GypsyRose

I Christchurch besökte vi deras Arctic centre, där vi både fick mysa med pingviner och ha snöbollskrig. Gissa om 20 svenskar gick totally bananas? ;)
Jag och 91:an Bergwall provade givetvis hela utstyrseln, som är ett måste när man ska på semester (!) till sydpolen.
Häftigt! Och hur lärorikt som helst!

Nelson har bjudit på en underbar måndag. Sensommaren visar sig från sin bästa, och allt vi kan göra är att njuta den sista tiden tillsammans. Shit, nu börjar det verkligen närma sig! Min framtid är givetvis fortfarande ett oskrivet blad, just nu lever jag mer på hoppet än rutinerna. Japp. Nog om det.

Det börjar också brinna i knutarna på vårt sista projektarbete, som ska sammanfatta dessa 3 månader vi haft här. Gulp. Helt plötsligt krympte dessa månader till EN VECKA KVAAAAR tills redovisning. Vad hände där liksom? Panico, panico! Men det ordnar sig väl, som allt annat. Givetvis.
Så här kan det låta i min klass:

Mark, en av våra lärare: Ja, och tänk nu på, snälla rara elever, att börja med det här arbetet i god tid, så att ni slipper jäkta ihjäl er sista tiden. Jag har sett alldeles för många stirriga svenska elever som kutat runt här på campus den sista helgen innan redovisningarna. Gör inte samma misstag.

Klassen: Haha, men Mark. ABSOLUT inte. Det här ska skötas snyggt, och i tid. Vi lovar. Vi ska bara ta en pint på Sprig n Fern först. Eller två. Men sen! Jodå!


Jo. Tjena.


Till mer allvarliga saker. Idag fyller vår finaste lilla Emma i klassen 25 år. Hon hade fått världens bästa, soligaste, finaste födelsedag, om det inte varit för att hon blivit akut jättesjuk. I Kaikoura fick hon kramper i magen, och sedan dess har det blivit ett antal sjukhusbesök, ambulansfärder och tester hit och dit. Hon mår inte bra, och ska enligt läkarna vara glad att hon inte strukit med. Med de besvär Emma lever med sedan tidigare, är det svårt att få bukt med detta nu.

Vi håller tummarna för att hon ska få åka hem i utsatt tid, och inte blir kvar här. Risken finns kanske att flygresan blir allt för ansträngande för henne.
Tack till "Huset" som tar så väl hand om henne, och Lizzie, som visar ett stort stöd och hjälper med sjukhustermer och annat man inte förstår i den här delen av världen.

EmmaEmmaEmmaEmma, bli frisk NU!

Det finns en tätort på en slätt
ett kyrktorn sträcker sig mot himlen
som en tiggare under slummen
du ser det från den stora vägen

Om du reser dit i vår
säg att jag gärna kommer åter
ifall allting är förlåtet
att man blir klokare med åren

Om jag kommer dit igen
har du en plats där jag kan vila
ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån
ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån

Hälsa skönheten i norr
säg till Viola att hon lyser
att hon var vackrare än sången
och att jag önskar att jag skrev den
fråga krigarna i väst
var dom gömde sina byten
se om någon av dom kom undan
och kanske lever av det ännu

Om jag kommer dit igen
har du en plats där jag kan vila
ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån
ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån

Gå till huset med balkong
där järnvägsbommen ringer
under den varma, svarta plåten
har jag lämnat några drömmar

En dag lämnade jag allt
man kunde låta tiden vara
det känns som andra sidan jorden
vi kanske hade alla svaren

Jag har kämpat med en dröm
jag ville inga brustna hjärtan
inga slitningar i blodet
jag ville hitta Söndermarken

Om jag kommer dit igen
har du en plats där jag kan vila
ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån
ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån


Lasse.  Klev du in i skallen på mig och läste tankarna när du skrev den här guldklimpen? Det är ju mig och mitt Falköping det handlar om.
Tätorten hemma på slätten, klocktornet, järnvägsspåren, krigarna i väst som är våra kära Ållebergs ryttare, huset med balkong.
Helt sjukt. Och helt bra.

Den säger allt, mina vänner. Så här känner jag för Falköping och för er alla därhemma.

