Publicerad 2009-04-30 03:04:23 i
Denna torsdag kickades igang pa basta tankbara satt, givetvis. Frulle i kuddarna, GnR pa radion och tre glada svenskor och en lite stirrig Glen som korde igang sin sista arbetsdag i NZ pa ett bra tag. Imorrn gar hans flyg till Irland, och vi blir kvar har, hostelmanagers pa riktigt.
Motet med Phil The Boss igar gick riktigt stralande, vi blev pepp till tusen nar vi fick hora om alla planer for vidare utbyggnad av hostelet, och med EKO-turismen i ryggsacken, ska det har bli topp!
Riktigt skont att fa ett helhetsgrepp kring konceptet, och ocksa att Phil med kompanjon later oss fa fria hander vad galler mindre reparationer har pa stallet. Sa nu ska 3 ivriga tjejer med snickargener (tack pappa!) satta upp en plan for vad som ska goras, och nar det ska ske. Lite farg, slipning och nya tavlor ar pa ingang.
Det kommer givetvis bli stralande!
Idag har vi rafsat lov och upptackt vilken fantastiskt fin tradgard vi faktiskt har tillgang till har. Och denna ska underhallas! Jag njuter av att plocka med allt det grona, och har pa bilderna far ni ett litet hum om hur det ser ut hemma hos oss!
Ikvall blir det middag ute och sedan kanske en Guiness. Det ar ju trots allt Glens sista dag, och vi tankte skala in eftermiddagen med den flaska champagne vi kopte till honom i lordags.
Cherios! Publicerad 2009-04-29 02:07:36 i
Joda! I loungen pa vart hostel sitter nu 3 svenska stirriga flickor medan en stirrig kiwimanager springer runt med gitarr och nervos-spelar lite spontant. Den LANGA vantan pa CHEFEN har namligen borjat, och har pagatt ett bra tag. Vaaaar aaaar karln?
Glen stressar givetvis upp oss alla och far mig supernervos, men vad for kan man egentligen undra? Hm...
Det har kommer givetvis att ga stralande, inget snack om saken. Liksom! Vi har ju redan fatt praktikplatsen, sa vad ar problemet?
Ah, det far nog bli en bars efter den har parsen.
Igar regnade det massor har i Auckland, jag gjorde arenden och kande mig allmant duktig. Annie gjorde sin smaskiga Pumkin Soup och Jojo bistod med kladdkaka till efterratt.
I eftermiddag ska jag ga pa musem och sedan baka morotsbrod. Ska aven handla fint brevpapper och massa ljus till ruskiga dagar pa City Groove.
Hosten ar har! Valkommen, jag har saknat dig!
Nu later det som att The Boss ar pa ingaende...
Publicerad 2009-04-28 01:15:57 i
Herregud! Lyckans dag! Pa radion har nu mina 3 ABSOLUTA favoritlatar spelats pa rad!! Heja rock-tuesdays in auckland, baby!
1. Sweet child o mine - GnR
2. Fall into pieces - Velvet Revolver
3. Hey Joe - Jimi Hendrix
Publicerad 2009-04-26 07:33:06 i
Sahar fint kan det bli utanfor ett hostel i Auckland om 2 svenskor far tillgang till gatukritor. Visst blev varlden med ens lite vackrare?Publicerad 2009-04-26 06:05:21 i
Jag och tjejerna stallde klockan pa 05.15 igar morse. En lordagsmorgon alltsa. Man kan ju undra hur det stod till i skallen pa oss, men det var namligen ANZAC day, den dag pa aret da krigsoffer fran framst forsta och andra varldskriget fran NZ och Australien hedras sina lander. I auckland firar man pampigt med mycket fina Dawn Parade, en ceremoni som halls i gryningen.
Av denna enkla anledning klev vi alltsa upp i ottan igar, for att knata ivag upp till Auckland Museum, som ligger sa otroligt vackert pa en hojd. Ceremonin var jattefin, aven om man inte sag sa mycket utan mest fick lyssna till talen. Vi sjong en av de hymner som ar med i Titanic, samt NZ:s nationalsang bade pa engelska och maori. Avslutades gjorde ceremonin med sackpipor.
