För att få er att förstå hur det känns...
21/3-09, Mikaelas resedagbok, i bussen till någonstans på sy(n)dön.
Här på Nya Zeeland tycks jag ha tappat bort den där ångesten man skriver musik av. Jag känner inte riktigt igen det, här dämpas den nordliga mörkerångesten.
Jag absorberar känslor och intryck, men det känns att jag växer som människa, som individ.
Det becksvarta dämpas av allt ljus. Det kryper inte längre längst med ryggraden av ett oplacerat mörker när jag tex lyssnar på Lasse. Bara det liksom. Bra eller dåligt?
Men jag har inte blivit av med de odefinierade känslorna, de ligger bara i dvala. Väl hemma i nord kommer de på nytt att ges hän att gro, precis som rastlösheten. Här på Nya Zeeland är tillfredsställelsen kring det egna livet lika höga somde bergskedjor som konstant omger mig på mina resor.
Jag skriver fortfarande låtar och dikter. Men jag vill inte längre falla ur tiden på samma sätt. Tvärtom. Jag vill stanna den. Dra ut den som ett gummiband, få den att räcka längre.
Det känns som att isen är tjock nog för att bära både mig och mina drömmar här. Snart kan jag förlita mig på att jag faktiskt klarar det, utan att tappa mig själv, förlorar mig till ett ställe där jag är någon annan.
Jag skulle vilja säga att det nog inte finns plats eller tid för sådant i mitt liv längre, men det gör det nog alltid.
Är man född med ett värkande hjärta, får man ta smällen och hitta vägar ur det.
Det enda rätta är att rida ut varje storm och göra något kreativt av det.
Sluta aldrig leta efter tvillingsjälarna, de är de lysande facklorna som gör att jag ser stigen i mörkret, de som fångar upp mig i sitt skyddsnät när jag trampar ut i intet.
Tro på helheten, och att din nedärvda kunskap tar dig tillbaka dit du hör hemma.
Här på Nya Zeeland tycks jag ha tappat bort den där ångesten man skriver musik av. Jag känner inte riktigt igen det, här dämpas den nordliga mörkerångesten.
Jag absorberar känslor och intryck, men det känns att jag växer som människa, som individ.
Det becksvarta dämpas av allt ljus. Det kryper inte längre längst med ryggraden av ett oplacerat mörker när jag tex lyssnar på Lasse. Bara det liksom. Bra eller dåligt?
Men jag har inte blivit av med de odefinierade känslorna, de ligger bara i dvala. Väl hemma i nord kommer de på nytt att ges hän att gro, precis som rastlösheten. Här på Nya Zeeland är tillfredsställelsen kring det egna livet lika höga somde bergskedjor som konstant omger mig på mina resor.
Jag skriver fortfarande låtar och dikter. Men jag vill inte längre falla ur tiden på samma sätt. Tvärtom. Jag vill stanna den. Dra ut den som ett gummiband, få den att räcka längre.
Det känns som att isen är tjock nog för att bära både mig och mina drömmar här. Snart kan jag förlita mig på att jag faktiskt klarar det, utan att tappa mig själv, förlorar mig till ett ställe där jag är någon annan.
Jag skulle vilja säga att det nog inte finns plats eller tid för sådant i mitt liv längre, men det gör det nog alltid.
Är man född med ett värkande hjärta, får man ta smällen och hitta vägar ur det.
Det enda rätta är att rida ut varje storm och göra något kreativt av det.
Sluta aldrig leta efter tvillingsjälarna, de är de lysande facklorna som gör att jag ser stigen i mörkret, de som fångar upp mig i sitt skyddsnät när jag trampar ut i intet.
Tro på helheten, och att din nedärvda kunskap tar dig tillbaka dit du hör hemma.
