenderades med familjen och givetvis med engelsmannen, som till och med kom tillbaka under eftermiddagen. Men vad annat kan han nar vart hostel ar som en magnet, fyllt av underbara manniskor som trivs med varandra? Han rakade givetvis kliva rakt in i ett gaffelbattle i koket dar vi lagade mat, och blev sjalv utmanad.
Idag hallregnar det med jamna mellanrum i Auckland, och vart hostel ar som alla andra hus i hela NZ, kallt och framfor allt dragigt. Darfor byltar vi pa oss allt vad vi har, tander en massa ljus, dricker te och kryper nara varandra. Idag borjade aven jag och Annica var superDetox for hela kroppen, det har kan bli spannande ladies and gents!
"hey, i just met an adorable englishman. Would be fun to see him again before he hits the road. Could you tell him that if u see him?"
" I'll tell him to see you later 2nite..."
Ja, nu blev det inte sa. Det finns tydligen saker i varlden som ar viktigare, och som stavas VIKTIGT POKERGAME. Attans! Well, vi satsar pa imorrn istallet. Det blir bra, det!
Och Gabby, jag forsoker hitta tid att ringa hem till er. Vill saklart prata, prata, prata med dig och resten av ganget! Vi hors i veckan!
Igar svirade tre svenska hostelmanagers till det, efter en vecka av roligheter. Jag, annica och finska Satu som bor hos oss pa hostelet, trillade in pa en riktigt bra irlandsk pub i city. Hookade upp med kanske varldens sotaste engelsman, medan de andra tjejerna trillade vidare. Jag och Rowan, som engelsmannen hetter, trillade vidare till nasta irlandska pub, dar jag varit forut. Kvallens vartender visade sig vara skogstokig och dansade pa bardisken under karaoken. Och jag fick kopa 2 Guiness till priset av en! Da far man vara riktigt nojd!!
En helt galen kvall slutade med summering tillsammans med hostelfamiljen i kuddarna, och engelsmannen fick givetvis bli presenterad for hela min underbara familj som nu innefattar Johanna, Annica, Simon, Pol och Russel. Jag gillar't!
Jag tappade rosten under gardagen som en foljd av sjukdom och allmant hallaballoo, och kan bara vasa fram mina kommandon at folk. Harligt!
Idag fick Simon ett fnatt, han har slipat dorrar, rafsat lov och varit en riktig guldklimp, medan hostelmanagerna har tampats med riktigt rejala baksmallor, alla tre. Jag ar sa stolt over honom!
Aha, viken dag! Inne pa sotaste Malles blogg fick jag rejal sommarfeeling nar jag laste hennes inlagg. Sa nu ar heeela hostelet sankt i svensk sommarkansla, och jag dunkar pa Hanna fran Arlov sa det skallrar i rutorna.
"Hanna fran AAAAArlov, HEEEEJ! Ahhhhh, FRIDANS!!" Japp. Those were the golden days, tjejer. Och jag forsoker sa gott jag kan att smitta av mig pa mina inneboende, men det ar inte latt att forklara svensk frihetsmusik som later helt skogstokigt om man inte forstar texten. Faktiskt. Men jag ger inte upp!
Jag ar fortfarande sjuk, men inte lika trott som de sista dagarna. Ett steg i ratt riktning. Idag har varit en riktig rushdag, och det kommer och gar en massa manniskor. Tur att vi far ha kvar vissa, som Simon. Honom tankte vi anstalla sa smatt, att ha till att putsa fonster, bara tunga saker och allmant finnas till hands for tre sma svenska hostelmanagers om det kommer otacka manniskor. Simon ar biff, ser faaarlig ut och kommer fran UK. men snall som en hund, det ar han, och vi charmar oronen av honom med nybakta svenskar kanelbullar och andra trevligheter.
Ludvig, jag och Johanna svirar runt pa Paradise i stadsdelen Queens Park, London. Midsommarafton 2008.
