Allt nytt under solen
Nelson har bjudit på en underbar måndag. Sensommaren visar sig från sin bästa, och allt vi kan göra är att njuta den sista tiden tillsammans. Shit, nu börjar det verkligen närma sig! Min framtid är givetvis fortfarande ett oskrivet blad, just nu lever jag mer på hoppet än rutinerna. Japp. Nog om det.
Det börjar också brinna i knutarna på vårt sista projektarbete, som ska sammanfatta dessa 3 månader vi haft här. Gulp. Helt plötsligt krympte dessa månader till EN VECKA KVAAAAR tills redovisning. Vad hände där liksom? Panico, panico! Men det ordnar sig väl, som allt annat. Givetvis.
Så här kan det låta i min klass:
Mark, en av våra lärare: Ja, och tänk nu på, snälla rara elever, att börja med det här arbetet i god tid, så att ni slipper jäkta ihjäl er sista tiden. Jag har sett alldeles för många stirriga svenska elever som kutat runt här på campus den sista helgen innan redovisningarna. Gör inte samma misstag.
Klassen: Haha, men Mark. ABSOLUT inte. Det här ska skötas snyggt, och i tid. Vi lovar. Vi ska bara ta en pint på Sprig n Fern först. Eller två. Men sen! Jodå!
Jo. Tjena.
Till mer allvarliga saker. Idag fyller vår finaste lilla Emma i klassen 25 år. Hon hade fått världens bästa, soligaste, finaste födelsedag, om det inte varit för att hon blivit akut jättesjuk. I Kaikoura fick hon kramper i magen, och sedan dess har det blivit ett antal sjukhusbesök, ambulansfärder och tester hit och dit. Hon mår inte bra, och ska enligt läkarna vara glad att hon inte strukit med. Med de besvär Emma lever med sedan tidigare, är det svårt att få bukt med detta nu.
Vi håller tummarna för att hon ska få åka hem i utsatt tid, och inte blir kvar här. Risken finns kanske att flygresan blir allt för ansträngande för henne.
Tack till "Huset" som tar så väl hand om henne, och Lizzie, som visar ett stort stöd och hjälper med sjukhustermer och annat man inte förstår i den här delen av världen.
EmmaEmmaEmmaEmma, bli frisk NU!
Det börjar också brinna i knutarna på vårt sista projektarbete, som ska sammanfatta dessa 3 månader vi haft här. Gulp. Helt plötsligt krympte dessa månader till EN VECKA KVAAAAR tills redovisning. Vad hände där liksom? Panico, panico! Men det ordnar sig väl, som allt annat. Givetvis.
Så här kan det låta i min klass:
Mark, en av våra lärare: Ja, och tänk nu på, snälla rara elever, att börja med det här arbetet i god tid, så att ni slipper jäkta ihjäl er sista tiden. Jag har sett alldeles för många stirriga svenska elever som kutat runt här på campus den sista helgen innan redovisningarna. Gör inte samma misstag.
Klassen: Haha, men Mark. ABSOLUT inte. Det här ska skötas snyggt, och i tid. Vi lovar. Vi ska bara ta en pint på Sprig n Fern först. Eller två. Men sen! Jodå!
Jo. Tjena.
Till mer allvarliga saker. Idag fyller vår finaste lilla Emma i klassen 25 år. Hon hade fått världens bästa, soligaste, finaste födelsedag, om det inte varit för att hon blivit akut jättesjuk. I Kaikoura fick hon kramper i magen, och sedan dess har det blivit ett antal sjukhusbesök, ambulansfärder och tester hit och dit. Hon mår inte bra, och ska enligt läkarna vara glad att hon inte strukit med. Med de besvär Emma lever med sedan tidigare, är det svårt att få bukt med detta nu.
Vi håller tummarna för att hon ska få åka hem i utsatt tid, och inte blir kvar här. Risken finns kanske att flygresan blir allt för ansträngande för henne.
Tack till "Huset" som tar så väl hand om henne, och Lizzie, som visar ett stort stöd och hjälper med sjukhustermer och annat man inte förstår i den här delen av världen.
EmmaEmmaEmmaEmma, bli frisk NU!
