GypsyRose

Det var längesen jag nämnde något om R i den här bloggen. Minns ni honom? Den lockhårige engelsmannen som satte svenska hjärtan i brand och som jag byggde cykeltaxis med i Sydney. (Se, fick jag en anledning att nämna Sydney igen, en fantastisk stad som råkar ha ett fantastiskt operahus. Ett operahus som varit först ut i världen med att arrangera konserter för..HUNDAR! Helt fantastiskt, men fokus Ingvarsdotter. Mer om det sen.)

 

Anyhow. Allt bleknar och det blir som det ska. R träffade en kanadensiska i Australien och flyttar nog till Kanada snart efter ett par år hemma i London. Jag träffade Australiensare i Kanada och flyttar väl dit snart tänker jag mig. Så lika vägar, så olika mål. 

 

Det pratades ju bekant en hel del de där nätterna som blev morgnar som blev till ett år i den där staden, det där hostelet och den gamla tågstationen, och mycket faller mellan fingrarna på mig, men R hade, som jag, ett favorite quote som fastnat hos mig, och som är fantastiskt. Det är ett kort stycke ur Bibeln, och säger allt. 

Här får ni. Läs, begrunda och ta vara på.

 

Idag är jag hungova och kunskapstörstande. Move me with your intellect!

Så här ligger jag på sofflocket och väntar på att de små liven jag bor med, ska vakna till liv. Och medan jag gör det, ser jag på dokumentärer om Kon-Tiki och Baffin babes. 

 

Jag älskar att nörda ner mig i ämnen som berör, och just nu är det Kon-Tiki jag snöat in på.

Annars består den vanliga listan av tre enkla ämnen. 

 

1. Sydney operahus. Uppbyggnad, konstruktion, värmeaggregat, isolering och akustik. Då går jag igång som fan. 
2. Nelson Mandela. Jag läser allt jag kommer åt, glömmer det mesta och läser om och förvånas på nytt av denne man. Vilken man! Det får bli ett inlägg om gubben vid ett senare tillfälle.
3. Hannibal. Jag är en sjukt stor Hannibalfantast och borde kanske gå med i nån undergroundklubb på nätet där man debatterar huruvida dr Lecters sjätte offer (miss, i filmen Hannibal sägs han vara den fjärde offret, hallå!) borde gått tillväga för att skära av sig sitt eget ansikte. Typ.

 

- Utdrag ur Gökboet, Ken Kensey.

 

Jag minns jordbävningen goes tsunamikatastrof som slog mot Samoa i september 2009. Jag var Aucklandsbo, hostelmanager och en total greenie vad gällde jordbävningar bortsett från ett par småskalv nere i Nelson medan vi studerade där. No biggie liksom.

Jag minns hur jag på morgonen möttes av skärrade hostelgäster vars oroliga föräldrar börjat höra av sig hemifrån Europa. Jag minns hur Strumpan på sitt café fått göra sig beredd på att åka upp till taket med dagisbarnen som fanns i samma byggnad som vårt café utifall vågorna skulle slå mot vår kust, som nyheterna meddelade. 

Jag minns hur vi satt på taket på vårt hostel sedan och spejade mot havet vi kunde se därifrån.

Och jag minns framför allt hur maktlös jag kände mig då. Att inte kunna ta mig ifrån ett ställe, och bara sitta och vänta. 

 

Gud skonade Aotearoa den dagen, och istället var det våra grannar Samoa och Tonga som fick betala ett allt för högt pris. De 14 meter höga vågorna slog mot dessa små ögrupperingar istället för mot oss.

Man blir både rik och fattig en sådan dag. 

 

Naturkatastrofer är ett omvälvande fenomen. Att första dagen på nya universitetet köra en bordbävningsövning istället för upprop, är lite twistad om man kommer från Sverige och det närmaste i naturkatastrofområdet vi kommer, är någon enstaka översvämning. En liten, alltså.

Jag har sett hur natursmarta ungarna i den delen av världen är. De vet att springa om de måste, att hålla varandras händer och inte släppa taget för allt i världen. De vet att hålla sig nära en vuxen och att ställa sig i dörröppningar när jorden börjar skaka under dem. 

Tyvärr hjälper det inte alltid. 

