GypsyRose

   

Mitt jobb! Tadaaaa!

Idag har jag skött butiken i Village själv, hasat runt i mina sjalar, lyssnat på irländsk folkmusik, tänt en massa ljus, gjort ett par arrangemang, hjälpt lite kunder och mest chillat.
Strumps kom och mötte upp, jag stängde bygget och vi gled iväg för en kaffe och carrotcake. Såklart.


Tack för ett fint liv!

Fortfarande snorförkyld. Har tjackat en massa fina, klara piller som jag nu knaprar med jämna mellanrum och varvar med Strepsil och grejer, vilket gör mig groggy. Är helt utmattad, kroppen värker och det är nog mest synd om mig i hela världen. Ha! :)

Hej. Hej. Hej!
Ligger i sängen, i vardagsrummet pågår vår Mustaschfest jag hade sett fram så mycket emot, tjejerna har fixat och grejat hela dagen, Strumps har fixat mustascher på massa ballonger och det har köpts fina mustaschtischor och...ja. ni fattar. Mina brudar. Vilket gäng liksom.
Men jag är så sjuk nu att det går runt i skallen på mig. Kroppen värker, jag fryser, alla ljud är extremt höga och fan vad det är ljust! Det sticker i ögonen på maaaaj! :/
Borde dra täcket över huvudet och låta febern härja fritt, eftersom jag ska upp tidigt imorrn och iväg på mitt andra jobb, men. Ja. Snart. Först vill jag berätta om mitt jobb. Och ni därhemma ska lyssna. Bannemig.

Jag har trillat rakt in i floristhimlen. Good things comes to those who waits, har mitt mantra varit de senaste veckorna. Jobbfronten har icke sett rolig ut. Men! I onsdags ringde Monique från Rembrandt Design Co. och gav mig ett jobb. Yes!
Igår gjorde jag min första dag, som resulterade i ett 12-timmarspass, en Ingvarsdotter som fick sköta blomsterbutiken ensam ett par timmar, en Ingvarsdotter som fick köra den största stadsjeep jag nånsin sett och leverera blomsterbud (Jag sa inte förrän efteråt att det var första gången jag körde i Kanada. Jag hade hjärtklappning de första två minutrarna, sedan rockade jag på och kände mig rätt fräck. Den 2 meter långa manliga Chefen skrattade när jag klättrade upp bakom ratten och såg ut som ett barn. Jag är numera lovad en IKEA-pall.), samt en Ingvarsdotter som fick göra arrangemang, bli bjuden på middag av nya cheferna och dessutom lära sig att binda klassiska buketter. Jag är numera blomsterexpert, och idag fick jag sköta Rembrandts showroom ensam nere i Village, dit jag sedan fick nycklar till, eftersom jag öppnar och sköter stället själv på måndag. Jag fick dessutom binda fler buketter, serva kunder och följa med Monique för att leverera blommor till ett av lyxhotellen här i Whistler.

På tisdag ska jag och Monique fixa arrangemangen till Four Seasons Whistler och senare till Hilton Whistler. Det kommer bli 12-timmarspass hela veckan, och jag jobbar mer än gärna! Jag fattar inte vad som händer, men helt plötsligt är jag i samma liga som världsklass florister, de har tagit mig under sina vingar och lär mig allt de kan.

StorChefen berättar om de SuperLyxiga hotellrum som ska dekoreras inför jul med budgetar på tusentals dollar, MoniqueChefen får mig att skratta massor med sina historier om fester med Bono, en snobbig Madonna och jordnära John Cleese. De har varit med i svängen, de där Cheferna.
Och de gillar mig! De säger hela tiden vilken positiv utstrålning jag har, och hur glada de är att ha mig. Egot ska inte bli för stort, det har jag lärt mig, men just nu är jag så tacksam för allt som givits mig, och stenen från mitt hjärta har lättat.

Och vad det bästa är? Att jag får komma hem med vackra blommor till mina tjejer, som förtjänar det bästa och lite till!

Att gå ut med Strumps kan vara lite av det mest spännande som hänt. Iallafall eftersom varken jag eller Strumps bryr oss särdeles mycket om att läsa skyltar. Vi resonerar som så att fram, det kommer man förr eller senare. Dock underskattade vi nog Kanadas storhet (näst största landet i världen kanske säger oss något...erhm...) en aning igår när vi gick till skogs. 4 timmar senare kröp vi utmattade in i Whistler Village och styrde sedan stegen direkt till liquor store för att handla livets viktigaste - Bärs!

Men gud vilka vyer vi såg!

Oj! Kom ju på, tack vare lite påpushning av Mamma Mia, att jag inte gett er min adress än. Skäms!

 

Karin på promenix från Upper Village ner till Whistler Village.



BlackComb Mountain, som till skillnad från Whistler Mountain, inte öppnat ännu. Det är lite som en spökstad här än så länge, även om det droppar in mer och mer folk varje dag.



Jag och Karin med kalla nosar. Nya jackan kommer ack så väl till pass!