Bra jobbat, tjejer! Nu har vi varit kulturella for ett tag framover!Publicerad 2009-04-26 05:55:42 i
Publicerad 2009-04-22 04:22:10 i
Mikaela Ingvarsdotter
City Groove Backpackers
6 Constitution Hill
Auckland City
New Zealand
For er som vill skriva langa, smaktande love letters till den forlorade dottern/systern/vannen/karleken/husdjuret/ etc.
Se sa! Gor det nu!
Publicerad 2009-04-22 02:08:05 i
Javisst! Jag lever ett sa flashigt liv har i NZ forstar ni dar hemma! Vinkas fram i trendiga pubkoer och blir bjuden pa biopremiarer av var sugarDaddy Glen.
Igar knackte vi en god ol innan vi alltsa hoppade in i Glens brosr bil och akte till Sky City Cinemas norr om centrala Auckland. Fick passera bron och aterigen se staden fran vattnet, denna gang under kvallstid. UNDERBART VACKERT!
Jag, Annica, Glen med bror skulle givetvis pa premiaren av Flight 666 - Filmen om Iron Maidens "Somewhere back in time worldtour 2008". Japp! Vi var en av 3 forsta biograferna i varlden att se denna outstanding movie. Ibland ar det nedrans bra att vara x antal timmar fore er dar hemma i Norden!
Filmen var i vilket fall helt otrolig, jag som aldrig varit ett storre Maiden-fan, ar numera ratt fralst. Vilka gubbar! Det ar ju sa maktigt att se Bruce Dickinsson sjalv ratta det Boeing 74...something som tagit bandet runt varlden, packat med bandmembers, roddare, familjemedlemmar och guror.
Planet var ju bara sjukt snyggt, tank att fa stripa ett sant stort plan med Maidens logga!! Madness!
Kandes kul att fa en inblick i bandet, eftersom vi sag dem i somras och aven stotte pa Janick Gers i Auckland Sky Tower.
Helt sjukt bra film som endast kommer ga pa bio. Sa, se den om ni kan!
Publicerad 2009-04-19 13:23:49 i
Annu ett par skona dagar har i Auckland har forflutit. Igar kvall kom Evert och Therese hit till vart hostel, och vi svirade runt i centrala Auckland tillsammans med var bekante aventyrsturismare Brenth aka Markoolio, som fixade in oss pa glassiga stallen, vi fick ga fore alla i kon och bjods pa dricka. Lyx! Hamnade dock mitt i ett rejalt slagsmal, sa vi stack vidare och hamnade efter manga om och men pa var rockbar, som vi var pa sist vi var uppe.
Dar stegade en pojke modigt fram till mig och meddelade att han visst hade flickvan, men att jag var det vackraste han nagonsin sett. Skillat, pojken!
Hann aven prata med pappa och systrar igar, det var sa himla mysigt att fa hora deras roster, det har avspeglat sig i min dag och gjort mig lugn. Aven om allt ar mer eller mindre kaos, vet jag att det ordnar sig. Sa lange man har en familj dar hemma som vantar, sa ordnar sig ALLT!
Idag har vi varit pa en supermysig marknad i stadsdelen Victoria, glassat pa Starbucks, handlat, hittat ett supermysigt Yogastalle samt varit ute och atit supergod mat med hela familjen. Imorrn ar en ny underbar dag, och vi har flera timmar tillsammans med Evert och Therese innan de aker till flygplatsen.
Vi i var nya hemstad!
Packat och klart for avfard fran Nelson i tisdags!
Jag och annica tar sista latten pa favvohaket i Nelson i tisdags.
Publicerad 2009-04-17 07:33:39 i
I forrgar kvall parkerade 3 trotta flickor sin fina hyrbil (Ja, jag satt i bakstet, helt overost med prylar, men som alla vet ar er Michelle en hejdundrare pa att gora sig miniliten) utanfor sitt nya hem, City Groove Backpackers i Auckland City.
Det kanns riktigt bra att vara uppe, och att ha antligen fatt lamna Nelson. Dar vill man inte vara om det inte finns nagra svenska klasskamrater kvar, det vill jag lova.