 

När vi bodde i Melbourne tog vi bilen en dag och åkte runt i skogarna runt Victoria för att se resterna av Black Saturday Bushfires som ägde rum 2009. Vår bekante Colins hus brann ned till grunden, och där satt han med resten av delstaten Victoria och bara kunde se på. Barackbyarna som uppfördes då, och som så många människor fick bo i medan man byggde nya hus åt dem, står fortfarande kvar som tomma spökstäder, sorgliga påminnelser om den tragedin som skedde då.

 

Jag saknar såklart inte tsunamikatastrofer, galna översvämningar eller torka som orsakar enorma skogsbränder. Det är inte det jag säger. Men det är något med naturens nycker i Oceaninen som jag ser fram emot att ta del av igen. Framför allt de sjuka åskoväder jag fått ta del av. Naturens nycker är faschinerande, och människan blir så liten i allt det där. Syner som denna lånade bild var inte ovanliga. 

Inget för den lättskrämde!

 

Sa George Sand en gång. Och jag sitter här i ett regnigt Oslo, det är röd dag och jag kollar på Bobby Long. Som alltid. 

Och jag inser att jag saknar mina böcker. Jag tog inte med många hit när vi flyttade, jag var trött på att släpa dem världen över. Böcker är tunga och min rygga är sliten. Men nu känner jag mig lite naken när jag inte har mina darlings med mig. De har alltid gjort sitt för att göra mig hemmastadd på ett nytt ställe, jag har alltid kunnat återgå till dem när jag känt mig knyttig, och de fungerar som dagböcker eftersom jag kladdar ned små datummärkta tankar och ord i marginalerna.

 

Jag har samlat på mig en skara böcker som blivit min innersta krets. De flesta har varit gåvor från vänner och älskade, och de har alla så spännande historier. En del är gamla loppisfynd från Vancouver, brutna i ryggarna och utan framsida, andra är hittade djupt i Adlibris hemsidegömmor. En majoritet har skickats över världshaven till jular och födelsedagar. Andra har inhandlats av en barfotaIngvarsdotter av kringdansande Hare Krishnas på Aucklands gator. 

En del har tappats bort av en virrig Ingvarsdotter och kopior har fått gå in i deras ställe. 

Jag älskar dem alla djupt och får nog åka hem och se om dem snart.

Vilka som ingår i samlingen? Vi kör en Top Ten utan invärtes rankning. 

 

1. Off Magazine Street, Ronald Everett Capps. 

2. Collected poems and letters, John Keats

3. The Ciderhouse rules, John Irving

4. The heart is a lonely hunter, Carson McCullers

5. Hannibal, Thomas Harris

6. Bhagavad-Gita, mytologiskt diktverk på sanskrit (tack Wikipedia för den eminenta beskrivningen)

7. Cash - The biography, Johnny Cash

8. Alice´s adventures in wonderland, Charles Lutwidge Dodgson

9. Great expectations, Charles Dickens

10. Noveller och dikter i urval, Edgar Allan Poe

 

De här böckerna skänker mig ro, råd, eftertanke och idéer. De är allt jag behöver och i dem hittar jag allt jag någonsin söker efter. Gång på gång. 

 

Thats it for now. Jag försöker få med Gökboet av Ken Kensey och God never blinks av Regina Brett också, men de verkar än så länge gilla att hänga kvar hemma i långa perioder. 

 

 

 

 

Ni minns Paul va? The skinny kiwi jag dejtade ett kort tag i Kanada? Vi är goda vänner nuförtiden och var det kanske hela tiden, och vi har lyckats skapa någon slags tradition att ses i olika delar av världen. Förra året hoppade han in i min blomsterbutik I Melbourne, och senast i januari spenderade vi en rolig helg i Stockholm tillsammans med Gabby, John o co innan han åkte tillbaka till London och vi flyttade till Oslo. Det här brevet hittade jag i mina gömmor. Här är inget heligt, så varsågod.

 

Dear Paul,

This is my goodbye to you. You know I prefer putting my words down on a piece of paper, instead of saying them to your face. Its been amazing to have you here, and to get to know you, but as we know; goodbyes are the greatest moments of life.

Me and Whistler will miss you, but Ill throw myself into the colorful world of flowers and Im sure I will once and for all win Whistler over on my side. The evenings are getting warmer, and I couldn’t be more grateful.  Im convinced its gonna be a beautiful summer, filled with happiness and new energy. All to make me ready to meet next challenge in another part of the world.

