Idag har Strumpan varit pa extra spexigt humor, och fatt mig att skratta mest hela dagen. Det hela borjade nar vi lunchade Tapas pa Mezze cafe forut, och Strumpan visade sina inkop.
"Ah, sa fiiin! var kopte du den?" - Jag "Ja, i en san dar liten en. En liten...en liten...JaMEN! En kiosk TYP" - Strumpa "HAHAHA!! Vadda en kiosk. Ar du knapp eller? Typ Borjes Mos-kiosk da eller?" - Jag "Ah, lagg AV! Du fattar val vad jag menar!?" - Strumpa (irriterad, fast skrattar)
"Jaha, jag ar sugen pa apelsiner. Eller applen. Jag vet da rakt inte" - Strumpa "Ja, men bestam dig nu da." - Jag "Ja MEN! BAPELSIN DA GUBBJAVEL!!!" - Strumpa far frispel inne pa Foodtown efter for mycket Espresso
"Haha! en san rock hade jag en gang nar jag var blottare pa en karneval hemma i Falkoping. Det var minsann nat av det roligaste jag varit med om!" - Jag " Suuuuck. Ja du har da inte varit med om mycket i DITT liv, det hor jag!" - OversittarStrumpan med himlande ogon (aaaaouch!!)
Gah! Fick ett ryck, maste skriva av mig. Sitter och tittar pa nagra av de oandliga bilder som lagts upp pa FB, the place to be uppenbarligen, fran HemHemma. Folk festar ihop, de gar till Plantis och de gar hem darifran, fulla och javliga. Livet har sin gilla gang. Mina vanner och bekanta borjar gifta sig, skaffa barn och plocka seriosa vuxenpoang. Jag far ren och skar panik och hjartsnorp. Seriost. Jag kan inte andas ordentligt och det svartnar framfor ogonen. jag lyssnar pa Lasse och tanker pa hon den dar Ingvarsdotterskan som flydde faltet for ett tag sen, och hur jag inte alls kanner hon som knegade pa som journalist for nagra ar sedan. Ordnat liv med sambo, bil och banklan. Inget av det dar har jag kvar. Forutom banklanet. Jag ar en ny person, jag ar en helt annan. Och det kommer bli tusenfalt svart att komma hem. Hem. Mitt hem ar just nu Auckland city. Min familj ar en standigt vaxlande skara manniskor. Och ingen stannar. Strommen av manniskor som kommer och gar i mitt liv ar helt obeskrivlig. Jag kanner kicken, far adrenalinkicken. Men nar stagnerar denna? Min mening med detta inlagg ar absolut inte att jamfora, idolisera eller idiotforklara. Vi valjer alla olika vagar i livet. Och egentligen, det jag lange funderat pa ar...
Om allt manniskan i slutandan vill ar att komma hem, finna sig tillratta Ar det inte fa forunnat och likval avundsvart for dem som hittar sin plats tidigt i livet, kanske rentav i sin hemstad, pa sitt forsta jobb och bland sina barndomsvanner?
Men aterigen. No game there. Om jag fick valja, skulle jag inte gora saken annorlunda. Det ar smallar man far ta. Jag tar chansen att leva pa kanten. Jag har rad med det, tidsmassigt sett. For jag vet ocksa att det in the end of the day ar vart det. Latt.
Rolig grej som skankte solsken over hela min lordag!
Nar jag och Jackie (Jackie Brown, som jag kallar honom, efter filmen ni vet?) stod och lattjade runt som bast i cafeet idag, kommer en Tiki Tiki Taxi i full galopp med en glad Strossel pa, forbisvangandes utanfor. Strossel hoppar in, gar med bestamda steg fram till disken, hor sig for om laget och racker mig en vacker klar orange apelsin, innan han tackar for sig och aker vidare. Bara sadar. Mina arbetskamrater tittade lustigt bade pa mig och efter Strossel. Vad sager man?