Auckland ar lika fint som jag minns det, och vart hostel ar saklart toppen! Glenn, som vi snart tar over efter, hade fixat och trixat sa att vi fick vart gamla rum tillbaka, det som vi hade nar vi var uppe senast och kollade pa Iron Maiden.
Pa vagen upp stannade vi en natt i Wellington, och pa vart gamla hostel fick vi givetvis vart gamla rum tillbaka, av en ren slump. Lycka! Jag svidade snabbt om och forsvann sedan ut i den Wellingtonska natten med Johan, som bott dar sedan juni.
Prat,prat, prat och massa rodvin tillsammans med honom och hans vanner summerar kvallen. Sjong karaoke med en sot irlandska som jag ska anvanda som kontakt nar jag ska ditat i varlden, och loste varldsproblem fram till tidig formiddag. Blev erbjuden champagnefrukost som toppen pa allt, men tackadenej och blev eskorterad tillbaka till mitt hostel.
Hann givetvis med en svang pa NZ:s nationalmuseum Te Papa dagen efter, sedan sov jag gott hela dagen i bilen.
Vaknade upp nar det beslutades att vi skulle stanna i Hamilton, horde av mig till Kiwipojken D som dock inte kunde (ville??) traffas, sa tjejerna tog beslutet att go all in och kora anda upp till var nya hemstad.
Idag har vi sightseeingat med Kiwi Experiences gratisbuss, klattrat under Auckland Bridge med sakerhetslinorna fastkopplade, sett var nya stad fran vattnet och njutit av att antligen vara pa plats. Det ar en ny start pa livet nu. Lika bra att andas, och ta tag i det.
Jag saknar hela min klass och livet vi hade i Nelson, sa himla mycket. Men vad gor man? Man biter ihop, helt enkelt.
Ingenting kan ge mig det tillbaka.
Igar nar jag rensade lite i mitt liv som just nu finns nedstoppat i 100 olika vaskor, pasar och grejer, hittade jag ett vykort i min Ed Hardyvaska. Fattade noll forst, men sedan borjade tararna rinna.
Det var givetvis min lilla Puppie Love, Liljegren, som smygit ned det i dar utan att jag sett nagot.
Hon skrev sa fint om hur hon kommer sakna hela grejen, och att det kommer bli sa jobbigt att inte fa traffas pa sa lange.
Tack hjartat! De 3 musketorerna ska fa chansen att vara tillsammans snart igen, promise!
Ikvall blir det nog lite utgang. Men livet ar fortfarande alldeles for rorigt for att jag ska vara helt i gangorna.
Puss pa alla darhemma!
Publicerad 2009-04-14 03:57:02 i
Imorses sade vi ett tårdrypande adjö till Anna och Helena. Kvar blev jag, Annica och Johanna. Sist att lämna campus. DÖDEN rent ut sagt!
Nu har vi hållit oss flytande genom att städa, rensa och äta lunch. Nu blir det en sista kaffe innan vi beger oss mot nya äventyr.
Nelson visar oss sin vackraste sida idag, med strålande vackert väder och sprakande färger i träden utanför vårt hem, som nu blivit ett opersonligt tomt skal igen...
Stay tuned, folks...
Publicerad 2009-04-13 07:08:40 i
Här får ni några exempel på vad som stod i det kuvert som jag fick med mig hem efter vår avslutningsfest, då alla i klassen skrivit positiva egenskaper om varandra. Ett superbra sätt att avrunda 2 år, och få tillfälle att gråta lite till, som om det nu skulle behövas...
"Mikaela! Mjuk själ med med stort hjärta under en tuff yta!"
"Mysig och tuff brud med ett stort hjärta!"
"Färgstark med massor av energi. Du får alla runtomkring dig att må bra!"
"Grymt bra talare och väldigt charmig!"
"Du är en människa jag saknar när du inte är här!"
"Du får mig på bra humör! Hela du är en underbar människa med ett gott inre!"
"Charmtrollet nummer 1! Vem kan motstå dig? Snäll, omtänksam och intelligent är ord som beskriver dig bra!"
"Mikaela min lilla hoppetossa som sprider glädje och tar fram det bästa hos folk!"
Och från Bergwall kom dessa ord. Jag vet att det är hon. Sånt vet man liksom...
