tillbakablick
Jag vet egentligen inte varför jag gör såhär mot mig själv. Men vissa dagar tillåter jag mig att falla tillbaka, även om jag försöker arbeta med att vara i Nu:et. Idag klev jag upp när jag tjejerna baxade ut sin skidutrustning, solen värmer fint i solväggen och jag hoppas jag kan sitta ute en liten stund sen, med kaffekoppen bredvid.
Jag lyssnar på Tori Amos ”winter”, en låt som alltid betytt mycket för mig. Det tar mig tillbaka till oändligt långa, fruktansvärt kalla vintrar hemma i Sverige då inte ens Morran eller Isfrun kunde råda på bot.
Och jag jämför med vintern jag lever i här. Då hade jag allt. En bil, en sambo, ett fast jobb, barndomsvännerna runt knuten. Frid och fröjd. Trodde vi ja. Den Ingvarsdotterskan som satt uppe om nätterna, rökte inomhus och grät, hon visste nåt annat. Att det inte skulle funka i längden, hur hårt hon än höll kvar vid allt hon trodde sig behöva. När hon blickade in i sig själv såg hon ju att det inte gick att ljuga. Det här livet var inte hennes. Hennes gamla själ skrek efter världen, efter nya vidder, att inte vakna upp till samma porträtt utanför fönstret varje dag. Det var inget fel på hennes liv, missförstå inte. Hon skulle kanske nöjt sig.
Men hon hade inte råd, förstår ni väl! Inte när hon fått ett helt liv att leva som hon önskade! Gud skulle bli besviken när de sen träffades!
Nu, ett par år senare; hon är en allkonstnär som inte får nåt gjort. Men hon läser böcker, vill lära sig dricka sitt kaffe på fat, reser världen runt och kallar den sin lekplats, målar med gatukritor, ser pojkar på väg mot manligheten djupt i ögonen och skrattar mer än nånsin.
Och kanske är det just därför hon ibland tillåter sig att kika tillbaka, på den hon en gång var.
Så att hon ska kunna känna den där pirriga glädjen varje dag.
Tack!