Har precis precis landat innanför dörren hemma på Nile Street i Nelson, efter 10 dagars intensivt resande kring sydön. Det har varit otroliga dagar, men nu är man ganska slut. Hela klassen börjar känna av att den här gemensamma resan börjar ta slut, och därför ska visst hela högen ut och festa ikväll. Jag vet inte. Jag har fått ett par suspekta bett på kind och hals, och om ett par timmar kanske jag ser ut som böldpesten himself. :) Haha, nä kanske inte riktigt.
Men det blir säkert en öl på Sprig n Fern ikväll, sensommarvärmen som håller Nelson i ett stadigt grepp är allt för dum att slösa bort genom att sitta inne och sura. :)

Dessutom läggs Fredrik till sin sista vila idag. Det känns så sjukt att inte finnas på plats hemma i Falköping nu, där en av mina bästaste vänner ska säga ett sista hejdå till sin kärlek. Jag vet att kyrkan kommer att vara full med människor som vill visa sitt deltagande, och att det kommer att räcka gott. Men JAG är INTE där. För jag lever loppan här borta på andra sidan jävla jorden. Av vilken anledning då, kan man ibland undra?
När allt jag vill just nu är att svänga ihop en av våra berömda kladdkakor och ta Lasse Berghagen upp till Malle, där klanen ska hänga. Och vi alla kan ha en helt vanlig onsdag/Top model vs Greyskväll.
Just nu vill jag bara att allt ska vara som det alltid varit. I vårt lilla Falköping där inget ont ska hända dig.

Så jag gjorde det enda jag kände var rätt i detta läge. När vi stannade vid en vingård i eftermiddags på väg hem till Nelson, köpte jag en flaska vin som inte egentligen passar min CSN-plånka. Ikväll ska jag dricka ett glas Pinot Gris 2007 från Allan Scott Family Winemakers, och jag ska njuta av varje droppe. Och på det sättet hedra Fredriks minne och tänka på er alla därhemma. Jag ska fånga dagens sista solljus här ute på trappen, och sitta en stund i stillhet med mitt vinglas. Ge mig själv chansen till en stunds eftertanke och ro, innan denna dag ska avslutas.

Ska ringa hem och prata med min älskade familia strax, tänkte jag. Jag längtar efter dem, men vet ju att det kommer en tid då vi får kramas som tokar igen. Men just nu är det kanske inte rätt tid för mig att komma hem. Jag tror jag behöver göra de här resan lite längre än planerat, men sen vill jag hem och landa i mitt gamla liv igen. Iallafall för ett tag, för att skapa nya drömmar att förverkliga.

Tack! Min familj och mina vänner, som gör det värt att komma hem igen.

Mount Cook.



Jag och Anna i en jacuzzi i Franz Josef.





Jag och Bergwall vid foten av Mount Cook, NZ:s högsta berg. Amazing views!

    

Jag vid en glaciar i Franz Josef.



NZ:s premiarminister John Key!

        

Helt tokiga dagar, som vanligt. Igar kom vi till Queenstown, den storsta staden pa sydon. Men tjena halla! Har snackar vi skidort, och jag blev allt liiite besviken. Trodde vi skulle komma till en storstad. Men sen kom jag pa. Jag ar ju pa NZ. Har bor 4 miljoner manniskor sammanlagt. Det ar inte direkt trangt. :)

Idag har vi iallafall varit och kollat in varldens aldsta bungyjump, som startades i Queenstown av AJ Hackett. Ett par klasskamrater passade aven pa att hoppa, och ett par andra testade Canyon Swing, den nya attraktionen som ska vara den ungefar livsfarligaste grejen man kan gora. :)

Vi har sett pancake rocks, massa vattenfall och annat kul. Kikade f;rbi en av inspelningsplatserna fran Sagan om Ringen idag ocksa, men inte en minstaste souvenir hittade jag att plocka med mig. Det ar for daligt! :)
Jag har FORTFARANDE inget besked om mitt liv om sisadar 3 veckor. Det kommer val att bli en rejal outflipping snart, om jag kanner mig sjalv ratt/. Det ar sa jadrans massa booook att fixa med, vet inte hur jag ska klara av allt. Men det ordnar sig.

...Och det ar val ingen som blir forvanad om jag sager att jag inte riktigt har koll pa vart jag ar? :) Tror det heter Franz Josef, eftersom vi ska klattra i en och annan glaciar imorrn (om vadret tillater), men saker ar jag inte.
Ar helt vimmelkantig efter flera, flera timmar i buss bade idag och igar, men det ordnar sig.
Internetcafeet jag sitter pa, ar inhyst i en gammal rod buss, det ar supermysigt! :) Me like!

