En doft från barndomen
Jag sitter på förstutrappen till huset vi bor i, här i Whistler. Solen skiner så underbart, och jag får vårkänslor och vill springa runt och skrika vårskik. Alternativt gå och hångla upp Paul. Jag skickar iväg lite ansökningar, lyssnar på The Smiths, dricker svart kaffe och landar i mig själv. Det är en fantastisk dag, som bara kan bli bättre.
Husletande blir det sen, efter en promenad in till Village med Strumps.
Jag sopade härute nyss, och det steg upp en doft från de gamla plankorna. En doft från barndomen. Lyssna!
Jag är kanske 5 år, liten kotte i världen. Det är sensommar, jag tror det barkar mot hösten, för mornarna börjar bli tunga och daggen ligger kvar länge. Man börjar kunna ana en viss skiftning i björkarna som står vid mormor och morfars husvagn uppåt landet. Jag är fortfarande enda barnet, om ett år eller så föds Gabriella, så henne känner jag inte än. Jag har tjatat om att få följa med morfar ut på hans morgonfiske,och som enda barnbarn får jag såklart som jag vill. Jag var envis som en gammal get redan då, en egenskap jag ärvt av min mor.
Vi beger oss ner till vattnet tidigt, jag är trött men vågar inte säga nåt, jag som tjatade så ihärdigt igår kväll. Morfar är inte stor i orden, men plirar mot mig med de blåaste ögon världen skådat. Och så det vita håret på ändå, under gubbkepsen. En cigarettstump sticker ut mellan läpparna.
Jag minns att det var spännande att bara få vara med morfar, ingen annan som höll oss sällskap. Jag minns hans gröna plastbox där han hade alla sina fiskegrejer, och hur fashinerad jag var av dem. Alla dessa färger! Jag vill ta i dom, jag vill känna! Men morfar har lärt mig, visat hur dragen fungerat. Där, under de vackra färgerna väntar kroken på att få fatt en fisk. Små barnafingrar fastnar också lätt. Det är ett skrämmande och vackert redskap, och jag har än idag inte slutat bli imponerad av hur min morfar med hans tjocka korvfingrar med en oerhörd smidighet hanterade dragen.
Vi puttar ut ekan och ger oss iväg. Sjön är tyst, morfar är tyst och för en gångs skull är jag också tyst. Jag minns inte om jag har flytväst, men jag tror inte det. Det kändes inte så viktigt på den tiden.
Vi rundar en liten ö med ekan, morfar pekar upp mot himlen, mot de två falkarna som cirkulerar runt och viskar;
“Ser du Mikaela, de där två? De är ett par och de har bott här så länge jag kan minnas. Vi är vänner. “
Jag minns inte om det blir något napp denna morgon, det är heller inte så viktigt. Den timmen tillsammans med min morfar har för alltid etsat sig fast, som så många andra minnen med honom.
När vi är tillbaka, lyftar han ur mig ur ekan, och jag springer i förväg tillbaka till husvagnen, där mamma och pappa sitter nyvakna, och mormor har dukat fram frukost. Smöret är Runda bords, knäckebrödet kommer i stora kakor, besticken har bruna plasthandtag och Khan, mormors hund, hälsar mig vid dörren.
Det är otroligt hur mycket jag minns och saknar hos min morfar, som visade sig senare inte allt vara min biologiska morfar. Det gör inget.
Och det gör inget att vi har olika uppfattningar om honom i min familj. För mig kommer han alltid vara gubben som lät mig tälja med kniv när jag var liten, han som lärde mig trolla med hans cigarettmaskin, och som klippte upp prinskorvarna på ett roligt sätt varje jul.
Jag kan måla upp många detaljer i huvudet, kanske stämmer mina minnen inte alltid ihop med verkligheten. Men det gör inget, det är såhär jag vill minnas det, och det är det allra viktigaste.
Jag säger som J, “jag hade så gärna velat lära känna honom bättre, men när jag tänker på honom såhär, så gör det inte så mycket”.
Och barndomen kommer för alltid dofta gammal fiskeeka och husvagnsyttertält.