Visst har jag det lajbans i den har delen av varlden. Men det suger anda i kroppen och hjartat efter UK. Vi har konstaterat det, i var familj, att det far bli UK efter att vi avslutat den har tiden i NZ. " UK langtar man ju alltid efter, var an i varlden man ar", sager Annica, som i likhet med mig och Gabriella, tror att hon varit irlandare i ett tidigare liv.
Ja, jag ar tokarns supersjuk...Eller ja. Det kunde varit varre. Det kan det alltid. Men jag har lite feber, massa ont i lederna, snorvlar och har OOONT i halsen. Aj! Dessutom ar jag sadar dodslackert rod runt snoken, och har inte ens kammat mig idag. Har sovit 12 timmar i natt, och varldens bastaste familj meddelade mig igar kvall att de minsann skulle ga upp imorses, jag kunde sova sa lange jag ville. Godingar! sa idag blir det inte manga knop gjorda...Ska bara mala klart ett par fonsterbraden nere i vart ensuiterum, och det ar ju saker som ar roliga! Pappa, du skulle vara sa stolt om du kunde se mig! Har hittat ungefar varldens basta skrubb, med massa snickarhemligheter. Hittar massa pryttlar jag kanner igen fran pappas egen snickarlada, och jag anvander dem flitigt pa alla satt jag kan! :)
Igar slipade, skrapade och malade jag i flera timmar, sen var jag helt slut. Tur da att man har en familj som fixat kottfarssas och spaghetti pa bestallning fran mig, samt tant en massa ljus och satt pa Twilight. Me love familjen!
Men aven om jag ligger lite latt for ankar dessa dagar, har jag en hel hog med planer i skallen. Som alltid. Jag forsoker snoka ratt pa de basta rockpubarna/klubbarna i denna min nya stad. Hittills tror jag bestamt att basta valet ar Kings Arms, sa dit ska jag ta mig snart.
Dessutom ar nasta projekt for den har familjen att borja sticka, for att komplettera all bakning och annat mys vi haller pa med.
Ah, ni ar alla sa underbara! Vilket gensvar jag fick pa mitt senaste inlagg, det gor mig glad i sjal och hjarta! Tack, alskade alla er darhemma! Och nar dagen ar som morkast, sa brukar det fran just ingenstans dyka upp saker som gor att den skimrar, stralar pa natt. Igar var inget undantag. Var alltid lika glada och trevliga postbararinna kom med ett brev. Till mig! Bara mig! Mitt forsta till mitt nya hem i Auckland!
Det var Mamma Mia och underbaraste Bjornbroderna som komponerat en halsning. Och tararna bara trillade nar jag laste deras brev. Mia, du skriver du underbart bra, en riktig brevskriverska ar du! Leder vag mellan orden, och sa malande! Det ar som att ha dig precis har bredvis mig, berattande ur mun istallet for med skrivna ord. Underbart! Varldens finaste Bjornbroder hade malat finfina teckningar till mig. det var jordglober som visar hur langt ifran vi ar varandra, en laskig T-rex och givetvis Blixten McQueen! Killarna skriver riktigt bra nu, och hade prantar ned for egna sma barnmaskiner att de saknar sin Mickan med mera. Ahhh, grabbar! Tack!
Teckningarna ar nu uppsatta ovanfor min sang, som ni kan se pa bilden. Jag ser dem innan jag somnar, och aven precis nar jag vaknar. Det dar brevet gjorde min dag. Tack, snalla alskade finaste familjen!
Nej, det far helt enkelt bli ett kortare inlagg till ikvall. Huvudet ar fullt av ouppklarade tankar, och de ger mig kanske just inget nytt under solen, men det finns val en anledning till att de existerar. Sa gott som varje dag tar jag mig en funderare pa litt liv har pa NZ. Jag har inte varit borta lange, men det kanske blir ett tag. Pratade med min mamma, mina systrar och Jolene haromdagen. Lade fram att det kanske troligtvis blir en langre vistelse har an planerat. Det grymtades lite, men overlag fick jag ett bra mottagande av detta besked.
Och i det liv jag lamnat, for hur lange vet jag inte, hander det sa mycket just nu. Folk gar bort, jag missar sorgearbeten och begravningar. Folk blir overlyckliga nar de for reda att de vantar barn, jag finns pa andra sidan jorden och far pa sin hojd se ett par bilder av den vaxande magen och underverket som fods. Folk gifter sig, byter bostad, andrar sin bekantskapskrets och andrar livsuppfattning.