Igar var iallafall en handelserik dag. I stralande vackert vader kom alltsa premiarministern till Nelson och NMIT, mitt universitet. Vi fick skaka hand, och i sitt invigningstal, namnde mr Key oss, och sin resa till ishotellet i Jukkasjarvi for ett par ar sedan. Det hela var mycket angenamt, och alla japaner som gar pa NMIT skrek av gladje nar de fick fotas med ministern. Vi svenskar holl oss givetvis lite lugnare, och visade riktiga artighetsmaneer. :)

Med skumpaglasen i hand hoppades det sedan pa bussen, och efter ett fritt jam och allman glaaaadje, stimmade vi ner. Natten spenderades pa ett lyxigt motell (Kolla brudar!!Vi har till och med bomullspads pa toa! Och kolla sa mycket toalettpapper! Tar vi en rulle fran varje stalle pa resan, kommer vi ha HUR mycket som helst i Auckland sen! Smart!), och det blev en tidig morgon idag.


Ja, det var nog allt for den har gangen. Aterkommer nar det hander nat kul! Eller nar jag ar nara en dator igen!

Kram pa er!

Kia ora, och good news, läsare!

Fick precis ett mail från det företag jag bokat biljetten av, som meddelar mig att man för en MYCKET billigare peng än 10 000, kan omboka sin biljett hem. Tjo! Ka-TJIIIING pappa! Där slapp du visst punga ut med alla dina sparpengar på din stackars bedrövade dotter mitt borta på andra sidan jorden!

Tilläggas ska att detta kan endast ske i mån av plats, men iallafall. Håll tummarna för mig! Ska bara få klartecken från nån slags praktikplats as well, men jag säger som vår kära klasskamrat AnnSofie; "Att ska det hända nån, ska det ju hända er. Ni klarar det här galant, det klart ni ska vara kvar! Njut så länge det varar!"

Nu ska jag och Johanna speeda på med vårt X-arbete, sen blir det hem till vår flat och piffa inför premiärministerns besök.

Ringde min mormor imorses också, hon var nyfiken på hur Johanna mådde, och om jag träffat några killar.
" Och har du det, så får du hälsa från mormor!"

Produktiv dag. Jag och Johanna har rejsat Nelson runt för att få ihop lite information om vårt liv efter april månad då resten av klasskamraterna, bortsett från Annica, åker hem.
Jag har inga klara besked att ge er där hemma i dagsläget, men det lutar väl åt att vi stannar kvar här. Auckland baby!
Sedan ska det ordnas med visum, vi ska ringa skolan hemma i Sverige, kolla CSN, etc.
Men det ORDNAR sig, big time.

Har iallafall pratat med pappa, som verkade bli lite ledsen av att jag inte ville hem till Sverige. Mamma och Gabby är ändå lite lugnare. Men pappa, du minns väl när du var ung och iväg på kibbutz i Israel? Inte ville du hem till gamla Sverige då? Även om det är skönt att veta att det är mitt hemhem. Det finns ju alltid kvar!

Imorrn är det en stor dag. Er Mikaela ska nämligen träffa NZ:s premiärminister, som kommer för att inviga vår nya skolbyggnad. Han ville definitivt att alla svenska studenter skulle finnas på plats, så jag tänkte ta saken i egna händer och även fråga om det inte ligger någon gammal praktikplats och skräpar på hans kontor. En tolk kanske behövs? :)
Direkt efter invigningen hoppar jag och min klass på vår buss tillsammans med rektor Elisabeth och buss-Rob (världens skönaste par som både jobbar och lever ihop. Har berättat om dem förut, kort) för att under de kommande 10 dagarna upptäcka sydön med allt vad det innebär. Mount Cook, NZ:s högsta berg ska besökas, precis som vissa glaciärer och Queenstown där det ges chans att bungyjumpa från världens äldsta bungyanläggning. Kowabunga!
Betald semester, återigen.

