GypsyRose

Hör upp, familjen!(Skabby då, eftersom hon förmodligen är den enda ur min familj som läser bloggen). När jag kommer hem vill jag inte ha nåt svårlagat kulinariskt tjafs att äta. Gör er inte till för att jag kommer hem. Jag vill ha ugnsbakad falukorv, potatismos med smör på, mjölk från Falköpings mejeri och knäckebröd. Sen vill jag ha chokladpudding med grädde till efteråt. Kan detta ordnas? I´ve got huuuge cravings for this...;)

Sen tänkte jag däcka av paltkoma i Skabbys säng, och där vill jag sedan inte bli störd resten av kvällen. Tala kan vi göra en annan dag. :)

Idag är det fredag och jag känner mig helt fuckad i huvet, rent ut sagt. Det engelska livet tär på mig, och det känns ibland som om jag åldrats en livstid under bara en sommar. Så har jag också levt för ett par år framåt, men...
Fick gå ut och ställa mig på trappen och dra några djupa andetag förut. Glodde på några hästar gjorde jag också.

Den här dagen kommer aldrig ta slut. Jag känner det på mig. Och mer kaffe vill jag inte dricka. Jag har åtminstone god tacolunch med mig, det gör livet lite lättare.

Idag är Jasmines sista dag, det blir tårta och tacktal, som alltid när någon slutar hos oss. Ikväll blir det europeisk buffé och sen utgång. Jag vill till The Registry och lyssna på rock och kolla på långhåriga pojkar med Kristina, jag ska nog hitta en lämplig kandidat åt henne.

Igår gick vi ut på Walkabout, musiken var så sjukt dålig så det fanns inga ord. Bara en massa remixade trancelåtar som aldrig tog slut. Sjukt kasst med andra ord. Nä, ge mig ett rockriff, en Guiness och sköna soffor jag kan sjunka ner i.
Då är jag nöjd.

Just another day @ the office...
Sitter med min Starbuckskopp i storlek extra mega jättestor, och sörplar Gevaliakaffe som M var så vänlig att köpa med sig från Sverige efter sista besöket. Mums!
Har en lugn eftermiddag, och trivs bra med det. Ikväll ska vi ut. Igen. Det blir bra skit. Jag drar på mig hatten, på med dödskalleringen, häver en Guinness och sen kör vi brudar!

Igår traskade jag, Annikki och Jasmine iväg till White House, en av de många pubar vi bor granne med. Knäckte en cider och bara satt och pratade. Jag mådde så bra av det. Nu när det börjar närma sig slutet vill jag umgås, umgås, umgås med mina favorittjejer (J är ej att glömma här, såklart). Ikväll kommer Jasmines 2 av 3 fyrlingsbrorsor (jag har ju nämnt det förut, den här tjejen är en fjärdel av en fyrlingsskara, jag är så imponerad. Hennes mamma är tvilling, hon är fyrling...Hur hennes egen barnaskara kommer att se ut, kan man ju räkna ut...Vilket jag brukar påminna henne om, då blir hon lite svettig i pannan;) kommer till oss ikväll, och på söndag plockar de med sig sin syster hem till Tyskland. Jag kommer att sakna henne så. Hon, jag, Annikki och Johanna har blivit ett sammansvetsat gäng. Fy.
Lets keep the contact, I need u, ladies!

Det kom en kylig vind dragandes genom P-mouth igår kväll när jag o A tog en tagg utanför puben. Blev med ens vemodig, snart är sommaren slut, och med den vår tid på GM. För den här gången iallafall. A har ångest för att vi lämnar henne själv med alla tokiga människor. Kan man stanna tiden bara leva i nuet lite till?Snälla?

Jag tänker på en av vännerna som jag håller närmast mitt hjärta, och på hur komplicerat och övermäktigt hennes situation ser ut för tillfället. Och jag tänker, som jag gjort så många gånger denna sommar, att jag tänker leva fullt ut varje dag, jag tänker älska som jag aldrig blivit sårad, jag vill dansa nätterna igenom och jag vill sitta till långt in på morgontimmarna och lösa världsproblem över en vinare tillsammans med Hester Family i de levande ljusens sken.

Jag kommer att vara sliten när jag kommer hem till Sverige om 2 veckor. Förmodligen kommer jag behöva sova igen en livstid. Men det får det vara värt. Jag lever här och nu. Vem vet vad som händer imorgon?Framtiden är ett blankt blad...

Fridens!

Ja, mina vänner. London och UK i allmänhet är stället där det svänger - Indeed!
Men Portsmouth är inte så illa det heller ska jag be att få tala om!
I UK-mått mätt är det kanske inte stort, men 200 000 pers är ett par människor fler än vad jag är van vid...;)
Så ikväll hoppas jag på ännu en utgång, eftersom jag är ledig imorrn.

