att ligga för ankar
Fortfarande snorförkyld. Har tjackat en massa fina, klara piller som jag nu knaprar med jämna mellanrum och varvar med Strepsil och grejer, vilket gör mig groggy. Är helt utmattad, kroppen värker och det är nog mest synd om mig i hela världen. Ha! :)
Varit iväg och jobbat ett par timmar, och medan tjejerna är iväg på veckans Pot Luck (Kanadensiskt tema på knytkalaset denna gång), ligger jag för ankar och borde, måste, VILL plugga. Eeeeh...Trött.
Har blivit Skype-ompysslad av Mams, pratat konspirationsteoriter med Gabby och sett Lillan göra sina finaste grimaser.
Yep! Iallafall. Nog om mig. Om några timmar svensk tid är det dags för min underbara AL att göra sin första dag på nya jobbet. Jag är så stolt över henne, och håller alla mina tummar och tår för att det ska gå bättre än bäst. Men framför allt hoppas jag att hon ska ha KUL!
Sedan skickar jag en hög med kramar till Mamma Mia, som kommit så långt i sin graviditet att jag inte hänger med. Som vanligt. Va? Bara några futtiga månader kvar? Hjälp! Det kommer bli ett nytt litet geni som ser dagens ljus nästa år. Ett nytt litet underverk som jag bara får beundra på avstånd. Jag känner en sådan tacksamhet för att människor som Mia och Conny vill avla av sig, för de generna är få förunnat.