" Du får mig att LEVA! Släpper dig aldrig min vän, vi ses igen!"
"Du tillhör min familj, vare sig du vill det eller inte. Njuter av varje sekund av livet, tar aldrig något för givet!"
Publicerad 2009-04-13 06:55:45 i
Ack! Och så var de bara 5 kvar av klassen. Imorses åkte "Huset", Elin, Erik och Cecilia. Igår sade vi hejdå till Bergwall, Einar och Treenigheten. Evert och Therese åkte redan i söndags, men befinner sig snart i Auckland, så de ska komma och bo hos oss på vårt hostel.
Det är tomt. Tyst i så in i graven. Ni fattar ju själva. Det är rena döden, och nu vill vi också bara komma iväg. Vi gör allt för att få tiden att gå. Springer på stan, packar, diskar, tvättar, sorterar, dricker kaffe, skrattar och gråter. Och dricker margeritas. Vi saknar vår klass. De fattas mig som tusan!
Dessa bilder får summera vår sista tid tillsammans. Jag orkar själv inte berätta om allt. Det är alldeles för stort och blödande än. Imorrn packar jag, Johanna och Annica in oss i vår hyrbil och tar färjan över till Wellington. Där ska jag hooka upp med en en Johan jag träffat på Helgon, och vi ska dricka en öl och se Monet på Te Papa, nationalmuseumet. Det blir bra. Fick mail från vår blivande chef idag, som vill att vi ska kika förbi hans place i Raglan utanför Hamilton ett par dagar, för att lära känna varandra och gå igenom det som komma skall. Jatack, säger vi och åker dit!
Har varit superduperledsen de senaste dagarna, kände mig som allra tommast oför några kvällar sedan ch visste inte var jag skulle göra av känslorna. Ringde hem, Marcus, Hanna och co, men ingen ville eller kunde prata.
Påskaftons kväll var det Jolene som fick ta mina tårar. Hon gjorde det på bästa sätt.
Jag var så in i min själ ledsen, och det var så mörkt och kallt utanför fönstret.
Jolene lyssnade, sade att jag aldrig störde, trots att hon skulle lämna barn, och piffa sig, och springa på påskfest strax.
Och såhär lät det:
Jolene: "Gumman, jag lyssnar alltid. Och har du inget att säga, kan du bara få gråta lite, så berättar jag istället om mitt. Och sedan kan du avbryta när du vill."
Mikaela: "......Det blir bra. (gråter, gråter, gråter)
Jolene: Och du! Ikväll lyssnar du INTE på varken Winnerbäck eller Melissa Horn. Lova det."
Mikaela: " Huuuäääää!!"( Ja, alltså jag gråter fortfarande här...)
Tack Jolene. Tack för att du håller koll på mig. Och tack till min familj som alltid är så glad när jag ringer hem till er och vill prata.Till förra fredagens avslutningsfest hade vi alla skrivit 2 positiva egenskaper om varandra. Varje klassmedlem fick med sig ett kuvert fyllt av kärlek hem, och ni kan ju gissa hur mycket jag grät när jag läste allt fint mina klasskamrater skrivit om mig. Lovar att dela med mig av några av dessa ord snart.
Publicerad 2009-04-13 06:03:22 i
...Och man har tvingats ta avsked till nära och kära i flera flera dagar i sträck, och man har gråtit ögonen ur sig flera gånger om, vad gör man då?
Jo! Man slutar ta livet på allt för stort allvar, tar glatt emot alla kläder, krämer, oljor, mat och diverse prylar som klasskamraterna lämnar ifrån sig då de åker hem, och sedan har man modevisning hemma i lyan med Liljegren en av de sista nätterna.
Man får på sig en herrpyjamas, en stråhatt och förses med Margerita i glaset och ett kalas-sugrör. Sedan hamnar man i sin säng, som svämmar över av prylar. Där tittar man sedan på massa bilder från vår tid här, tillsammans med Liljegren innan man somnar sött och hon släcker lampan och smyger in till sig.
