GypsyRose

Sladden till laptopen krashade så fort jag satte min fot i Kanada, och den senaste veckan har jag lånat mina underbara tjejers datorer för att kunna hålla mig a jour med omvärlden. Imorrn ska jag slänga laptopshelvetet i sjön, och sedan ta en lång promenad.

Det är en vacker, frostig och klar dag här. Inte som hemma hos er, där jag vet att snön gjort sig påmind. Det är slirigt, särskilt när man bor i en Mössebergsbackens-Look Alike-Backe. Jag gled runt på mina Converse imorses när jag skulle ut på min dagliga morgonpromenix, och humöret var inte det bästa. Men tack vare vyer som skulle göra regissören (vem det nu än var) till Sound of Music grön av avund, och med The Smiths i öronen, lugnade jag ned mig något.

Att sedan prata länge med mamma och systrar, som glatt visade upp sina nya mössinköp och föreslog att jag skulle bli björnjägare till yrket, lättade upp ytterligare.

Igår stod jag utomhus i 4 timmar för att lämna in mitt CV och svara på 4 frågor på en bar och restaurang som nu ska anställa till vintersäsongen. 4 timmar!!!Va! Jag höll på att lägga mig i fosterställning och börja gråta. SÅ mycket folk är nu här som letar jobb. Med CV:et inlämnat, sprang vi sedan till första bästa irländska pub och beställde snabbt in en irish coffee.

Idag ringde stället och ville ha mig tillbaka för en andra intervju. OK då, jag erkänner. Det känns lite lättare.

Det händer mycket inom mig. Jag har inte rört tobak på över 2 veckor, jag lägger mig tidigt och drömmer något så sjukt mycket att det kanske slår slint snart.

I helgen ska jag volontära på en vin-och matmässa i Whistler Village, och som tack för det vankas det fest på söndag med gratis alkohol.

Det är svårt att få grepp om vem jag är här i Whistler, men jag tror att jag så smått börjar hitta tillbaka till den jag var i NZ. Där jag trivdes som bäst med mig själv. Tiden får utvisa, men det är dags att bli ärlig mot sig själv igen.