As much as I want to be selfish and keep you here, Im glad for you and the adventure you are just about to begin. There is so much world out there, waiting for you to make it your own playground. So many people to make your friends, music to be inspired of and food to be eaten. Your life is yours only, better make the best of it, life is too short to not leave all you know, to follow the rhythm of Mother earth. Each travel we do, makes us more humble. Im sure London will greet you like an old friend, if you let it. You´ll have a blast. And when you get tired of the Big Smoke, give me a bell and Ill show you my Sweden. I would be honored.

You are a cat Paul. You will always land on your feet. And if you ever end up lost in a situation and don’t know where to go, ask yourself these two questions; What would Jesus do, and what would Mikaela say? (She would probably tell you to go for it, don’t think too much, have that extra drink, always speak your mind, flirt with many but share your heart with a few, give away smiles too easy, laugh at your fears, dance on the streets and try not to be a grown up all the time…)

So, with this letter I would like to thank you for sharing a bit of your time with me. I think you are one of the reasons I want to grow up a bit. (I said a bit, ok?!)

In fact, my friend in Japan emailed me the other day, asking if I had found any happiness. I told him no, that I still was that lost girl he once knew. But that I was hanging out with this Kiwi, someone who made me want to be a better person when he was around.

And that pretty much says it all. I think that is the reason God makes our ways cross here and there in our travels. So we can inspire others, learn from new friends and share a bit of our lives with them.

Ill leave you with my favourite quote, that always has been important for me while travelling. A quote that keeps the fire awake, something to close the circle with. Because where ever you decide to place your hat for a while, is a place you can call home. To explore is to live, Paul. Don’t settle for anything less than the best, even if that means breaking up and moving on.

All my love, and say hi to UK from me.

“We shall not cease from exploration. And the end of all our exploring will be to arrive where we started, and know the place for the very first time. “

 

TS Eliot

 

Me n Paul back in the days, i ett nötskal. Jag lekte mest med såpbubblor medan han såg på, log och tyckte väl att jag var bedårande. Sedan lagade han mat till mig och vi hånglade massor. Fint. 

20/11/12

Written somewhere on the boarder between siberia and russia

I miss the light in OZ. Its something with the sunsets in that part of the world that I truly miss, and want to bring back into my life. I feel contempt, like one, in sunsets like that. The dusks Im used to from my childhood always frightened me terribly. The end of a short winters day isnt a pretty thing, its a remorseful reminder of how short our lives are, and how soon we can except darkness to creep up on us. Within darkness there might be creatures waiting to bite our heads off. Or even worse, making us face ourselves and the decisions we need to make. I dont want any of that. I want light, happiness and the easy lifstyle Ive found already. Dont take that away from me, world. Its my addiction and I need it to find balance, I need to be humble.  

Jag läser om skitungarna i Uganda och arbetet som görs där med deras hem iväg från gatan. Och tankarna svindlar och livet blir stort. 

Sedan 23 år tillbaka har jag en bästa vän vid min sida. Någon som rabblade multiplikationstabeller med mig i skolan, någon som gick på första skoldiscot med mig och som idag alltid ser till att jag håller huvudet ovanför vattenytan. Trots de enorma geografiska avstånd jag envisas med att lägga mellan oss de senaste åren, har hon stenkoll på mig. Låter mig veta att jag är älskad, tar rätt beslut och att det är OK att hasa runt i världen utan klara mål. Hon är någon som väntar på mig när jag dimper ner därhemma, som står på tågstationen med min mamma när jag kommer hem från år utomlands, och som går på min lillasysters dansuppvisningar när jag inte kan komma. 

 

Och om Gud hade velat annorlunda, hade Hanna kanske fortfarande levt ett helt annorlunda liv i Indien. Då hade hon kanske aldrig satts på ett flyg till Sverige efter en barnhemsvistelse jag fortfarande inte vet så mycket om, och hon hade definitivt aldrig suttit i sitt nya fina rum i Falköping och lärt mig måla bindis i pannan på våra dockor med mammas röda nagellack. 

 

Hur adoptionsdebatten ser ut i Sverige har jag dålig koll på nuförtiden, men det jag vet och det jag vill dela med mig av, är att i många delar av världen anses Sverige vara framstående i frågan. Många länder vill skapa samarbeten med vårt land, eftersom vi är beryktade att stå till förfogande för många barns välfärd världen över. 