Det ar lite hart att inte fa ta del av allt det som hander darhemma. Men det ar ju mitt eget val. Och jag vet att innerst inne ar det vart det. Jolene fragade mig om jag mar bra, som hon alltid gor. Och jag svarar att jag mar fantastisk mellan varven. Och dar har jag ju faktiskt svaret pa Fragan..."Ar det vart det?" Jag vill bara krympa till en liten tjej och fa gnalla lite. Ar det OK?Jag vill bara inte bli bortglomd.
Oj! Ikvall haller jag bli rejalt forkyld, jag kanner att det ar i antagande. Jag dricker kamomillt'e och skruttar runt har pa hostelet, orolig i sjal och hjarta. Och eftersom jag kanner mig sjalv ratt bra efter 24 strong years together med mig sjalv, vet jag vad som lindrar en forkyld sjal en hostkvall i en storstad langt hemifran.
Jag Youtubar Steffe, om och om igen lyssnar jag pa mina favoritlatar och minns alla ganger jag statt i en morkbelagd lokal nanstans i Sverige, och ofta trangts med likasinnade nar det galler musiksmak. Ofta ar dessa likasinnade mycket aldre, men stamningen pa en Steffespelning ar nagot jag aldrig varit med om innan. Eller efter. Ofta ar min alskade lilla syster med mig, och vi skralar med i latarna som beskriver karleken pa en madrass och inte i en dubbelsang, om hur Chrissie Cool slanger bort sin kjol, och om hur en naktergal kan stora en nattsomn.
Det som chockade mig lite var dock hur gammal denna man har blivit. Inget fel med det, aldrandet ar ju en del av livet. Men det slog mig hur dodliga vi alla ar, att ungdomen bara ar sa flyktig. Och jag forsoker febrilt fanga min egen ungdom, och inte gora foljande citat ratt;
"The youth is wasted on the young"
Sa ikvall ar det Steffe som galler for hela slanten. Och GUD, sa jag saknar LiveSteffe, och alla annan underbar svensk musik nu. Men det gar over. Jag far halla mig till godo med MySpace och Youtube.
Nu ska jag prata med varldens basta Lillerskog pa MSN.
Sahar ser vart nya rum ut. Det blev lika proppat med grejer som vart forra, aven om vi var overtygade om att allt skulle bli battre nar vi bytte rum och kunde packa upp alla klader och dylikt ordentligt. Nja, inte riktigt enligt planerna kanske. Men skam den som ger sig, sager tre svenska tjejer och turas om att anvanda det begransade golvutrymmet i vart lilla hem. Tur att vi har ett helt hostel att springa runt pa, nar rummet blir for trangt.
Vi ar givetvis de okronta drottningarna pa City Groove nufortiden, och med Simon (en av langstannarna som vi tagit till vart hjarta) vid var sida konstant (nar han inte sover, vilket han gor ganska ofta), regerar vi stenhart over kuddarna i loungen och i koket. Vi pilar omkring och grejar det mesta, men har andock massa tid over for elvakaffe, lunchlagning och filmtitt. Igar kvall bakade vi scones och tittade pa skrack. Mys!
Nar samtliga 3 hostelmanagers stampat in till sig, muttrat lite over ungdomar i allmanhet och hoppat i sang, knackade det pa dorren. Jag gapade till lite och gnallde hogt. Annica masade sig dock upp och oppnade var dorr, och utanfor stod 2 poliskonstaplar. Annica blev supernervos! Poliserna ville veta om vi hade en viss dam boende hos oss, som de letade efter. Men nej, ingen dama fanns att finna pa City Groove, som tur var, for oss iallfall. Scary!
29 yr ol´ Gypsyrose trying to find her way home while taking the long way around. Sees the world as her playground and doesnt have a clue where she´ll place her hat next. Blogs about travels, experiences and people she meets along the way and now mainly on the big move down under. Dont let the youth be wasted on the young!