" I thought that should sheer you up 2day, did u like it?", var Strossels forklaring senare.
Han ar sa rolig, var fina, konstiga och helt skogstokiga hippievan.
Och Ingvarsdotter tar det hela manana, manana. Runtomkring mig dricker folk ur sina beer cans och gor sig redo for en natt pa stan, med start i Sky City Casino, dar jag och Glen rumlade runt och latsades vara nyrika amerikanare senast innan han stack till Irland. (Det var for ovrigt en syn for gudarna, barfotabarnet Ingvarsdotter med high heelsen i ena handen, och arm i arm med Glen, som bestallde in "den basta olen Ni har, merci. TUI alltsa! Javisst!")
Jag har kirrat en flarra rodtjut fran Hawkes Bay, kopt Lindts morka chilichoklad och bankat mig framfor datorn. Jag ska se A Love Song For Bobby Long (igen...) och njuta av att inte jobba imorrn. Idag arbetade jag pa cafeet fran 5.30 am till 2 pm, oppnade upp och hade fullt sja. Hade megaproblem med att somna igar ocksa, efter flera liter Flat White under dagen. Fick iallafall sovit natta 3 timmar innan jag steg upp 4.40 am imorses.
Det ar faktiskt inga problem att ga upp sa tidigt, jag ar helt overtygad om att min kropp ar i sadan chock av att behova vakna sa tidigt, att den inte riktigt kommer sig for att protestera. Och jag kan lova er att det ar en ganska magisk kansla att vandra de tomma gatorna fram i den Aucklandska natten/morgonen med Ipoden inpluggad.
For vet ni? Jag och Strumpan ska ivag pa eftermiddagsbio. Helt tokigt. Auckland International Film Festival rullar pa The Civic for tillfallet, och nu om en timme visas Maria Larssons Everlasting Moments med bla Micke Persbrandt.
Vi stanger receptionen och rusar till biografen naturligtvis.
Sedan ska jag fixa mina akrylnaglar till perfektion igen, mota upp finaste Karlsson och satta spratt pa en del av CSN-lanet som kom idag. Vart sista. Gulp!
Igar var tva fina flickor inbokade for High Tea pa eleganta Smith. (ja, punkt) nere i hamnen. Som ni ser pa bilderna, var detta en alldeles fortraffligt trevlig tillstallning som forberedde oss pa vart eventuellt nya socitetsliv. Japp. Ifall vi far ett par charmerande engelsman pa fall och far flytta till engelska alternativt irlanska landsbygden och dar leva i sus och dus resten av vara liv. Jovisst!
Smith. ar ett underbart place som drar tankarna till 1800-talets finare sallskapsrum i UK. Karin, du minns sakert alla fancy drinkar du intog dar sist du var i Auckland.
Jag och Strumpa var iallafall val forberedda. Uppkladda med vast och allt, rouge pa kinderna och orhangen till och med. Vi hade bestamt oss for att upptrada elegant, och ar man en fin daaam far man inte svara. (En ovana som jag och flickorna lagt till med. Vi svar varre an bortsbindare emallanat, vara mammors oron skulle skrumpna ihop och trilla av om de horde oss...Men sa gar det faktiskt man ar de enda svensktalande pa ett hostel, till vart forsvar)
Iallafall sa svor jag och Strumpan allt vi orkade pa vag till Smith. igar, for att liksom svara av oss. Ja, jag vet inte. 32 minuter in i forsta halvlek brot Ingvarsdotter regeln, och sedan var det kort. Givetvis. Strumpan vann finhetstavlingen med hastlangder. Grattis.
Men! Vi pratade givetvis massor om Mr Daaaarcy och andra fina gentlemen, precis som i Stolthet och Fordom som vi sett nu senast. Detta medan vi drack vart eftermiddagste ur sproda, vackra porslinskoppar som Strumpan ansag vara en ren kopia av det tidiga verken fran sjalva Rorstrand darhemma. Briljant reflektion, Strumpan!
