GypsyRose

I forrgar kvall parkerade 3 trotta flickor sin fina hyrbil (Ja, jag satt i bakstet, helt overost med prylar, men som alla vet ar er Michelle en hejdundrare pa att gora sig miniliten) utanfor sitt nya hem, City Groove Backpackers i Auckland City.
Det kanns riktigt bra att vara uppe, och att ha antligen fatt lamna Nelson. Dar vill man inte vara om det inte finns nagra svenska klasskamrater kvar, det vill jag lova.

Auckland ar lika fint som jag minns det, och vart hostel ar saklart toppen! Glenn, som vi snart tar over efter, hade fixat och trixat sa att vi fick vart gamla rum tillbaka, det som vi hade nar vi var uppe senast och kollade pa Iron Maiden.
Pa vagen upp stannade vi en natt i Wellington, och pa vart gamla hostel fick vi givetvis vart gamla rum tillbaka, av en ren slump. Lycka! Jag svidade snabbt om och forsvann sedan ut i den Wellingtonska natten med Johan, som bott dar sedan juni.

Prat,prat, prat och massa rodvin tillsammans med honom och hans vanner summerar kvallen. Sjong karaoke med en sot irlandska som jag ska anvanda som kontakt nar jag ska ditat i varlden, och loste varldsproblem fram till tidig formiddag. Blev erbjuden champagnefrukost som toppen pa allt, men tackadenej och blev eskorterad tillbaka till mitt hostel.
Hann givetvis med en svang pa NZ:s nationalmuseum Te Papa dagen efter, sedan sov jag gott hela dagen i bilen.
Vaknade upp nar det beslutades att vi skulle stanna i Hamilton, horde av mig till Kiwipojken D som dock inte kunde (ville??) traffas, sa tjejerna tog beslutet att go all in och kora anda upp till var nya hemstad.

Idag har vi sightseeingat med Kiwi Experiences gratisbuss, klattrat under Auckland Bridge med sakerhetslinorna fastkopplade, sett var nya stad fran vattnet och njutit av att antligen vara pa plats. Det ar en ny start pa livet nu. Lika bra att andas, och ta tag i det.
Jag saknar hela min klass och livet vi hade i Nelson, sa himla mycket. Men vad gor man? Man biter ihop, helt enkelt.
Ingenting kan ge mig det tillbaka.

Igar nar jag rensade lite i mitt liv som just nu finns nedstoppat i 100 olika vaskor, pasar och grejer, hittade jag ett vykort i min Ed Hardyvaska. Fattade noll forst, men sedan borjade tararna rinna.
Det var givetvis min lilla Puppie Love, Liljegren, som smygit ned det i dar utan att jag sett nagot.
Hon skrev sa fint om hur hon kommer sakna hela grejen, och att det kommer bli sa jobbigt att inte fa traffas pa sa lange.

Tack hjartat! De 3 musketorerna ska fa chansen att vara tillsammans snart igen, promise!

Ikvall blir det nog lite utgang. Men livet ar fortfarande alldeles for rorigt for att jag ska vara helt i gangorna.


Puss pa alla darhemma!