 

Jag hade aldrig lärt mig uppfatta att det fanns andra länder än Sverige och Afrika (när jag var fem var Afrika ett och samma land, ja.) i så unga år utan Hanna, när allt jag visste sträckte sig till grannungarna på samma gata. Min värld öppnades upp och vyerna vidgades den dagen jag lånade ut min nya cykelhjälm till Hanna och sedan körde huvet i en stenmur i full fart. 

 

Parallella universum påkallar uppmärksam från mig då. Jag hade kunnat gå ett helt liv här utan Hanna, och jag hade såklart inte saknat det jag inte hade. Med hel skalle och välanvänd cykelhjälm. 

Tänk alla systrar och själsfränder jag har som vandrar sina egna vägar därute, och som jag ännu inte mött. 

De flesta kommer jag heller aldrig få möta, men Hanna triggar mig att fortsätta resa. Att fortsätta bryta ny mark, bygga broar över alla våra olikheter och fantastiska egenheter. Och att inte vara rädd för det jag inte känner till. 

 

Se med ett barns ögon på nya bekantskaper. Var nyfiken och frågvis, och kör med huvet rakt in i stenmuren. 

Då vaknar man garanterat upp till nya perspektiv, och har kanske till och med gjort sig en vän för livet. Någon som stannar. 

 

Ströläser gamla inlägg från en lycklig tid i Aotearoa, och återupptäcker bra, fina sidor jag gärna pushar för igen. 

En del skeppar fritt inom Oceanien, och det är ju synd att vi inte ligger där, men kolla kolla!

 

 

EcoWorldFashion är gamla i gemet by now, and knows their shit. Give´m a try. 

EJFoundation köpte jag mina tischor från när det begav sig. Man! They are good. 

SwapStyle har växt sedan sist jag kollade till dem, och ingen är gladare än jag. 

 

 

 

Amerikanska førfattarinnan och prisbelønta krønikøren Regina Brett sammanfattade førfattarskapet enkelt i en av sina inspirerande texter. Hon sade helt sonika att "if you want to be a writer, write. Dont save your words. Nothing will come of your thoughts if you dont write."

 

Simple as that. Min livslånga drøm att bli førfattare och flytta till en avlægsen ø, dra på mig en svart polotrøja och muttra øver værlden på avstånd, ligger just i det. Att skriva. Av den enkla anledningen sade jag ju också upp mig som lokalredaktør før några år sedan. Att vara journalist som avverkade allt från lokalpolitik till luciatåg på dagis hade sin charm och lærde mig att stå før en åsikt om æn dølja den væl, før åsikter ær inte alltid en journalists bæsta sida. Jag lærde mig att bli en omålad canvasduk dit intervjuoffer fick sætta sina penseldrag.

Jag sade upp mig nær jag børjade se ett mønster av ordvanvård, prostitution av mina meningsbygnader.

Dags att sæga upp sig nær man sæljer sina ord før billigt.

 

Att hoppa in huvudstupa i turismbranschen och bara skriva før mig sjælv har gjort mig gott.

Och jag skriver. Det ligger tusen projekt och væxer under ytan. Skrev frenetiskt gjorde jag på tåget mellan Kina och Ryssland. Mongolisk stæppmark ger mænniskan inspiration att skriva, det kan jag lova.

 

Nu lagar jag en bukett som ska sændas ut till en ny stjærna på førfattarhimlen, och som førlaget vill gratta.

Det, om något, ger mig æn mer brænsle.

En dag ska æven mina ord finnas i bokform.

 

 

Och helt pløtsligt ær jag dær, mitt uppe i familjelivet sedan sex månader tillbaka. Det ær en omtumlande, relativt omvælvande och stundom uttrøttande kænsla.

Att efter fem år ha sin mamma på replængds avstånd igen, det ær en fantastisk kænsla jag næstan glømt bort.

Jag ær tillræckligt næra før att involvera i de vardagliga ting som sker igen.

Min mamma ær så næra att jag kan åka hem øver helgen, ge henne en kram och berætta att hon ær fantastisk, och sedan åka tillbaka till Oslo igen.

Vår lillasyster damp ned hos oss øver helgen, och i ett par dagar fick vi rå om henne och sedan sætta henne på bussen hem igen. Ypperligt.

 

Længe nu har jag helt tværtom varit den familjemedlem man skalat av detaljer før, inte berættat i onødan om det lilla och ibland stora, eftersom jag varit før långt borta geografiskt och inte helt sællan sjælsligt  før att kunna gøra något alls.