Vad mer? Jo! Ingen kusinbebis har det kommit, enligt säkra källor. ;) Stina, håll uuuut! Snart är du mamma! Är nog inte hemma i sommar, ni får helt enkelt packa in er och bebben i ett plan och komma hit för att visa upp miraklet. Deal? ;)

Sitter för tillfället på och youtubar NZ:s rugbylag All Black, som är sjukt grymma! Givetvis ska vi se en av deras matcher om vi stannar kvar här. Jag kan VARMT rekomendera er att youtuba det samma. De här killarna har lår tjocka som trädstammar och är blodigt allvarliga med sin sport, i likhet med resten av NZ. Här skämtar man inte om rugby!! Det har vi lärt oss. Killarna kör i allafall en haka (uttalas hacka), den traditionella maoriska krigsdansen inför varje match.
Man blir livrädd när man ser denna dans, vi ska då inte tala om hur rädda motståndarelaget ser ut när det skriks ut maoriska ord.

Nu blir det bio med Johanna, vi ska äntligen få se The Unborn, tjo!

XXX

Söndag eftermiddag i ett underbart soligt Nelson. Har precis kommit in efter ett par timmar utomhus, i kyrkparken. KENT i öronen, och oreda i skallen. Tankarna snurrar fram och tillbaka, men någon ordning har det väl blivit sen sist.
Just nu borde Annica, min kära klasskamrat som inte heller har nån praktikplats längre, sitta i telefon med Glenn, vår nyfunne vän i Auckland. Har vi tur, får vi bli managers för City Groove Backpackers i Auckland under sommaren. Det kanske kunde vara nåt?

Ja, jag vet inte. På nåt sätt löser det sig alltid. Väntar på att pappa ska vakna till liv hemma i Sverige, så han kan ringa till mig, eftersom det inte blev några vidare deep going samtal om hans äldsta dotters liv igår.
Igår var det iallafall fäääst, helt tokarns roligt. Kan avslöja att det var så roligt att en polisbil med en glatt leende konstapel fick stanna en kundvagn fylld med svenska flickor, körd av kiwis och svenska pojkar. Jovisst, man vill väl inte gå när man kan åka kundvagn till utestället? ;)

Nu kom tjejerna hemdundrande iallafall. Johanna, Sandra och Helena har sky divat idag, i helt otroligt vackert väder.
Duktigt!

Bjussar på några bilder från fredagens white water rafting, som var bland det roligaste och mest fartfyllda jag gjort ever.
Kowabunga!!

Btw, har det blivit någon kusinbebis än? Jag går spänt och väntar på nyheter!!





   

Läget är minst sagt ostabilt. Jag har ingen koll, och de dåliga nyheterna bara fortsätter. Känns rätt hopplöst, för tillfället.
Men vad har jag lärt av livet? Att skratta faran rakt i ansiktet, måla ett par drag med läppglanset och ett par drag med rouget, och så kör vi brudar!
Ikväll är det visst fest hos nån äventyrsturismstudent, det blir väl kul. I guess.

Idag har jag pratat med hela min familj. Nästan. Nu väntar jag bara på att det ska bli morgon hemma igen, så jag kan ringa pappskrutten för några far-dotter-råd.

Ja, man visste väl att det inte kunde gå upp, upp och upp hela tiden. Det kändes lite för bra för det.
Nu går det rejält neråt, livet tog med ens en väldig vändning och jag vet inte vad jag gör om en månad.
Krash! Booom! Bang! Så bara. Får man skylla på att dagens datum?

Ah! Just nu vill jag prata prata prata med er därhemma, få lite tips och råd. Helst med mamma, lilla syster (hjälp hjälp hjälp!!!) och pappa. Jolene ringde jag, men hon har nog fullt upp med barnabarnen. Helt OK.
Ringde Marcus också, han är fin han.
Det har minst sagt kört ihop sig på praktikområdet, helt plötsligt står både jag och Johanna utan praktikplats, EN dryg månad innan NZ-resan är slut.

Fan! Blir så less! Ska man stanna kvar på NZ alltså?
Ibland blir jag en hemskt liten Mitjellen som bara vill att folk ska säga till mig vad jag ska göra.
Fast sen jämför jag med Malle och Fredrik, och känner mig ändå tacksam för livet jag har, även om det har en tendens att vrida sig kring sin egen axel och ställa allt på sin kant.
Jag hade ju allt planerat. Vad göra? Jag har ju en syster som ska komma och bo hos mig i sommar i Portan...Gaaaaaah!

Familjen! Jag ringer hem imorrn.


Godnatt.

Veckan som gått har varit den mest otroliga under hela vår NZ-vistelse.
Orkar inte skriva mer nu, är helt slut. Berätta mer i nästa inlägg. Njut av bilderna så länge!

Idag bjussar jag på ett par bilder från vår road trip. Njut!