Nu är vintern här hos oss också. Inatt ska det visst bli härliga -25 grader, och imorgon -21, och gissa vad er Ingvarsdotter ska göra då, snorig och dan som hon är? Jo, då ska hon stå i en härlig kö troligtvis utomhus igen för att få lämna in sitt CV. Snälla Gud, ge mig ett jobb, jag kanske inte klarar så mycket mer av det här.

Sen har jag till lika delar förskräckelse och glädje upptäckt stora tassavtryck på vår veranda. Björn? Kan så vara. När det blir alldeles för varmt här i stugan, och vi har dörren öppen, sitter jag alltid och väntar på att det ska sticka upp ett björnhuvud genom dörren. Hjälp!



 

Jojo! Whistler är stället där det svänger! Kändistätt ska det visst vara, men det har vi inte märkt. Inte förrän Strumpan sprang in i en av dom. Eller ja, stod och trallade bredvid en i kön upp till berget för att ta sig en liten tuuur på skidorna.
Eftersom Strumps är ungefär lika kändishandikappad som jag, fick Maria viska "hörru psssst, alltså det står en kändis bredvid dig, men jag kan liksom inte säga vem, det går inte ens på svenska".

Iallafall. Det var den gamle snygge räven Pacy från Dawsons Creek, Joshua Jackson, som var kändisen. Grabben var sen på samma afterski som Strumps o co, och det var synd att inte Strumpan var lite mer rattirajraj, för då hade hon nog gått fram och bjudit upp den lite ensamme kändisen till dans. Ha!

Det jag väntat på, och lite fasat inför, har nu skett. Jag har givetvis varit i närkamp med min första björn!
Närkamp kanske är att ta i, men jodå, på behagligt nära avstånd var han. Och oj vad fin han var! Det var som Karin sa, att "Är det särskilt bra när ens första impuls är att man vill springa fram och klappa?".

Jag och tjejerna var påväg nerför vår backe till bussen, då en passerande tjej som är ute med sin hund utropar; "Girls! Turn around! Now thats a big one!".

Och DÄR var han, den lille björnbusen! Lufsandes över vägen in i en trädgård. Vi blev alla i extas, och numera är björn mitt favoritdjur (Förlåt höööönden), och har lovat att Googla BJÖRN och sedan sätta samman en powerpointpresentation för tjejerna.

Morgonen var inte så tidig, nej det hade tvärtom börjat dröja sig mot klara förmiddagen. Insvept i sin finaste sjal och dödskallemössan vandrade flickan fram på måfå genom den kanadensiska skogen som omringade hennes tillfälliga hem, och hela hennes Jag. Frosten hade nypt till i naturen under natten, och det rasslade sådär vackert under hennes Converseklädda fötter där hon med svårhet valde varje steg. Löven var alla beströdda av ett slags gnister, ni vet så där vackert runt om, att man vill plocka upp dem och ta med dem hem.

Ursäkta, ursäkta min bristfälliga uppdatering. Ni vet att ni är viktiga för mig, men ibland går tekniken emot mig. Allt som oftast gör den det, och livet i Whistler är icke ett undantag, har det visat sig.

Snart har var forsta vecka gatt har i Whistler. Det har varit stimmiga dagar, men nu kan jag briljera med foljande avcheckade lista:

+ Postbox, och da alltsa en adress sa ni kan skicka brev till mig. Ska lagga upp adressen snart.
+ Bankkonto i TD Trust Canada
+ Insurance number, vilket innebar att jag pa riktigt kan borja jobba
+ Ny mobiltelefon, och nytt nummer. Ska lagga upp detta ocksa strax, nar jag forstatt mig pa hur det hela funkar.
+ Dragit igang elkonto, sa vi inte sitter i ett iskallt hus en morgon.
+ Kopt kaffe (viktigt!)
+ Gatt pa en job fair och laddar infor nasta veckas Fairs.

Ikvall ska vi slappa, laga mat och kolla pa film. Med mitt nya bibblokort kan jag lana massa filmer gratis, och de har en del svenskt att bjussa pa. Bla Under Solen och Mitt Liv Som Hund har vi plockat med oss hem.

Ska ta bilder pa vart hem och lagga upp ocksa.

An sa lange ar mitt liv lite kaos, det hander saker hela tiden, men ni ska veta att jag tanker pa er alla, och snart kan vi horas av!

Massa karlek!

Det här blir ett kort inlägg, för vår första dag som invånare i Whistler har just startat, och här ligger vi inte på latsidan. Strax ska jag och tjejerna iväg på vår första omgång jobhunt, och i vår lilla stuga skrivs det nu CV:n, dricks kaffe, duschas och planeras inför våra kommande 6 månader här. Vi landade igår efter en extremt lång dag, i ösregn och beckmörker. Slitna, äckliga och hungriga var vi. Inte det optimala tillståndet. Men allt ordnar sig. Lisa kom och mötte oss, det blev lite food shopping och möte med vår nya landlord Paul.
Sedan städade 4 svenskor sitt gemensamma hem fram till småtimmarna, trots avsaknad av sömn och allt annat.

Jag försöker skriva lite mer ikväll.

Kärlek till er alla!