En sista hälsning..
Lördag kväll på favvohaket Sprig n Fern. Det dracks öl och stämningen var allmänt trevlig. Det plingade till i telefonen, och jag tänkte att det säkert var D som ville säga godnatt. Utan att ens ha läst meddelandet, visste jag direkt när jag såg vem avsändaren var. En iskall hand kramade till kring hjärtat, och misstankarna blev sekunderna efter bekräftade.
Hade jag kunnat, hade jag trollat mig hundratals mil bort, hem till den stad jag kommer ifrån. Jag hade tagit mig in, och om jag inte släppts in hade jag suttit på yttertrappen tills jag fått tillåtelse att komma in. För att krama, hålla om och berätta hur mycket hon betyder, vår Malle.
Vår finaste, älskade Malle som för 2 dagar sedan förlorade sin sambo. Fredrik, du orkade inte kämpa mot cancern längre, och den enda tröst vi nu kan ge varandra, och de som stod dig närmast, är ju att du inte längre har ont. Du slipper alla mediciner, dåliga besked, sjukhusvistelser och anfall.
Nu får du andas fritt och njuta istället för att må dåligt.
Och där du befinner dig, finns inte någon cancer. Och snart kommer vi hela gänget trampade till dig, i körsbärsdalen. Jag lovar.
Lördagkvällen fick iallafall ett abrupt slut, tjejerna följde med hem, och vi avslutade kvällen med té och tårar. Men innan vi gick från puben höjde vi våra glas i en sista skål för Fredrik, och ännu en för hans familj och då speciellt vår Malle, som visat lejonstyrka från första stund Fredrik blev sjuk igen.
Om det sedan var min önskan om att få vara hemma bland de mina, eller att ställas ansikte mot ansikte med hopplösheten som gjorde att jag blev så ledsen, vet jag inte.
Johanna kom iallafall hemdundrande från krogen, och smög sig ner i min säng. Där låg vi sedan hela natten, hand i hand. Hon smekte mig över håret och jag försökte någonstans förstå precis det som nu sker kring Malle och Fredriks anhöriga.
Det första jag hörde morgonen efter, var kyrkklockorna i Nelson som väckte den lilla stad jag bor i. Och under ett par söndruckna sekunder var allt som vanligt. Sedan hann verkligheten ikapp mig. Hemma i Falköping finns en av mina bästa vänner, som just förlorat sin kärlek till evigheten.
" Han var nog en av de där änglarna som passerar..." sade en klasskamrat. Och hon har rätt. Det är bara så FÖRBANNAT orättvist att han inte kunde få stanna hos dom som älskar honom.
Jag kommer aldrig fatta. Men jag skulle göra allt i min makt för att göra saker och ting bra igen. Så bra det bara går.
Malle, jag har sagt det hundra gånger, men jag säger det igen. Vi finns alla här nära, som ditt eget skyddsnät. Nu är det över, det som legat framför oss så länge. Nu är det tid att ta tag i den sorg som vilat som en mörk skugga över ert gemensamma liv så länge.
Och vi finns här. Dina vänner kommer aldrig försvinna, Malle. Allt vi kan göra för dig, kommer vi göra. Vi ska hålla ditt trasiga hjärta i våra händer, och ta hand om dig, precis som din familj och anhöriga gör just nu.
Hade jag kunnat, hade jag trollat mig hundratals mil bort, hem till den stad jag kommer ifrån. Jag hade tagit mig in, och om jag inte släppts in hade jag suttit på yttertrappen tills jag fått tillåtelse att komma in. För att krama, hålla om och berätta hur mycket hon betyder, vår Malle.
Vår finaste, älskade Malle som för 2 dagar sedan förlorade sin sambo. Fredrik, du orkade inte kämpa mot cancern längre, och den enda tröst vi nu kan ge varandra, och de som stod dig närmast, är ju att du inte längre har ont. Du slipper alla mediciner, dåliga besked, sjukhusvistelser och anfall.
Nu får du andas fritt och njuta istället för att må dåligt.
Och där du befinner dig, finns inte någon cancer. Och snart kommer vi hela gänget trampade till dig, i körsbärsdalen. Jag lovar.
Lördagkvällen fick iallafall ett abrupt slut, tjejerna följde med hem, och vi avslutade kvällen med té och tårar. Men innan vi gick från puben höjde vi våra glas i en sista skål för Fredrik, och ännu en för hans familj och då speciellt vår Malle, som visat lejonstyrka från första stund Fredrik blev sjuk igen.
Om det sedan var min önskan om att få vara hemma bland de mina, eller att ställas ansikte mot ansikte med hopplösheten som gjorde att jag blev så ledsen, vet jag inte.
Johanna kom iallafall hemdundrande från krogen, och smög sig ner i min säng. Där låg vi sedan hela natten, hand i hand. Hon smekte mig över håret och jag försökte någonstans förstå precis det som nu sker kring Malle och Fredriks anhöriga.
Det första jag hörde morgonen efter, var kyrkklockorna i Nelson som väckte den lilla stad jag bor i. Och under ett par söndruckna sekunder var allt som vanligt. Sedan hann verkligheten ikapp mig. Hemma i Falköping finns en av mina bästa vänner, som just förlorat sin kärlek till evigheten.
" Han var nog en av de där änglarna som passerar..." sade en klasskamrat. Och hon har rätt. Det är bara så FÖRBANNAT orättvist att han inte kunde få stanna hos dom som älskar honom.
Jag kommer aldrig fatta. Men jag skulle göra allt i min makt för att göra saker och ting bra igen. Så bra det bara går.
Malle, jag har sagt det hundra gånger, men jag säger det igen. Vi finns alla här nära, som ditt eget skyddsnät. Nu är det över, det som legat framför oss så länge. Nu är det tid att ta tag i den sorg som vilat som en mörk skugga över ert gemensamma liv så länge.
Och vi finns här. Dina vänner kommer aldrig försvinna, Malle. Allt vi kan göra för dig, kommer vi göra. Vi ska hålla ditt trasiga hjärta i våra händer, och ta hand om dig, precis som din familj och anhöriga gör just nu.