Och sa har kul hade vi da...Rocky Horror gar varje friday night here in Auckland at the mo. Folk klar upp sig, som sig bor. Och man far dricka alkohol, inne pa bion!!Helt tokigt, tyckte jag och varldens basta Karlsson pa taket nar vi trodde vi skulle behova smyga in vara flarror med red bull och vodka.
Jag satt i mittgangen, bredvid Karlssons sate, och fick sedan salle av massa utkladda, trevliga prickar. Hojdpunkten maste varit nar alla i salongen stallde sig upp och gjorde The Timw Warp tillsammans!
Idag ar jag supersugen att lyssna pa svensk folkmusik. Idag saknar jag min musiksamling hemma i Sverige. Jag har abstinens efter jack Vresswijk, och denne man ar nast intill omojlig att hitta pa natet. Sa nu gar hans version av "Grimasch om morgonen" pa repeat pa Last.fm.
Dessutom ar det snart dags for Lisa Ekdahl, Lasse, Miss Li och Lars Demian. Och Steffe.Steffe, min finaste. Jag saknar dig live! Det varker i hela mitt svenska bultande hjarta av att inte fa min dos av denna UNDERBARA musik som gor hela mig levande.
Gabby, nar du har lust, vill du skapa en shared mapp med all denna vackra musik pa msn? Jag kreverar!!
Ikvall smyger jag och Karlsson in en flarra Pinot Gris ps bion, varldens basta Rocky Horror Picture Show gar har varje fredgaskvall i 6 veckor. Jag ska dricka vin och sjunga med i dessa braiga latar sa att det skallrar i vita duken. Dessutom tanker jag sitta i mittgangen, eftersom jag o Karlsson inte fick platser bredvid varandra. Vin-picnic i biomorket liksom! :)
Sen blir det annu mer quality time med min UK-brutta och sambo sen ett ar tillbaka, vi drar till favvohaket Danis och shakar vara lurviga.
Var lille guide aka sjorovare Kyle kom upp till JAFA-land igen, for en ny resa med skeppet Spirit of New zealand. Givetvis stannade han over natt hos oss, och givetvis begav vi oss ut for ett glas vin alt. en karaff Rom. Outflipping pa hog niva, vill jag lova!
Welcome back anytime, matey!Ses till sommaren, om inte tidigare!
Ja, det ar ju redan konstaterat att vi inte blir sarskilt bra bra pa bild, hur mycket denne engelsman och denna svenska forsoker. Ar det kombon som forstor, eller vad?
En av de sista soluppgangarna over Nelson, jag o Bergwall sag den fran Centre of New Zealand
Avtryck i tidens sandstrand...(oh, Ingvarsdotter, du ar allt en poet)
jag och Anna har karatefylla med aventyrsturismarna
Varldens basta 2 musketorer firar Valentines i Wellington.
Ah, jag har tankt skriva det har inlagget flera, flera dagar nu. Mina 2 musketorer darhemma har bada fyllt ar, och det ar otroliga flera manader sedan jag kramade dem adjo i Nelson, som da fortfarande badade i solsken.
Sa, har kommer lite nostalgibilder to throw you guys back in memory lane. De har tjejerna har jag haft sa underbart jakla kul med, sa det kan nog ingen riktigt forsta. Underbara tjejer, som funnits med mig, trostat i hemska, hemska tider, torkat mina tarar, skrattat med mig och delat en och annan flarra vin.
Sa tjejer, here goes! Vad som gor er till de basta brudarna i varlden, och sadant jag minns...
Kvallstaggen med Bergwall (vi mots pa halva vagen va?)
