kanada vs resten av världen
Det drog just till i mig. Den gamla välbekanta känslan av att vilja dra. Se mer. Upptäcka mer. Träffa fler underbara människor som påverkar mig och som leder mig i olika riktningar. Hit the road och se var jag hamnar. Upptäcka tomma stränder, njuta av lokalmusik, slänga mig utför. Stanna ett par dagar och sen dra. Köra campervans barfota, skratta åt roliga skyltar. Vara fri. Vara oberoende.
Jag trivs i Kanada. Men det finns ju så mycket mer att jag blir knäpp.
Det slog mig igår att det är snart ett år sedan jag byggde cykeltaxis med R i Sydney. Ett år. Vår kontakt är sporadisk, men den finns iallafall. Det svindlar. Ingen har påverkat mig som honom, inte före och inte efter. So far. Han flyttar till Japan inom kort med Flickvännen som håller på att få ordning på honom. Men först hoppas jag att han tar sig till att återgälda tjänsten han är skyldig mig, genom att ta hand om Jomps som flyger ner på egen hand om några dagar. Duktiga Jomps!
Men jag har ett vackert liv, precis som jag vill ha det. Jag får fortsätta resa med min underbara Strumpan, och med oss har vi 2 så fina tjejer att det gör ont att tänka på den dagen vi inte ska vara Familj längre.
Jag vrålar med i Sheryl Crows underbara "If it makes you happy" nu. För hon har så jäkla rätt.
If it makes you happy/ It cant be that bad
If it makes you happy/ Then why the hell are you so sad?
Sug på den karamellen, kära läsare. Vilka ni nu är. (Hej pappa, hej mamma!)
X