Men jag vet inte vet jag kan få med mig..Kristina troligtvis, men hon köper som bekant bara en massa whiskey till mig och sen vet vi hur det slutar. Inte alls, med andra ord. Då vill jag vara uppe HELA natten och flumma runt till bra musik.
Fast det kan jag ju också...

Är det särdeles roligt att bli kallad knäckebröd av sin manager? Jag bara undrar..;)
De pratade godis häromsistens, och vem som skulle vara vad om man vore godis. A och J blev exotiska Snickers och marsmallows, medan jag visst blev..knäckebröd. Square and boring, enligt M.

Men det ska jag bara tala om för dig M, att det är helt fel! Den här Michellen är allt annat än fyrkantig och tråkig! Jag är rund och extremt rolig!;)

I söndags genomförde jag ett mycket viktigt experiment. Experimentet hade 2 viktiga mål, vilka uppfylldes. Den första etappen av experimentet var att se hur länge jag kunde klara mig utan att klä på mig. Jag traskade helt sonika runt i mina sängkläder virade runt min arma kropp fram till kl. 18.00, då jag hasade ut på en promenad med J och A i släptåg. Alla 3 mer eller mindre skabbiga. Den andra etappen av experimentet gick ut på att se hur länge jag kunde klara mig på Hester Road utan att behöva lyfta ett finger själv. Detta är jag mest nöjd med, det gick STRÅLANDE.

J väckte mig med frukost på sängen, kan en (bakis) flicka begära mer än cola och Pringles? Oh, nej...

Hasade efter frukost ut till vardagsrummet (japp, i mina sängkläder), då kom Simon och undrade om jag ville ha lunch. Jag tackar jag. Hasade efter lunch tillbaka till vardagsrummet, och strax därpå kom Melanie och frågade om jag ville ha choklad. Visst, serru!

En timme senare trillar Annikki och Jasmine hem, jag får en jättefin kaffekopp från Starbucks i present (största storleken) samt en kopp kaffe i min hand. Gud, vilken bekväm dag! Fattades bara att nån ville borsta mina tänder också, men allt ska man visst behöva göra själv...;)

Und wenn du denkst es geht nicht mehr,kommt irgendwo ein Lichtlein her!

Min ledighet har varit lång och härlig. I torsdags begav vi oss till en salsaklubb där jag med min Guiness i handen försökte svänga de lurviga. Hester Family gav dock upp planerna på en dansant kväll i salsans tecken, och hoppade i taxin bort till Gunwharf, där det ryktades om ett FoamParty på en av klubbarna.

Och vilket foamparty! Jag var inte den enda som var täckt från tå till topp i skum sedan, och roligt hade vi. Tillbaka till Managernas hus, där festen fortsatte till morgonkvisten och vissa var tvungna att åka till jobbet. Inte jag, dock.

I lördags hade vi celebert besök från gamla "hesterianer", som visade hur man festar bäst. Vodkan slank ner med hjälp av citron preparerad med socker och kaffepulver. Mums!;)

Vidare till Babylon där jag fick panikspringa i regnet med high heelsen i handen, bort till ATM:en, innan det blev tokdans á la 90-tal och Jägershots med sötaste J, innan vi åkte hem.

Söndagen blev lugnare än lugnast. Jag har för tillfället för mycket energi i kroppen, som jag inte riktigt vet var jag ska göra av.

Om drygt 3 veckor flyttar vi hem. Men vi kommer nog tillbaka. Det känns som det. Och vi har redan kollat att vi är välkomna åter.
Det händer mycket i mitt liv nu, men jag får försöka ha roligt och flyta med...

Tjo flöjt! Idag är det de vänsterhäntas dag, grymt bra dag med andra ord!
Här på Golden Moments har jag och J haft ett par höjda ögonbryn över att vi båda blivit välsignade med detta. Holländske Ryan utbrast senast när jag skulle skriva under ett papper, " Oh my, you are a leftie!". ;) Jag svarade med att "Yeah, and J as well, u know..." ;)

Minns back in the days, på media där var och var annan kotte var vänsterhänt. J läser nu på aftonbladet.se att vi, denna utvalda skara, endast består av 10 % av mänskligheten och har en ökad risk för att utveckla ett par extra personaliteter...Spännande!;)

Så, GRATTIS ALLA VÄNSTERHÄNTA!! Vi är grymt bra!

Det händer grejer på Golden Moments. Först ut i bloggvärlden på mer eller mindre professionell basis är den spanska marknaden med JuanMa i spetsen.
De bloggar här. Kika in vet jag, och ta del av allt möjligt kul som händer på företaget i ständig utveckling! ;)
(Du måste vara rätt slängd i spanska för att förstå nåt, men det är väl inga problem, kära läsare? Habla espanjååål änna!;)

Jag och J räknar kallt med att kunna arbeta som heltidsanställda bloggerskor om vi kommer tillbaka till GM nästa sommar. Glassigt, jo jag tackar jag!
Men det är ett smart sätt att marknadsföra sig på, som vi redan märkt på andra håll.