Anna Puppy Love Liljegren som tassar in pa lordagsmorgonen till en bakis Ingvarsdotter och drar med vald med henne till saturday market i Nelson
Bergwalls PSYKBRYTSKRATT i tid och otid
Coronas och lattebaljorna pa Kottstallet med brudarna
Bergwalls ukulele Lucky, och givetvis alla spontanjam runt om nordon, bast var kanske uppe vid Cape Reinga
Liljegrens utlanande av snygga klader
Liljegren som plockar med en Soy Latte fran cafeet pa hornet pa lunchrasten
Karatefylla efter hike week, aka kundvagn o bli stannad av polis med Bergwall
Liljegrens dejtande med pojken som ville gifta sig med henne
Alla sista dansen-kvallar till Tikis Always on my mind pa Little Rock
Sushimat och shopping med tjejerna
Dela sang med Bergwallen en vecka, nar hon bytte hem ett tag
18-arsfest med Bergwall i B-block en blot kvall
Sista kvallen innan 2-veckors semestern, da vi delade minnen, tankar och drommar over en bars eller tva
Ga i kyrkan med Liljegren pa pask, dagarna innan alla akte hem
Haraldsangen (och alla andra sanger for den delen)
Bergwalls fina, fina avskedsmeddelande
...Och att hitta varldens finaste vykort, gomt i ryggan, nar man packar upp i sitt nya hem i Auckland. Tack Liljegren!
Tack alskade tjejer for att ni blivit mina sa fina, nara vanner! Trots att avstandet skiljer oss en del, finns ni for alltid i mitt hjarta! Hoppas ni bade hade varldens basta fodelsedagar! Nasta ar firar vi ihop, va?
All min karlek till mina tjejer, pa andra sidan jorden!
Ikvall har vi en Get Together har pa City Groove. Forutom vi 3 svenska tjejer, invaderas stallet av 4 andra svenskor, som alla har koppling till Nelson, dar vi alla pluggade forut. Kulturturismarna vs Aventyrsturismarna liksom, ni forstar ju sjalva hur mycket vi hade gemensamt back then. Vissa ska tillbaka till Nelson, andra slar sig till ro har i Auckland, och andra drar hem. Hur framtiden ser ut for nan av oss vet vi inte, och vissa har gattigenom riktigt tuffa beslut och har fatt sta tillbaka nar kroppen sager emot, och det enda som galler ar att aterfa halsan hemma i Sverige.
Men ikvall! Ikvall tanker vi inte pa nedgangar. Ikvall lagar Sanne och Jenni till en hejdundrans middag for oss alla, det ska drickas vin och sedan drar vi till K Road, Auckland naste for strippbarer, gayklubbar och transvestiter. Vi maste ju bara kolla in stallet liksom!
Det har varit lite sisadar med humoret det senaste har for mig. Jag och tjejerna kampar med otacka manniskor som har alldeles for mycket makt, och det kanns lite som back in the good old days at SLA, nar jag madde som varst. 2 underbara ar av plugg har snart passerat, och jag har fatt arbeta med manniskor som trivs med sina jobb och med varandra, i kontrast till de manga sura, bittra och rent elaka manniskor jag motte ofta innan.
Nu ar vi tillbaka dar till viss man. Men jag och tjejerna kampar pa, och vet att vi ar GRYMMA pa vart jobb. Varldens basta hostelmanagers och kulturturismentreprenorer. Oss trampar man inte pa!
Igar borjade jag 5.30 pa cafeet, korde till 9.30, hem till hostelet och fortsatta jobba. Efter det fick det bli en langlunch med cider, och sedan kaffe pa kulturcafeet, dar agaren kande igen oss och fragade hur det stod till med hostelet. Snalla manniska! Hem, slocknade i kuddarna i loungen, vaknade, taggade med UK-Adam, kilade ivag till cafeet for personalmote. Hem igen och organisera sista infor kvallen pa hostelet, sedan ivag till mitt favvohak. Lat mig beratta om kvallens moment.
