GypsyRose

20 juli 1969. Världen håller andan medan Neil Armstrong tar de första trippande, hoppande små stegen över månens fram tills dess obefläckade yta. Strax därpå intar även Buzz Aldrin månscenen. Men då var det hela över. De första stegen blev inte hans, och istället var det kollegan Armstrong som blev vår tids rymdhjälte. Känns inte det lite orättvist? Hur bestämdes des egentligen vem som skulle kliva ur farkosten först? Drog man lott? Knuffade Armstrong sig först i ledet? Landade man ens på månen, eller kommer våra barnbarn få guidade turer i månkulisserna, i det som aldrig hände?

Det slog mig att vi har en värld full av Armstrongs och Aldrin. De som är ämnade att komma först, och de som kommer på efterkälken. Jag har alltid varit en Aldrin, och varit nöjd med det. Kanske är det just vad gör mig till en Aldrin. Att jag nöjer mig lätt, mår bra inte om jag kommer först, utan om jag faktiskt kommer fram. En sådan person som käckt utropar “Det viktiga är inte att vinna, utan att kämpa väl!”

En sån som aldrig riktigt förstod sig på vinnarskallar och uttagningar till skol-SM.

Jag tar hellre klivet efter, om det ger mig tid att utforska mer värld, prova fler yrken tills jag hittar rätt, smaka mig fram till min favoriträtt och glida som en kameleont mellan olika umgångeskretsar. Jag gör tiden till min, jag hetsar inte fram beslut eller känner mig tvingad att skynda framåt.

Att vara en Aldrin är ju toppen! Och förbannat smart! Varför hyllar vi inte grabben som lät nån annan först se om underlaget höll innan han klev ut i det okända?

Jag tror folkdjupet vilar även i mig. Det håller sig i schack, javisst. Men det finns där. Väntar. Jag undrar på vad?

Det är nog de norrländska generna som inte borde finnas i oss, säger jag till min syster som bär på samma elände. Fast jag hade aldrig velat vara utan det.

Jag har reflekterat över det förut, och det är nog inte meningen att jag ska komma fram till något direkt.

Men jag känner mig något lugnare nu. När jag får samla ihop mitt virriga jag, dricka massa kokekaffe och lyssna på Steffe. Och tänka på det där jag vill till sen. Ett torp, massa trädgård, djupa skogar, nattbad i tjärnar, utrymme för egna tankar och närhet till likasinnade människor.

I allt det där hör jag hemma. Jag vet ju det. Och det kommer, men just nu är jag här, i Whistler, som jag fortfarande kämpar med att göra mitt.

Men det är bara att konstatera; det finns alldeles för lite hippies med gröna tankar här. Och det är dom jag saknar! Just nu skulle jag behöva springa in i min vän den japanske hippien, minns ni honom? Han jag trillade in i, i tid och otid I NZ.

Jag blir nyfiken på min morfar, Sten. Jag vill veta mer. Ska fråga mamma mer om den gubbens familj, så får vi se vilka dörrar vi kan öppna.

Men! Igår när jag vandrade på gatorna i Vancouver, med dåligt lynne och mörka utsikter, kom ett härligt original på inlines och gitarr, bromsade in bredvid mig och tog ton. Vad han sjöng? “Don’t you worry bout a thing. Everything´s gonna be alright!”. Bob Marley hade inte gjort det bättre själv. Precis vad jag behövde, kunde inte låta bli att le för mig själv, trots ett nattsvart humör.

Guds humor är fantastisk, och det är därför jag tror. Och hem ska jag, jag tar bara den långa vägen dit. Vart det nu blir.

I Partille föddes en gång en liten tjej

I flygande fart och det blev världens grej

När denna lilla blondin såg världens ljus

Och pep till som en liten bebismus

Lillan hon växte och det gjorde hon bestämt

Namngiven i äkta Pippi-manér, fast det kanske jag redan har nämnt?

Och fast de döpte henne Annica Marie

Så bodde det en liten fin Strumpan däruti

Redan som kotte ville hon veta var allt det farliga fanns

“Ja men ge mig lite farligheter, var gömmer ni dem nånstans?”