Såhär snygga (!) kan tre glada svenskor vara! I helgen fick vi här på campus besök av Karin och hennes syster Anna, som reser sydön runt innan det är dags att bege sig hem till nordön igen.
Det hela var mycket trevligt, och fredagens pub crawl kan sammanfattas med 5 enkla ord: Podiedans, kundvagn, grattissamtal (hem till AL som givetvis blev mycket glad av att höra sina vänner ringa henne), bitch fight och skosamling.

Där ja!

     

Hej hallå!

Ja, ni får själva avgöra hurtighetsgraden på dagens utflykt med de svenska kulturturismarna, när ni kikar närmare på dessa bilder. Men! Det var kanske inte det lättaste jag gett mig in på i mina dagar. Jag förbannade högt både det ena och det andra under de otaliga meter rakt upp till toppen på denna "kulle" (kulle? Skojar du? Måste vara högre än Sveriges högsta topp! Nej, jag skojar INTE. Ser det ut som om jag har ROLIGT??).

Men! Väl uppe, blodsmak i munnen och mjölksyra i benen till trots, var utsikten slående. Mitt liv är så vackert det bara kan bli just nu, och det är så svårt att förmedla till er där hemma.
Skulle jag bo i detta land, skulle jag aldrig åka utomlands. Inte ens på en charter till Ibiza. ;)

Det hjälpte då rakt inte att Todd, vår äventyrare till lärare, glatt meddelade oss att denna dag endast var en lätt uppvärmning inför morgondagen. Då ska vi faktiskt bestiga ett berg, med start på nätta 1300 meter över havet.

Gah!

Lördag kväll på favvohaket Sprig n Fern. Det dracks öl och stämningen var allmänt trevlig. Det plingade till i telefonen, och jag tänkte att det säkert var D som ville säga godnatt. Utan att ens ha läst meddelandet, visste jag direkt när jag såg vem avsändaren var. En iskall hand kramade till kring hjärtat, och misstankarna blev sekunderna efter bekräftade.

Hade jag kunnat, hade jag trollat mig hundratals mil bort, hem till den stad jag kommer ifrån. Jag hade tagit mig in, och om jag inte släppts in hade jag suttit på yttertrappen tills jag fått tillåtelse att komma in. För att krama, hålla om och berätta hur mycket hon betyder, vår Malle.

Vår finaste, älskade Malle som för 2 dagar sedan förlorade sin sambo. Fredrik, du orkade inte kämpa mot cancern längre, och den enda tröst vi nu kan ge varandra, och de som stod dig närmast, är ju att du inte längre har ont. Du slipper alla mediciner, dåliga besked, sjukhusvistelser och anfall.
Nu får du andas fritt och njuta istället för att må dåligt.
Och där du befinner dig, finns inte någon cancer. Och snart kommer vi hela gänget trampade till dig, i körsbärsdalen. Jag lovar.

Lördagkvällen fick iallafall ett abrupt slut, tjejerna följde med hem, och vi avslutade kvällen med té och tårar. Men innan vi gick från puben höjde vi våra glas i en sista skål för Fredrik, och ännu en för hans familj och då speciellt vår Malle, som visat lejonstyrka från första stund Fredrik blev sjuk igen.
Om det sedan var min önskan om att få vara hemma bland de mina, eller att ställas ansikte mot ansikte med hopplösheten som gjorde att jag blev så ledsen, vet jag inte.
Johanna kom iallafall hemdundrande från krogen, och smög sig ner i min säng. Där låg vi sedan hela natten, hand i hand. Hon smekte mig över håret och jag försökte någonstans förstå precis det som nu sker kring Malle och Fredriks anhöriga.

Det första jag hörde morgonen efter, var kyrkklockorna i Nelson som väckte den lilla stad jag bor i. Och under ett par söndruckna sekunder var allt som vanligt. Sedan hann verkligheten ikapp mig. Hemma i Falköping finns en av mina bästa vänner, som just förlorat sin kärlek till evigheten.
" Han var nog en av de där änglarna som passerar..." sade en klasskamrat. Och hon har rätt. Det är bara så FÖRBANNAT orättvist att han inte kunde få stanna hos dom som älskar honom.

