GypsyRose

Har precis landat hemma. Efter en öl på Sprig n Fern där de körde sitt onsdagsquiz med halva Nelson bänkade. ;)
Mycket trevligt!
Hamnade även på Royal, och Aron "vår" trubadur (som känner oss ganska väl by now, watch out for this guy nästa år, kära ettor, han är livsfarlig och har en viss förkärlek för blonda svenskor..), hade givit sig den på att få oss till tårar genom sina sorgsna låtval.
Han lyckades, och lilla Bergwall grät krokodiltårar när denna tids paradsång "Save tonight" med Eagle Eye spelades. Vi kramades mycket på vår fina tjej ikväll, men inget tycktes hjälpa.
Det är rent ut sagt ett mindre helvete just nu, allt känns jobbigt och det händer så mycket runt omkring denna kulturturismfamilj jag levt med i 2 år. Tiden går så snabbt...

Så vad gör man?

Jo, man fullföljer sina planer man skapade en sen natt inne i dimman i Bergwalls och Einars lägenhet, där drömmar, tankar och låtskapande låg tung över samtalen.

Jag ska krypa till kojs några timmar, sedan ska jag upp igen, bylta på mig alla kläder, packa ner massa filtar och gos och bege mig över till mina compadres för att starta med en Margeritafrukost.
Sedan klättrar vi upp till Centre of New Zealand som ligger på en höjd här i Nelson, för att se soluppgången.
Kanske jammar vi lite där på toppen, då en ny dag gryr. En av de sista vi får tillsammans, här i Nelson, som klasskamrater.

Einar ville givetvis go all in, och köra hela natten,men jag beslutade mig för att sova åtminstone lite grann, även om det är just det där jag vill åt. Vara uppe hela natten med människor jag älskar, och avsluta med en big barabooom!
Så har jag avrundat många, många nätter i mitt liv. Det finns ingen underbarare känsla än att ta sig ut när de första solstrålarna når jorden, och sedan att få krypa till kojs när morgon blir förmiddag.

Det blir en bra natt. Och en melankoliskt underbar start på en ny dag.