Ropade denna lilla från bergets topp

Och farligheter hon sedan skulle leta, med årens lopp

Strumpan hon växte och skulle föreställa stor

Men inom henne barnet fortfarande bor

Att leka med Strumpan är det bästa jag vet

Och idag är hennes namnsdag, bara så ni vet!

GRATTIS STRUMPAN STRUMSANSA Marie på din namnsdag 25/3-11

Jag sitter på förstutrappen till huset vi bor i, här i Whistler. Solen skiner så underbart, och jag får vårkänslor och vill springa runt och skrika vårskik. Alternativt gå och hångla upp Paul. Jag skickar iväg lite ansökningar, lyssnar på The Smiths, dricker svart kaffe och landar i mig själv. Det är en fantastisk dag, som bara kan bli bättre.

Husletande blir det sen, efter en promenad in till Village med Strumps.

Jag sopade härute nyss, och det steg upp en doft från de gamla plankorna. En doft från barndomen. Lyssna!

Jag är kanske 5 år, liten kotte i världen. Det är sensommar, jag tror det barkar mot hösten, för mornarna börjar bli tunga och daggen ligger kvar länge. Man börjar kunna ana en viss skiftning i björkarna som står vid mormor och morfars husvagn uppåt landet.  Jag är fortfarande enda barnet, om ett år eller så föds Gabriella, så henne känner jag inte än. Jag har tjatat om att få följa med morfar ut på hans morgonfiske,och som enda barnbarn får jag såklart som jag vill. Jag var envis som en gammal get redan då, en egenskap jag ärvt av min mor.

Vi beger oss ner till vattnet tidigt, jag är trött men vågar inte säga nåt, jag som tjatade så ihärdigt igår kväll. Morfar är inte stor i orden, men plirar mot mig med de blåaste ögon världen skådat. Och så det vita håret på ändå, under gubbkepsen. En cigarettstump sticker ut mellan läpparna.

Jag minns att det var spännande att bara få vara med morfar, ingen annan som höll oss sällskap. Jag minns hans gröna plastbox där han hade alla sina fiskegrejer, och hur fashinerad jag var av dem. Alla dessa färger! Jag vill ta i dom, jag vill känna! Men morfar har lärt mig, visat hur dragen fungerat. Där, under de vackra färgerna väntar kroken på att få fatt en fisk. Små barnafingrar fastnar också lätt. Det är ett skrämmande och vackert redskap, och jag har än idag inte slutat bli imponerad av hur min morfar med hans tjocka korvfingrar med en oerhörd smidighet hanterade dragen.

Vi puttar ut ekan och ger oss iväg. Sjön är tyst, morfar är tyst och för en gångs skull är jag också tyst. Jag minns inte om jag har flytväst, men jag tror inte det. Det kändes inte så viktigt på den tiden.

Vi rundar en liten ö med ekan, morfar pekar upp mot himlen, mot de två falkarna som cirkulerar runt och viskar;

“Ser du Mikaela, de där två? De är ett par och de har bott här så länge jag kan minnas. Vi är vänner. “

Jag minns inte om det blir något napp denna morgon, det är heller inte så viktigt. Den timmen tillsammans med min morfar har för alltid etsat sig fast, som så många andra minnen med honom.

När vi är tillbaka, lyftar han ur mig ur ekan, och jag springer i förväg tillbaka till husvagnen, där mamma och pappa sitter nyvakna, och mormor har dukat fram frukost. Smöret är Runda bords, knäckebrödet kommer i stora kakor, besticken har bruna plasthandtag och Khan, mormors hund, hälsar mig vid dörren.

Det är otroligt hur mycket jag minns och saknar hos min morfar, som visade sig senare inte allt vara min biologiska morfar. Det gör inget.

Och det gör inget att vi har olika uppfattningar om honom i min familj. För mig kommer han alltid vara gubben som lät mig tälja med kniv när jag var liten, han som lärde mig trolla med hans cigarettmaskin, och som klippte upp prinskorvarna på ett roligt sätt varje jul.

Jag kan måla upp många detaljer i huvudet, kanske stämmer mina minnen inte alltid ihop med verkligheten. Men det gör inget, det är såhär jag vill minnas det, och det är det allra viktigaste.

