GypsyRose

       

Ack! Och så var de bara 5 kvar av klassen. Imorses åkte "Huset", Elin, Erik och Cecilia. Igår sade vi hejdå till Bergwall, Einar och Treenigheten. Evert och Therese åkte redan i söndags, men befinner sig snart i Auckland, så de ska komma och bo hos oss på vårt hostel.

Det är tomt. Tyst i så in i graven. Ni fattar ju själva. Det är rena döden, och nu vill vi också bara komma iväg. Vi gör allt för att få tiden att gå. Springer på stan, packar, diskar, tvättar, sorterar, dricker kaffe, skrattar och gråter. Och dricker margeritas. Vi saknar vår klass. De fattas mig som tusan!

Dessa bilder får summera vår sista tid tillsammans. Jag orkar själv inte berätta om allt. Det är alldeles för stort och blödande än. Imorrn packar jag, Johanna och Annica in oss i vår hyrbil och tar färjan över till Wellington. Där ska jag hooka upp med en en Johan jag träffat på Helgon, och vi ska dricka en öl och se Monet på Te Papa, nationalmuseumet. Det blir bra. Fick mail från vår blivande chef idag, som vill att vi ska kika förbi hans place i Raglan utanför Hamilton ett par dagar, för att lära känna varandra och gå igenom det som komma skall. Jatack, säger vi och åker dit!

Har varit superduperledsen de senaste dagarna, kände mig som allra tommast oför några kvällar sedan ch visste inte var jag skulle göra av känslorna. Ringde hem, Marcus, Hanna och co, men ingen ville eller kunde prata.

Påskaftons kväll var det Jolene som fick ta mina tårar. Hon gjorde det på bästa sätt.
Jag var så in i min själ ledsen, och det var så mörkt och kallt utanför fönstret.
Jolene lyssnade, sade att jag aldrig störde, trots att hon skulle lämna barn, och piffa sig, och springa på påskfest strax.
Och såhär lät det:

Jolene: "Gumman, jag lyssnar alltid. Och har du inget att säga, kan du bara få gråta lite, så berättar jag istället om mitt. Och sedan kan du avbryta när du vill."
Mikaela: "......Det blir bra. (gråter, gråter, gråter)
Jolene: Och du! Ikväll lyssnar du INTE på varken Winnerbäck eller Melissa Horn. Lova det."
Mikaela: " Huuuäääää!!"( Ja, alltså jag gråter fortfarande här...)

Tack Jolene. Tack för att du håller koll på mig. Och tack till min familj som alltid är så glad när jag ringer hem till er och vill prata.

Till förra fredagens avslutningsfest hade vi alla skrivit 2 positiva egenskaper om varandra. Varje klassmedlem fick med sig ett kuvert fyllt av kärlek hem, och ni kan ju gissa hur mycket jag grät när jag läste allt fint mina klasskamrater skrivit om mig. Lovar att dela med mig av några av dessa ord snart.