Tillägnat de som väntar där hemma.
Har precis precis landat innanför dörren hemma på Nile Street i Nelson, efter 10 dagars intensivt resande kring sydön. Det har varit otroliga dagar, men nu är man ganska slut. Hela klassen börjar känna av att den här gemensamma resan börjar ta slut, och därför ska visst hela högen ut och festa ikväll. Jag vet inte. Jag har fått ett par suspekta bett på kind och hals, och om ett par timmar kanske jag ser ut som böldpesten himself. :) Haha, nä kanske inte riktigt.
Men det blir säkert en öl på Sprig n Fern ikväll, sensommarvärmen som håller Nelson i ett stadigt grepp är allt för dum att slösa bort genom att sitta inne och sura. :)
Dessutom läggs Fredrik till sin sista vila idag. Det känns så sjukt att inte finnas på plats hemma i Falköping nu, där en av mina bästaste vänner ska säga ett sista hejdå till sin kärlek. Jag vet att kyrkan kommer att vara full med människor som vill visa sitt deltagande, och att det kommer att räcka gott. Men JAG är INTE där. För jag lever loppan här borta på andra sidan jävla jorden. Av vilken anledning då, kan man ibland undra?
När allt jag vill just nu är att svänga ihop en av våra berömda kladdkakor och ta Lasse Berghagen upp till Malle, där klanen ska hänga. Och vi alla kan ha en helt vanlig onsdag/Top model vs Greyskväll.
Just nu vill jag bara att allt ska vara som det alltid varit. I vårt lilla Falköping där inget ont ska hända dig.
Så jag gjorde det enda jag kände var rätt i detta läge. När vi stannade vid en vingård i eftermiddags på väg hem till Nelson, köpte jag en flaska vin som inte egentligen passar min CSN-plånka. Ikväll ska jag dricka ett glas Pinot Gris 2007 från Allan Scott Family Winemakers, och jag ska njuta av varje droppe. Och på det sättet hedra Fredriks minne och tänka på er alla därhemma. Jag ska fånga dagens sista solljus här ute på trappen, och sitta en stund i stillhet med mitt vinglas. Ge mig själv chansen till en stunds eftertanke och ro, innan denna dag ska avslutas.
Ska ringa hem och prata med min älskade familia strax, tänkte jag. Jag längtar efter dem, men vet ju att det kommer en tid då vi får kramas som tokar igen. Men just nu är det kanske inte rätt tid för mig att komma hem. Jag tror jag behöver göra de här resan lite längre än planerat, men sen vill jag hem och landa i mitt gamla liv igen. Iallafall för ett tag, för att skapa nya drömmar att förverkliga.
Tack! Min familj och mina vänner, som gör det värt att komma hem igen.
Men det blir säkert en öl på Sprig n Fern ikväll, sensommarvärmen som håller Nelson i ett stadigt grepp är allt för dum att slösa bort genom att sitta inne och sura. :)
Dessutom läggs Fredrik till sin sista vila idag. Det känns så sjukt att inte finnas på plats hemma i Falköping nu, där en av mina bästaste vänner ska säga ett sista hejdå till sin kärlek. Jag vet att kyrkan kommer att vara full med människor som vill visa sitt deltagande, och att det kommer att räcka gott. Men JAG är INTE där. För jag lever loppan här borta på andra sidan jävla jorden. Av vilken anledning då, kan man ibland undra?
När allt jag vill just nu är att svänga ihop en av våra berömda kladdkakor och ta Lasse Berghagen upp till Malle, där klanen ska hänga. Och vi alla kan ha en helt vanlig onsdag/Top model vs Greyskväll.
Just nu vill jag bara att allt ska vara som det alltid varit. I vårt lilla Falköping där inget ont ska hända dig.
Så jag gjorde det enda jag kände var rätt i detta läge. När vi stannade vid en vingård i eftermiddags på väg hem till Nelson, köpte jag en flaska vin som inte egentligen passar min CSN-plånka. Ikväll ska jag dricka ett glas Pinot Gris 2007 från Allan Scott Family Winemakers, och jag ska njuta av varje droppe. Och på det sättet hedra Fredriks minne och tänka på er alla därhemma. Jag ska fånga dagens sista solljus här ute på trappen, och sitta en stund i stillhet med mitt vinglas. Ge mig själv chansen till en stunds eftertanke och ro, innan denna dag ska avslutas.
Ska ringa hem och prata med min älskade familia strax, tänkte jag. Jag längtar efter dem, men vet ju att det kommer en tid då vi får kramas som tokar igen. Men just nu är det kanske inte rätt tid för mig att komma hem. Jag tror jag behöver göra de här resan lite längre än planerat, men sen vill jag hem och landa i mitt gamla liv igen. Iallafall för ett tag, för att skapa nya drömmar att förverkliga.
Tack! Min familj och mina vänner, som gör det värt att komma hem igen.