Jag och J har uppenbarligen umgåtts way too much denna sommar. Vi är inte trötta på varandra. Tvärtom, jag tycker mer och mer om denna kustenbrud, trots att hon hänger på Smögenbryggan och käkar mer skaldjur än nån annan jag känner. ;) Iallafall har vi de senaste veckorna synkat varandra genom att avsluta varandras meningar och ännu värre, utbrista i samma uttryck.

Igår när vi skulle till Co-op, hade vi dragit på oss våra svinläckra fleecejackor av samma modell, som vi i nöden inhandlade när vi besökte The Needles i helgen. "Jaja, det är ändå ingen här som ser oss", tänkte vi när vi klev ut på bakgården. Genast hördes det vrålande från 6:ans kök; " What the f**k r u wearing???" Uppenbarligen tyckte inte Thijs att jackorna var särskilt snygga.

Anyhow, när vi klev ut genom ytterdörren ropade vi båda "Hallååå världen!", tittade på varandra och brast ut i skratt.

Sådana saker händer oss alltså titt som tätt nu, kul!

Är det bra att i telefon, säga att "ja, kunden är inte nöjd med upplevelsen, vilket är normalt."

Eller i ett mail skriva, "tyvärr fanns inte det inga datum då ni önskade. Too bad!"

Ett par exempel ur verkliga livet. Vilket företag säger jag inte...;)

Har precis kommit in från lunchen. Satt ute i ganska molningt väder med tyskarna Jasmine och Annikki, samt fransmannen Michael. Satt även och pratade med Simon, som berättade att han spelat golf i parken igår. Ingen bra idé, alls...:)

- Ja men hur gick det då? Var det roligt?
- Hm, nja. Det gick sådär. Jag råkade skjuta en boll i huvet på en unge.
- HA HA HA! (Mikaela skrattar hysteriskt)
- Men lägg av, det var inte roligt. Fast det gjorde nog inte så mycket, han sade inte så mycket.
- HA HA ändå. Du knockade honom säkert medvetslös. HA!

Igår var för övrigt en tokarns rolig kväll, massa fridans. Trillade hem helt svettig och fortsatte väcka kollektivmedlemmar med Fabio och en pinne. ;)
Bilder kommer senare.

Idag är det fredag, och fredag betyder KALAS! Annikkis vän kommer hit, så vi åker nog till nån schysst cocktailbar downtown (Gunwharf, that is)

Cheers!

När J glider iväg på flotta käääärlekssemestrar i Braaaajton blir det jag som får sköta rodret, på båda håll. Men mig gör det inget. Det innebär att när LillChefen som kommer tillbaka från semestern på måndag, gnäller över att alla mina uppgifter som inte är klara, då kan jag säga att nääädu LillChefen, jag hade så mycket att göra med J:s stuff, så jag hann liksom inte. Vattentätt.

Idag har det varit massor att göra, tusen samtal och naturligtvis en pratglad Thijs bredvid. Suuuuck.;)
Men han hade med sig kakor idag,så det var helt OK.
Enda kravet på att jag skulle få kakor, var att jag skulle berätta för J, som ju inte är här. ;)

Ikväll drar vi en eller tre cocktails för Fabio, som flyttar tillbaka till Italy imorrn.

Idag fick vi för övrigt våra biljetter till matchen på söndag. Hur vi kommer upp till London är dock ett senare problem. Jag är pank, men allt ordnar sig. Det vill bara till lite vilja och tur. Så det så.

Det är växelväder i UK idag, iallafall i Portsmouth. Pratade med min mamma och mormor förut (grattis mormor, 80 outstanding år idag!!) och de meddelade mig glatt att det var en fin dag hemma i Falköping med omnejd.

Det är en lugn dag på kontoret, inte ens italienarna hörs särskilt mycket ;)

Fick sms av min sambo nyss, som meddelade att han sagt upp vår lya i Lidköping nu, det kändes bra. Kanske blir det Lisch igen, sen när vi är klara med världen. Vem vet?

Har iallafall lovat att den här bloggen ska hållas uppdaterad under mina resor ut i världen, så alla ni bekanta och obekanta människor kan följa med mig! ;)

Nu blir det kaffe, mer Johnny Cash och djupdyk i våra leverantörers kontrakt.

Wish me luck, ladies and gentlemen!

Vi lär holländske Thijs att svara när det ringer på den svenska marknaden. Får han välja, låter ungefär så här, de enda svenska ord han kan;

Hallååå?? Sitt still, slampa. Nejsan, filli filli!