Jag kommer aldrig fatta. Men jag skulle göra allt i min makt för att göra saker och ting bra igen. Så bra det bara går.
Malle, jag har sagt det hundra gånger, men jag säger det igen. Vi finns alla här nära, som ditt eget skyddsnät. Nu är det över, det som legat framför oss så länge. Nu är det tid att ta tag i den sorg som vilat som en mörk skugga över ert gemensamma liv så länge.

Och vi finns här. Dina vänner kommer aldrig försvinna, Malle. Allt vi kan göra för dig, kommer vi göra. Vi ska hålla ditt trasiga hjärta i våra händer, och ta hand om dig, precis som din familj och anhöriga gör just nu.

Idag (Jodå, försök inte. Här på andra sidan jorden är det faktiskt redan ny dag) fyller vår finaste klanmedlem AL tant, ähum jag menar givetvis 24 ååååår!
GRATTIS hjärtat!!! Önskar jag kunde hoppa på ett expresståg till Götet och surprisa dig med blommor och med blader, för att göra sig lite glader, men jag tror och hoppas att du får en kanondag utan min inverkan! :)

Istället ska dina vänner Michellen och Karin offra sina levrar för din skull, genom att gå ut och skaka de lurviga natten lång här i Nelson. I eftermiddag invanderar nämligen dessa två söta flickor Nelson, det ska bli lajbans!

Och om vädret tillåter på söndag...Ja då vet man aldrig vad som händer. Inte för att jag har dödslängtan direkt, men lite måste man ju leva on the edge, so to speak. Ja, ni fattar väl. Ni får alla detaljer senare.

Mina vänner och läsare! Enligt lokalt skvaller ska världskändisen Elijah Wood ha kissat i denna centralt placerade fontän i Wellington under inspelningarna av Lord of the Rings. Enligt ryktet ska Wood ha varit mycket berusad, vilket kanske rättfärdigade händelsen. Det, och att han är känd. Såklart. Då får man göra precis som man vill.

Givetvis sighseeingade vi fontänen på vår resa runt nordön.

Pappa, AL och alla andra som kanske är oroliga för oss, nu när det härjar ett oväder på Nya Zeeland. Vi mår så bra vi bara kan, ovädret håller sig främst på nordön och där finns ju inte vi längre.

Dock går våra tankar idag till de familjer hemma i Sverige som förlorat sina döttrar. Två svenska tjejer i 20-årsåldern dödskrashade strax utanför Whangarei igår eftermiddag, lokal tid. De hade inte varit i landet många dagar, och hade precis hämtat ut sin hyrbil Nissan Sunny.

Vi körde en Nissan Sunny. Vi åkte precis på samma sträckor som dessa tjejer. Men vi hade tur och kom hem från vår semester strax innan ovädret bröt ut.

Idag fyller min finaste mamma år. Massa massa grattis till henne ropar jag utifrån djunglerna, eftersom jag ska på en minihajk med start NU!

Måste rusa...

10.00 Frukost med Latte och grejjer på ett café i New Plymouth. Tjejerna är supermysiga och 91:an Bergwall sjunger med underbar morgonstämma för mig ett par timmar tidigare. Jag får en flaska vin i present. Gosingar!



10.00 Vi lämnar vårt hostel i New Plymouth med dessa ord i gästboken.



11.30 När vi kommer tillbaka till bilen efter frullen, har vi fått vår första p-bot på hela 12 dollar. Wiho!



15.00 Vi avlägger ett besök i Waitomo Caves, helt sjukt häftigt med lysmaskar och grejer. Tjejerna busar och fnissar, och helt plötsligt får jag kliva fram inför hela gruppen turister där nere i grottorna, och man sjunger Happy Birthday för mig med höga stämmor. Jag blir lite gråtig och kramar lite extra på Girl Pack.



17.00 Jag och Bergwall knäcker första födelsedagsölen i bilen på väg mot Hamilton.



22.00 Efter mat, fridans, jam, bröllopsvideoinspelning där vi utger oss för att vara ABBAs kiddos, en skumpaflaska som jag fått av vår underbara hostelvärdinna senare, är vi på väg ut i natten. Rebel yell! ;)





02.00 Efterfest/Jam med Eliott och kiwipojken D (till höger), som vi träffat på ett ställe denna måndagsnatt i Hamilton. Vi har tidigare bjudits på diverse drinkar av både bartender, festande folk och annat löst pack. Det är bra att fylla år i Hamilton, med andra ord! Killarna lirar Bob Dylan, Johnny Cash och bluestoner, och mitt och Bergwalls hjärtan smälter.