GypsyRose

Inte fasen trodde jag att en livskris skulle kännas såhär, men efter noga övervägande har jag bestämt mig för att det nog precis är vad jag drabbats av.
Det var troligtvis flytten till UK som utlöste allt, på toppen av allt som hänt den senaste tiden.
Fast jag tar den här krisen med ganska stor ro, ni kan ta det lugnt. Jag tänker inte flippa ur och börja leva naken i skogen med djuren. Men en kris är ändå en kris.

De senaste månaderna har jag pendlat mellan att vilja hem till tryggheten, till att aldrig mer vilja komma hem, och bara fortsätta fly. Ena sekunden är jag på topp och älskar Hester road, andra sekunden känner jag mig ensammast i världen. (Vilket är snudd på riktigt I-landsproblem eftersom jag bor i ett kollektiv med 20 andra personer). De senaste veckorna har jag haft riktig ångest för att åka hem, och veta att jag aldrig mer ska bo på Hester mer, utan sitta i en ensam lägenhet i lilla Lidköping, när Lillerskog jobbar. Jag har vant mig vid att ha folk runt omkring mig hela tiden.  J känner likadant, och för henne är det OK, eftersom hon har träffat fina D här (Titta, jag visar att jag gillar honom, trots att han inte tror det;). Då får man känna separationsångest.

Men jag då? Jag har inte mått så här bra på länge, och här kan man koppla bort sådant man inte vill tänka på. Kanske är det därför jag får ångest på tanken att åka tillbaka. Man har också massor av tid att tänka på sin framtid här, och så mycket jag klurat på detta, det gör mig knäpp i skallen!

Livet är bra underligt nu. Kort sagt.