GypsyRose

Det trillade in ett mail imorses, som jag läste nu på lunchen. Åh. En av mina närmaste vänner hade plitat ner en rad långa, viktiga meningar. Den här kvinnan är helt otrolig. Jag kan sitta i ett helt annat land, och hon kan ÄNDÅ på nåt vänster riktigt lukta sig till precis hur det står till med mig inombords. Jag fattar inte hur hon gör. Ärligt. Måste vara mammainstinkterna.
Det där mailet värmde så, och gjorde att jag blev alldeles tårögd här på kontoret, mitt på blanka dagen, under lunchrusningen (alla!mot den enda micron!SPRING!!).

Det känns så bra att höra att någon älskar mig. (Fast till min mammas försvar måste jag nämna att hon säger det till mig också. Ofta.)
Åh. Det är vid sådana här tillfällen man inser hur viktiga ens vänner är för en. De där själarna man möter, som smälter samman på ett så finurligt sätt med ens egen själ, ens tankar och funderingar. Det måste ju bara vara uppgjort sen innan, va?

Jag ska svara på hennes mail. Men det gör jag senare, när jag sitter ensam på mitt rum, och får lite svängrum. Åh, vad jag ska svara henne.

Tack!