Det har haket ligger i en smal grand med gamla industrilokaler pa bada sidor. Stora mattor, gamla fatoljer o sant utomhus. En oppen eld, filtar och massa tanda ljus. Hundratals sma lampor i traden och supertrevliga, SKITSNYGGA bartenders. Ett stalle med klass, helt enkelt.
Ingvarsdotter fick krypa upp i en fatolj framfor brasan igar, denna stjarnklara natt da fullmanen los over Auckland. Ett glas rott i handen och valbefinnande i kropp och sjal. Nar tjejerna gick hem, satt jag kvar med min arbetskamrat Catherine och hennes kompis Tamo, och pratade. Ett stort gang manniskor anslot sig till oss framfor elden, och de berattade att de var uppe i Auckland for att fira sin son/make/brors memorial, igar var ett ar sedan deras Jonathan skrattade faran i ansiktet och stack fran sitt jordeliv. Vi hojde vara glas for Jonathan och bartendern spelade Halelujah for oss, i den annars folktomma baren. Ett moment, babys...
Skonhet i sin renaste enkelhet. Och en paminnelse om att livet ar sa stort. Idag ar jag tacksam, tacksam for allt som ar mitt.
Jag och Tamo slog folje hem, denna langa man hade problem med att hanga med i min takt. Det blev utbyte av nummer och jag halsade honom valkommen till vart hostel anytime.
Jag och vansterstrumpan matta och belatna uppe i Sky Tower
Utsikt over ett glittrande Auckland. Vi bor i varldens basta stad!
Igar firade jag och mina tjejer 2 manader som hostelmanagers och kollegor utanfor studentlivet. Detta firades med pompa och stat, kolla sjalva dagens schema:
14.00 Sen lunch pa Northern Steamship. Cider, ol och supergoda quesadillas med sour cream and annat gott!
15.00 Kaffe pa The Coffee Club. Min nya grej; En Chai Latte med en shot Espresso och soy milk. Personalen himlar med ogonen at mig. Jag trivs med att ha skapat min egen kaffegrej. Its gonna be a hit, man!
16.00 Shopping med tjejerna. Hittar fina saker, som vanligt!
17.30 After work (?) med Strumpan, Gar till varldens basta pubklubb som ligger i en grand nara oss. Businessfolk hanger har efter jobbet, stora fatoljer utstallda utomhus, filtar utplacerade, stora mattor tacker asfalten. Ja, ni fattar. Ett sadant stalle med ett gammalt piano i ett horn, och roliga texter att lasa pa vaggarna. KULTUR, mina vanner! Ett glas rott blir det har i allafall, ett vin fran Hawkes Bay denna gang. Mums!
18.30 Hem och svida om till kvallens middag.
20.00 Aker upp, upp i Sky Tower till deras roterande restaurang Orbit. Alla tre flickor bar klanningar och ar sa sota, sa sota som bara vi kan vara. Det ar varldens fancy pancy stalle, det laggs servietter i knat pa oss, man tackar och bockar till hoger och vanster och vi har en fantastisk kvall med gott vin (jag tar denna gang ett Savignon Blanc 2007 fran Villa Maria, och servitoren som kommer med vara vinglas, inte samma som presenterar menyn och tar vara drinkbestallningar, har stenkoll pa vems vin som ar vems. Guldstjarna i kanten!
23.00 Tre proppmatta tjejer tackar for sig, och vandrar hemat i den Aucklandska natten. Det har talats om de manader som gatt har i Auckland, var tid i NZ, framtiden och allt daremellan. Och vet ni vad det basta ar? Man far anvanda alla fula ord man kan aven pa en san fancy restaurang - ibland, ganska ofta, ar det valdigt bekvamt att vara svensk i ett land dar ingen forstar vad du sager...
29 yr ol´ Gypsyrose trying to find her way home while taking the long way around. Sees the world as her playground and doesnt have a clue where she´ll place her hat next. Blogs about travels, experiences and people she meets along the way and now mainly on the big move down under. Dont let the youth be wasted on the young!