Publicerad 2009-04-11 02:47:40 i
Det var två lite trötta flickor som satte klockan på 05.00 natten till igår. På med TUI-mössorna, raggisarna och vantarna och sen begav vi oss. Resten av gänget bangade GIVETVIS vårt uppdrag, men inte Ingvarsdotter och Bergwall, ICKE!
Skulle aldrig falla mig in att banga en utmaning.
Det var tomt på gatorna och mörkt som i graven i början, och vi trodde både en och två gånger att det sprang en gammel Possumråtta över våra tassar, men det var förhoppningsvis bara inbillning...;)
Tur att Bergwall hade packat ryggan full med ficklampa, vatten...Och Cola och Margerita såklart! ;) Allt en vandrare behöver!
Väl uppe på toppen var det fortfarande beckmörkt, med stadens alla ljus nedanför oss. I med Lasse i öronen och sedan en stunds begrundan medan solen gick upp bakom bergen.
Helt otroligt vackert, vi undrade givetvis varför vi inte gjort detta varendaste morgon sedan vi hit kom.
Det var en mycket fin stund som jag fick dela med en av de tjejer som kommit mig närmast här under vår vistelse.
Finaste Bergwall, älskade energiknippet till hobbyspeleman. Som jag kommer sakna dig och dina små dikter, ramsor, låtar och ord du alltid lägger fram i tid och otid.
Bra exempel på det är för övrigt Bergwall hos tatueraren, då hon gör sin G-klav på benet;
"
Oh, do you study music? Are you a musician?"
"I study my OWN music..."Eller;
Mikaela: "Bergwall, när åker du ner till GBG i sommar för att hälsa på Anna?"
Bergwall: " När solen skiner och livet är gott."
Klockers. Vilken tjej. She´s a keeper!Publicerad 2009-04-11 02:23:51 i
Mail från lillasyster G till storasyster M:
"Nu ska du inte bli orolig, men du har fått ett brev från POLISEEEEEEN! I NYA Zeeland!!
Det är nämligen så att den 19/2 "in the vicinity of Bay of Islands Collage" körde en bil som var registrerad i ditt namn 65 km/h där hastighetsbegränsningen var 50, och så var det en såndär speedcamera som såg det.
Så dessvärre har du/ni (för jag antar att det var när ni var på er semester) fått en böter på 80 $ som ska vara betalt innan den 27 april!
Jag vet inte riktigt hur, så du får ringa snarast så får vi gå igenom det!"
Jojo. Jag tackar jag! Inte en endaste skylt som varnade för kameror såg vi under hela resan, och sen skickar de hem skiten till min familj. Varsegod!
Men 80 dollars, det kan vi har och vara utan! Sådetså dumma NZ polisen!
Sådetså!
Publicerad 2009-04-10 18:47:57 i
Det har varit otroligt känslomässiga dagar den sista veckan. Allt kan jag inte berätta nu, utan väljer små glimtar ur min sista tid här i Nelson.
Igår efter sista redovosningen for vi allesammans till stranden för en sista ceremoni.
Det går inte med ord beskriva hur det kändes att stå där på stranden med min klass, alla hand i hand i en cirkel.
Mike the Maori som vid det här laget känner oss väl och som välkomnat oss i sin Marai Whakatu (maoriebyn här i Nelson), talade om vår tid här tillsammans, och om hur vi alltid är välkomna tillbaka.
Ceremonin hölls på stranden, eftersom detta är den plats dit man oftast först söker sig som nykomling i Nelson. Cirkeln slöts på samma plats.
Mike talade om hur vi lämnat våra familjer hemma i Sverige för att finna en till familj här i NZ, en som vi aldrig glömmer. Och om hur vi alltid är välkomna tillbaka, likaså våra barn och barnbarn.
På toppen av bergen i fjärran hade den första snön lagt sig, och vi tog av oss skorna för att gå barfota i sanden tillsammans en sista gång.
Känslorna svindlande, och vi avrundade med en traditionell välsignelse på Maori, då var och en av oss studenter fick komma fram till Elizabeth, vår rektor, och hon fick tillsammans med Mike välsigna oss på Maori. De hängde en traditionell grönsten runt våra halsar, och sedan fick vi utföra en sista Hungi (näsgnuggning, egentligen kallad Share Of Breath) med våra lärare.
