att vara en aldrin
20 juli 1969. Världen håller andan medan Neil Armstrong tar de första trippande, hoppande små stegen över månens fram tills dess obefläckade yta. Strax därpå intar även Buzz Aldrin månscenen. Men då var det hela över. De första stegen blev inte hans, och istället var det kollegan Armstrong som blev vår tids rymdhjälte. Känns inte det lite orättvist? Hur bestämdes des egentligen vem som skulle kliva ur farkosten först? Drog man lott? Knuffade Armstrong sig först i ledet? Landade man ens på månen, eller kommer våra barnbarn få guidade turer i månkulisserna, i det som aldrig hände?
Det slog mig att vi har en värld full av Armstrongs och Aldrin. De som är ämnade att komma först, och de som kommer på efterkälken. Jag har alltid varit en Aldrin, och varit nöjd med det. Kanske är det just vad gör mig till en Aldrin. Att jag nöjer mig lätt, mår bra inte om jag kommer först, utan om jag faktiskt kommer fram. En sådan person som käckt utropar “Det viktiga är inte att vinna, utan att kämpa väl!”
En sån som aldrig riktigt förstod sig på vinnarskallar och uttagningar till skol-SM.
Jag har funderat på om det ligger i mina gener att hålla mig ett steg bakom, eller om det är samhället som format mig. Det spelar kanske ingen roll. För faktum är att jag är övertygad om att jag är rätt ute. Jag är en Aldrin, det är här jag hör hemma. Det finns redan tillräckligt med Armstrongs därute, de som kämpar tills blodsmaken i munnen tar över. Jag är tacksom för er Armstrongs. Det gör att vi Aldrins kan fortsätta våra liv så som vi vill ha dem
Jag tar hellre klivet efter, om det ger mig tid att utforska mer värld, prova fler yrken tills jag hittar rätt, smaka mig fram till min favoriträtt och glida som en kameleont mellan olika umgångeskretsar. Jag gör tiden till min, jag hetsar inte fram beslut eller känner mig tvingad att skynda framåt.
Att vara en Aldrin är ju toppen! Och förbannat smart! Varför hyllar vi inte grabben som lät nån annan först se om underlaget höll innan han klev ut i det okända?
