GypsyRose

Jag tror folkdjupet vilar även i mig. Det håller sig i schack, javisst. Men det finns där. Väntar. Jag undrar på vad?

Det är nog de norrländska generna som inte borde finnas i oss, säger jag till min syster som bär på samma elände. Fast jag hade aldrig velat vara utan det.

Jag har reflekterat över det förut, och det är nog inte meningen att jag ska komma fram till något direkt.

Men jag känner mig något lugnare nu. När jag får samla ihop mitt virriga jag, dricka massa kokekaffe och lyssna på Steffe. Och tänka på det där jag vill till sen. Ett torp, massa trädgård, djupa skogar, nattbad i tjärnar, utrymme för egna tankar och närhet till likasinnade människor.

 

I allt det där hör jag hemma. Jag vet ju det. Och det kommer, men just nu är jag här, i Whistler, som jag fortfarande kämpar med att göra mitt.

Men det är bara att konstatera; det finns alldeles för lite hippies med gröna tankar här. Och det är dom jag saknar! Just nu skulle jag behöva springa in i min vän den japanske hippien, minns ni honom? Han jag trillade in i, i tid och otid I NZ.

Jag blir nyfiken på min morfar, Sten. Jag vill veta mer. Ska fråga mamma mer om den gubbens familj, så får vi se vilka dörrar vi kan öppna.

 

Men! Igår när jag vandrade på gatorna i Vancouver, med dåligt lynne och mörka utsikter, kom ett härligt original på inlines och gitarr, bromsade in bredvid mig och tog ton. Vad han sjöng? “Don’t you worry bout a thing. Everything´s gonna be alright!”. Bob Marley hade inte gjort det bättre själv. Precis vad jag behövde, kunde inte låta bli att le för mig själv, trots ett nattsvart humör.

 

Guds humor är fantastisk, och det är därför jag tror. Och hem ska jag, jag tar bara den långa vägen dit. Vart det nu blir.