Så gott som alla av oss grät, och ingen kände sig skamsen, eftersom Mike berättade att tårar anses vara beundransvärda i Maorikulturen, och ett tecken på att man kan släppa fram sina känslor på ett äkta sätt.
Elizabeth grät också, för varje student hon fick välsigna...
Jag var så ledsen, och så upprymd av känslor jag inte kunde sätta ord på, men jag tror att de där orden kommer snart, jag måste bara få smälta allt först...
När det var min tur att bli välsignad, slöt jag ögonen för att sedan öppna dem och se ut över havet en sista gång.
NZ är ett otroligt land, det har gett mig så mycket........
Publicerad 2009-04-08 13:50:00 i
Malle undrade vad en Honesty Box är, som kan ses i en av bilderna i ett av mina inlägg.
Detta kan vara nåt av det jag tar med mig från NZ, som kommer påminna mig om vilket fantastiskt land detta är.
Hela min resa skulle kunna sammanfattas i en Honesty Box, tror jag bestämt.
Längst med vägarna i hela NZ finns fruktstånd med färsk frukt från odlingar i närheten. Det dignar av härlig frukt, och stånden är obemannade.
Förbipasserande stannar, plockar åt sig så mycket frukt och grönsaker man vill, och betalar sedan i Honesty boxen.
Här litar man på folk. Och det är något som fungerar. Ge människor din tillit, och du ska se att det i längden fungerar.
Här gör det det iallafall.
Är det inte underbart?
Publicerad 2009-04-08 13:41:47 i
Har precis landat hemma. Efter en öl på Sprig n Fern där de körde sitt onsdagsquiz med halva Nelson bänkade. ;)
Mycket trevligt!
Hamnade även på Royal, och Aron "vår" trubadur (som känner oss ganska väl by now, watch out for this guy nästa år, kära ettor, han är livsfarlig och har en viss förkärlek för blonda svenskor..), hade givit sig den på att få oss till tårar genom sina sorgsna låtval.
Han lyckades, och lilla Bergwall grät krokodiltårar när denna tids paradsång "Save tonight" med Eagle Eye spelades. Vi kramades mycket på vår fina tjej ikväll, men inget tycktes hjälpa.
Det är rent ut sagt ett mindre helvete just nu, allt känns jobbigt och det händer så mycket runt omkring denna kulturturismfamilj jag levt med i 2 år. Tiden går så snabbt...
Så vad gör man?
Jo, man fullföljer sina planer man skapade en sen natt inne i dimman i Bergwalls och Einars lägenhet, där drömmar, tankar och låtskapande låg tung över samtalen.
Jag ska krypa till kojs några timmar, sedan ska jag upp igen, bylta på mig alla kläder, packa ner massa filtar och gos och bege mig över till mina compadres för att starta med en Margeritafrukost.
Sedan klättrar vi upp till Centre of New Zealand som ligger på en höjd här i Nelson, för att se soluppgången.
Kanske jammar vi lite där på toppen, då en ny dag gryr. En av de sista vi får tillsammans, här i Nelson, som klasskamrater.
Einar ville givetvis go all in, och köra hela natten,men jag beslutade mig för att sova åtminstone lite grann, även om det är just det där jag vill åt. Vara uppe hela natten med människor jag älskar, och avsluta med en big barabooom!
Så har jag avrundat många, många nätter i mitt liv. Det finns ingen underbarare känsla än att ta sig ut när de första solstrålarna når jorden, och sedan att få krypa till kojs när morgon blir förmiddag.
Det blir en bra natt. Och en melankoliskt underbar start på en ny dag.
Publicerad 2009-04-08 10:01:36 i
Publicerad 2009-04-07 00:23:33 i
Det är bråda dagar på NMIT Campus. Det blev visst inte riktigt som våra lärare önskat angående vår planering, det blev som studenterna valde att använda tiden. Inte alls, med andra ord. Men vad fasen. Det ordnar sig, som allting annat.
Livet är faktiskt ganska mycket kaos för tillfället, jag har 1000 saker att hålla i skallen och det blir lätt ganska vimsigt...