Jag säger som J, “jag hade så gärna velat lära känna honom bättre, men när jag tänker på honom såhär, så gör det inte så mycket”.

Och barndomen kommer för alltid dofta gammal fiskeeka och husvagnsyttertält.

Kate Bush sjunger Wuthering Heights för mig, i den klara vackra onsdagsmorgonen. Jag slungas med oerhörd kraft tillbaka till ett visst hostel ni läsare känner till väl vid det här laget. En viss spenslig engelsman med mörka lockar och ögon djupa som tjärnar i de norrländska skogarna, dansade runt och sjöng högt och i helt fel tonart. För den här sången var hans, en av de många. Och han fick mig att lyssna, om och om igen.

Jag tillåter mig att minnas ett tag, sen fokar jag på Idag.
För senare blir det huskikeri med Strumps och Ben!

Jag vet egentligen inte varför jag gör såhär mot mig själv. Men vissa dagar tillåter jag mig att falla tillbaka, även om jag försöker arbeta med att vara i Nu:et. Idag klev jag upp när jag tjejerna baxade ut sin skidutrustning, solen värmer fint i solväggen och jag hoppas jag kan sitta ute en liten stund sen, med kaffekoppen bredvid.

Jag lyssnar på Tori Amos ”winter”, en låt som alltid betytt mycket för mig. Det tar mig tillbaka till oändligt långa, fruktansvärt kalla vintrar hemma i Sverige då inte ens Morran eller Isfrun kunde råda på bot.

Och jag jämför med vintern jag lever i här. Då hade jag allt. En bil, en sambo, ett fast jobb, barndomsvännerna runt knuten. Frid och fröjd. Trodde vi ja. Den Ingvarsdotterskan som satt uppe om nätterna, rökte inomhus och grät, hon visste nåt annat. Att det inte skulle funka i längden, hur hårt hon än höll kvar vid allt hon trodde sig behöva. När hon blickade in i sig själv såg hon ju att det inte gick att ljuga. Det här livet var inte hennes. Hennes gamla själ skrek efter världen, efter nya vidder, att inte vakna upp till samma porträtt utanför fönstret varje dag. Det var inget fel på hennes liv, missförstå inte. Hon skulle kanske nöjt sig.

Men hon hade inte råd, förstår ni väl! Inte när hon fått ett helt liv att leva som hon önskade! Gud skulle bli besviken när de sen träffades!

Nu, ett par år senare; hon är en allkonstnär som inte får nåt gjort. Men hon läser böcker, vill lära sig dricka sitt kaffe på fat, reser världen runt och kallar den sin lekplats, målar med gatukritor, ser pojkar på väg mot manligheten djupt i ögonen och skrattar mer än nånsin.

Och kanske är det just därför hon ibland tillåter sig att kika tillbaka, på den hon en gång var.

Så att hon ska kunna känna den där pirriga glädjen varje dag.
Tack!

På söndag har jag deadline för min hemtentamen i Litteraturvetenskapskursen jag läser. Det innebär att jag sitter med näsan över böckerna i stort sett hela dagarna nu, men koncentrationen är ofta långt borta. Men det ska nog bli bra!
Det har varit en fin dag här, igår fick jag en hel del gjort, och gick sedan med gott samvete till måndagens gathering på Bills. Paul svängde förbi på en öl, det kändes bra, och Ben och jag kom på egna high fives som vi ska praktisera till sommaren.

Det går trögt på arbetsfronten. Idag fick jag nej från Jobbet Jag Verkligen Ville Ha, här i Whistler. Kände mig lite deppig, men efter ett samtal med Den Bästa Mamman I Världen, kändes det lite bättre. Det är inte menat, helt enkelt. Och det ordnar sig. Jag har haft ett lätt liv vad gäller jobb, det klart man ska ha lite motgångar nångång. Så dags, så kom hit med lite farligheter!
Det går superbra för min lilla syster iaf, efter 2 dagar i nya kollektivboendet i Oslo har lillan lyckats skaffa sig 2 jobb. Jag är såklart SJUKT stolt och hoppas att hennes flyt blåser över till min sida av världen snart.

Jag tror det är dags för vår nu. Vintern har varit lång, om än extremt vacker. Jag behöver vår. Snälla.