Jaaa, det kanske funkar. Undrar just hur glada våra kunder blir av ett sådant proffsigt bemötande ;)

Inte fasen trodde jag att en livskris skulle kännas såhär, men efter noga övervägande har jag bestämt mig för att det nog precis är vad jag drabbats av.
Det var troligtvis flytten till UK som utlöste allt, på toppen av allt som hänt den senaste tiden.
Fast jag tar den här krisen med ganska stor ro, ni kan ta det lugnt. Jag tänker inte flippa ur och börja leva naken i skogen med djuren. Men en kris är ändå en kris.

De senaste månaderna har jag pendlat mellan att vilja hem till tryggheten, till att aldrig mer vilja komma hem, och bara fortsätta fly. Ena sekunden är jag på topp och älskar Hester road, andra sekunden känner jag mig ensammast i världen. (Vilket är snudd på riktigt I-landsproblem eftersom jag bor i ett kollektiv med 20 andra personer). De senaste veckorna har jag haft riktig ångest för att åka hem, och veta att jag aldrig mer ska bo på Hester mer, utan sitta i en ensam lägenhet i lilla Lidköping, när Lillerskog jobbar. Jag har vant mig vid att ha folk runt omkring mig hela tiden.  J känner likadant, och för henne är det OK, eftersom hon har träffat fina D här (Titta, jag visar att jag gillar honom, trots att han inte tror det;). Då får man känna separationsångest.

Men jag då? Jag har inte mått så här bra på länge, och här kan man koppla bort sådant man inte vill tänka på. Kanske är det därför jag får ångest på tanken att åka tillbaka. Man har också massor av tid att tänka på sin framtid här, och så mycket jag klurat på detta, det gör mig knäpp i skallen!

Livet är bra underligt nu. Kort sagt.

Nu är jag rejält less. På inbitna Stockholmare som tror att världen slutar utanför tullarna. Därför blir det ett inlägg
för att jag ska få chansen att avreagera mig  innan jag fortsätter med mitt jobb.  Dagarna i ända får vi samtal från Stockholmare, som ALDRIG (med några få undantag) säger sitt riktnummer innan sitt telefonnummer. Bara en sådan sak irriterar mig. Det är inte så att de glömmer att säga sitt riktnummer, de bara antar att alla ska veta att de är ifrån STHLM, som ju är jordens absoluta centrum. Inflyttade Stockholmare bör inte ta till sig kritiken, men för de som inte kan sträcka sig längre än att resa nån timme utanför centrala STHLM på semester, skärpning säger jag!!

Ni snackar om landsbygden, men om det vet ni inte mycket. Det kan jag lova. Kom till min stad och känn koskiten i näsan, spring över åkrarna till närmaste bonde och drick svart kaffe ur kantstötta koppar. Se bygdeföreningen ha årsmöte i bygdegården, var med oss när vi har vår skördefest och kom till våra skolor där alla känner alla. Det är min hemstad. Vi är 30,000 pers.

Jag antar att min kritik är ett led i det blogginlägg svenska folkets gullegris Blondinbella så vackert komponerade häromdagen, där hon berättar hur mycket hon saknar sitt älskade STHLM. Att jag ens lägger ner energi på att kommentera något hon skrivit är iofs helt otroligt, men någon gång får det vara dags för de där läppglanskladdiga läpparna att slutas och istället dags för öronen att lyssna istället. STHLM är inte en världsmetropol, det är en liten håla i jämförelse med världens huvudstäder, dit så många människor reser för att upptäcka en ny del av världen med allt vad det innebär.

STHLM är en vacker stad, men försöker hela tiden vara så mycket mer än vad den är. Och det är inte staden det är fel på, det är människorna. Jag har på allvar hört tonåriga tjejer från söder bli helt förskräckta vid tanken på att de skulle gå miste om den där 2:an med kokvrå de köat för sedan födseln. Skrämmande. Kom igen tjejer, där ute finns en hel värld att upptäcka. Den är underbar, och erbjuder en hel del mer än lilla Stockholm, som i många avseende inte är mycket större än min hemstad. Kom igen tjejer, let go och lev lite. Ni kommer ångra det annars.

Jag tackar Gud att jag är född i en liten stad som gav mig en trygg uppväxt och nära vänner. En stad som gav mig längtan att flytta därifrån för att upptäcka världen, en stad jag nu ser tillbaka på och är stolt över. Det är mina rötter, men inte längre mitt hem. Jag känner på mig att jag kommer färdas långt de kommande åren. Snart flyttar jag tillbaka från UK, vidare till Nya Zeeland och därefter blir det LA med allt vad det innebär.
Istället kommer många av er sitta kvar på nåt trendigt café med era Latte Special, sucka över Sveriges småstäder och låta livet gå er förbi.