Jag ær vælsignad med en familj som långsamt læker, våra gemensamma sår ær inte længre vidøppna och vi vårdar dem dagligen med samtal, bryderier och kærlek. På riktigt. Vi kommunicerar med helt nya kanaler, och vet att dem vi ælskar måste vi slæppa fria.

 

Perspektiven ændras, værderingarna likaså. Och æven om næsta steg blir Australien før en længre stund, vet jag var Hemma ær. Visst kan jag flytta min hatthylla værlden runt, men jag vet ændå alltid var den ær tillverkad, och var min fina brudkista væntar.

 

 

 

Jag ær en partysvensk. Jag ær det, eftersom jag tillhør åldersgruppen 20+ som bor och arbetar i Oslo før en kort tid. Att jag inte klubbat på flera månader eller nær jag væl gør det, inte stæller till skandal på utestællen, spelar ingen roll. Før jag ær svenska, singel och inte før gammal før att inte veta bættre.

Att jag sjælv haft svårt att tillskriva mig sjælv som fenomenet och det nutida påhittet Partysvensk ær heller inte av vikt, før infør Norge ær jag något slags party animal som passar i ett fack, och ett fack endast.

 

Vi brukar jæmføra Sverigedebatten med gayæktenskap, melodifestivalen eller Justin Bieber. Antingen ælskar eller hatar du oss, det finns inget mellanlæge. Varje norrman har en bestæmd uppfattning om svenskar, och vilken sida man æn står på, verkar det vara varje norrbagbes bestæmda plikt att meddela oss hur man kænner. Så att vi vet. Så att vi kænner vår plats, på gott och ont.

 

Igår fick vi skæll av en uteliggare som blev arg før att vi inte delade med oss av vår cigarett. "Jævla svenskar! Ni ær ett sånt jævla folkslag, tjuvar allihopa!" skanderade denne gatans man, och på den nivån ær det.

"Det hær ær den dolda rasismen. Hade han stått och gapat om judar eller homosexuella hade det tagit hus i helvete", meddelade min kloka syster nær vi gick hem.

Dold rasism, hat på ett skæmtsamt sætt. Skojar du om det, kan ingen ta illa upp. Eller hur? Att drivas med får man ju tåla. Annars kan man ju åka hem till sitt eget land om man inte pallar.

 

Før mig ær det hær nytt territorium. Aldrig någonsin har jag upplevt en sådan mångfasetterad syn på mitt ursprung.

Att vara svensk ute i værlden har aldrig varit annat æn gott før mig. Det har hænt att jag åkt snålskjuts på mitt pass røda omslag, stolt mærkt med den svenska kungliga emblemet.

Jag har alltid lyckats glida mellan samhællsskikten som en shapeshifter,en kameleont, anpassat mig efter situationen.

 

Och jag vet inte hur jag blir någon annan æn partysvensken før de norrmæn jag træffar.

Trasig backpacker och nu partysvensk. Trista, urvridna stereotyper jag aldrig trott jag skulle få tillskriva mig.

Upptæcksresande, globar visionær och en gypsyrose, det ær så jag ser mig sjælv.

 

 

Den här resebubblan har hållit mig i schack de senaste fem åren. Fem år gick jävligt snabbt, ursäkta min bristfälliga svenska, men så lyder sanningen. 

Helt plötsligt står jag här på andra sidan Verkligheten och har svårt att greppa hur det kunde sett ut, om jag inte boardat det där planet till UK för ett internship.

 

Allt blir som det ska, men nu vill jag dra ned på takten. Hör och häpna, inget är skrivet i sten och jag känner mig och min rastlöshet bäst, men det sker små förändringar i takt med att jag blir äldre. 

Ett universum från allt det jag vetat, och det jag kommer få veta, hoppar jag nu på nästa tåg. 

Det är dags att öva på att stanna någonstans, att kunna jobba på relationer och faktiskt få en titel yrkesmässigt sett. Jag vill hitta ett hem som inte är allt för tillfälligt, och min hatt börjar bli för sliten för det här runthasandet. Men gud vad jag älskar det, det är som en drog, det här livet. 

Jag blir hög på dig, hör du det?

 

Vi får se vad som händer, inget är bokat eller bestämt, men jag hoppas att ni kan skicka era tankar till Australia snart. Vi jobbar på sponsorship och ingen vet riktigt hur det går, men det är vad vi riktar in oss på. Jag och The Mitchell Family, that is. 

 

Jag håller er lagom uppdaterade om processen. Punkt.