Jag har inga klara besked att ge nån av er därhemma, lika lite som jag vet nåt själv. Men, det är väl så här det ska vara någon gång i livet. Jag får bara se till att hålla huvudet ovanför vattenytan, vilket ibland kan tyckas vara nog så svårt...
Men en sak i taget! Imorrn redovisar min grupp vårt sista arbete, jag ska busa en hel massa under eftermiddagen med J som håller min hand, och sedan blir det Sista Onsdagen på absoluta favvohaket Sprig n Fern. Jobbigt...
På torsdag är det ännu en invigning av vår skolbyggnad (eller bara en anledning till att dricka vin, som Lizzie vår rektor säger), och på fredag är det visst vår sista dag tillsammans och dessutom Långfredagen.
På lördag börjar folk åka hem, och det kommer bli så tomt, tomt, tomt utan alla...
Igår var vi på redovisning hemma hos "Huset". Alla 7 tjejerna där hade gjort ett kanonjobb med sin gemensamma redovisning, skönt för dem att ha den avklarad. De lyckades mata in hela kulturturismbegreppet, och med god mat och givetvis vin, blev dagen BÄST! Blev helt tårögd när jag för första gången på alldeles för länge fick se vår finaste Emma, uppe på benen och med på noterna. Läget är stabilare, och värdena pekar uppåt. Goding!
Grät även en hel massa när tjejerna visade ett bildspel med en hel hög bilder av saker vi upplevt under dessa 3 månader tillsammans. Det är liksom det vi gör nu. Gråter, har panik över framtiden, får huvudvärk över CSN-lån och häller i oss lattes för att orka.
Vet inte hur jag ska palla, men jag har ju J och A med mig upp till Auckland, Baby! Tur det, annars vet man aldrig hur det hade gått...Men attans, vad jobbigt det känns nu...Studenten all over again, liksom.
Återkommer sen...
Publicerad 2009-04-05 12:31:58 i
21/3-09, Mikaelas resedagbok, i bussen till någonstans på sy(n)dön.
Här på Nya Zeeland tycks jag ha tappat bort den där ångesten man skriver musik av. Jag känner inte riktigt igen det, här dämpas den nordliga mörkerångesten.
Jag absorberar känslor och intryck, men det känns att jag växer som människa, som individ.
Det becksvarta dämpas av allt ljus. Det kryper inte längre längst med ryggraden av ett oplacerat mörker när jag tex lyssnar på Lasse. Bara det liksom. Bra eller dåligt?
Men jag har inte blivit av med de odefinierade känslorna, de ligger bara i dvala. Väl hemma i nord kommer de på nytt att ges hän att gro, precis som rastlösheten. Här på Nya Zeeland är tillfredsställelsen kring det egna livet lika höga somde bergskedjor som konstant omger mig på mina resor.
Jag skriver fortfarande låtar och dikter. Men jag vill inte längre falla ur tiden på samma sätt. Tvärtom. Jag vill stanna den. Dra ut den som ett gummiband, få den att räcka längre.
Det känns som att isen är tjock nog för att bära både mig och mina drömmar här. Snart kan jag förlita mig på att jag faktiskt klarar det, utan att tappa mig själv, förlorar mig till ett ställe där jag är någon annan.
Jag skulle vilja säga att det nog inte finns plats eller tid för sådant i mitt liv längre, men det gör det nog alltid.
Är man född med ett värkande hjärta, får man ta smällen och hitta vägar ur det.
Det enda rätta är att rida ut varje storm och göra något kreativt av det.
Sluta aldrig leta efter tvillingsjälarna, de är de lysande facklorna som gör att jag ser stigen i mörkret, de som fångar upp mig i sitt skyddsnät när jag trampar ut i intet.
Tro på helheten, och att din nedärvda kunskap tar dig tillbaka dit du hör hemma.
Publicerad 2009-04-05 12:17:23 i
Tänkte ge er, kära läsare, ett smakprov av alla de fantastiska texter på Maori som vi svenskar lärt oss, och som vi använder flitigt vid till exempel måltider, innan wakapaddling mm tillsammans med våra Maorivänner. Dessa ramsor, välsignelser är alla otroligt vackra och starka.
Ko te Ha
Ko te Po/Ra
Ko Tangaroa
Ko te Mana
Ko te Kotahitanga o nga Maata Waka
Haumi e
Hui e
Taiki e
The breath
The night/ The day
God of the sea
The power
The unity
To join
Come together
So be it!
Whakataka te Hau
Whakataka Te Hau ki te Uru
Whakataka Te Hau ki te Tonga
Kia makinakina ki Uta
Kia mataratara ki Tai
E hi ake ana te ata kura
He tio, he huka, he hau hu.
Cease the Winds from the east
Cease the winds from the South
Let the gentle breeze blow over land
Let the red tipped dawn come witha sharpened air
A touch of frost, a promise ofa glourios day.
Publicerad 2009-04-05 05:40:22 i
Igår var det grande fest @ our place på Nile Street. Johanna fyllde 23, och detta firades givetvis storslaget med temat Blue and White Party. Som vanligt går svenskarna in som fasen för detta, och det var en brokig skara kulturturismare, kiwis och annat löst folk som firade vår Johanna igår. En och annan smurf kikade också förbi, vilket idag syns på vår dörr, handtag, duschdraperi och väggar. :)
Sandra fick använda fotfilen imorses för att få bort all färg, så bra satt den. ;)
Kvällen blev ganska känslomässig, det blev en del tårar och mycket skratt. Vi insåg just att vår tid tillsammans i Nelson nu på allvar är slut inom kort, och det väntar allvarliga saker runt knuten. Det är jobbigt som tusan, men man kan ju inte stanna tiden, bara njuta av det som är kvar.
Skriver mer sen, nu blir det kaffehäng på nåt café innan vi på allvar tar tag i projektarbetet.
Puss!Publicerad 2009-04-02 04:19:48 i
Åh! Fick akut hemlängtan, men som tur är brukar denna lägga sig lika snabbt som den uppstår. Jag talar av erfarenhet.
Jag borde egentligen plugga som en tok nu, men gah! Hur kul är DET? ;) Allt ordnar sig!
Slänger istället in lite bilder på de jag saknar mest nu. Familj och vänner, jag gillar er skarpt! Bara så att ni vet.
Ikväll ska vi på en traditionell Hungi i maoriebyn här i Nelson med Mike the MaoriMan, Harald och krapparna. Restaurangutbildningen här på NMIT Uni. ska lära sig laga traditionell maorimat, och nån måste ju provsmaka.
JATACK! Gastade genast 20 matglada svenskar. Vi tänkte offra oss, det känns helt OK.
Igår pratade jag länge med mamma, mormor och Liselotte. Mys!Publicerad 2009-04-01 04:27:01 i
Jovisst! Dagen för Goda Nyheter har äntligen anlänt! Idag är dagen det låg ett mail i inboxen och bara väntade på att få göra mig glad.
Er Mikaela ska tillsammans med sina vapendragare Annica och Johanna bli hostelmanager vid City Groove Backpackers i Auckland City april-september.
Tjo! Lyckan är gjord! Är så glad att det fick bli ett extra stort Sushipaket i solen nyss, nu är jag kladdig av sojadränkt ris och har skrikit mig helt hes. Vi tre orsakade totalkaos på Campus när vi stod utanför och skrek, hoppade runt och tjoade i högan sky nyss.
Ska försöka plugga nu, får se hur det går med koncentrationen dock...Men det måste ju göras!
Nu ska vi bara fixa med Visum, ändra hembiljetter och tusen andra saker som det brinner i knutarna med. Men! Det ordnar sig! Precis som jag sa...
Till saken hör också att jag tidigare idag sade att: "Om vi får goda nyheter idag, då är det karatefylla som gäller. Ingen bangar".
OK. Det är ju bara att köra. Blev förvisso ett par öl för många igår, och jag vaknade upp i Bergwalls säng med denna lilla dama sovande djupt bredvid mig imorses. Min kropp är en egen väckarklocka, och väcker mig alldeles lagom många minuter i tid, för att jag ska hinna skrutta över till min egen lya, dra en kam genom barret och käka frulle framför NZ:s motsvarighet till Bengt och Malou, och allt vad de heter. Så hette de på min tid iallafall.
Idag skiner solen underbart över Nelson. Tack för idag!
