Nej tack!
Gah! Fick ett ryck, maste skriva av mig.
Sitter och tittar pa nagra av de oandliga bilder som lagts upp pa FB, the place to be uppenbarligen, fran HemHemma.
Folk festar ihop, de gar till Plantis och de gar hem darifran, fulla och javliga.
Livet har sin gilla gang. Mina vanner och bekanta borjar gifta sig, skaffa barn och plocka seriosa vuxenpoang.
Jag far ren och skar panik och hjartsnorp. Seriost. Jag kan inte andas ordentligt och det svartnar framfor ogonen.
jag lyssnar pa Lasse och tanker pa hon den dar Ingvarsdotterskan som flydde faltet for ett tag sen, och hur jag inte alls kanner hon som knegade pa som journalist for nagra ar sedan. Ordnat liv med sambo, bil och banklan.
Inget av det dar har jag kvar. Forutom banklanet. Jag ar en ny person, jag ar en helt annan. Och det kommer bli tusenfalt svart att komma hem. Hem. Mitt hem ar just nu Auckland city. Min familj ar en standigt vaxlande skara manniskor.
Och ingen stannar. Strommen av manniskor som kommer och gar i mitt liv ar helt obeskrivlig. Jag kanner kicken, far adrenalinkicken. Men nar stagnerar denna?
Min mening med detta inlagg ar absolut inte att jamfora, idolisera eller idiotforklara. Vi valjer alla olika vagar i livet.
Och egentligen, det jag lange funderat pa ar...
Om allt manniskan i slutandan vill ar att komma hem, finna sig tillratta
Ar det inte fa forunnat och likval avundsvart for dem som hittar sin plats tidigt i livet, kanske rentav i sin hemstad, pa sitt forsta jobb och bland sina barndomsvanner?
Men aterigen. No game there. Om jag fick valja, skulle jag inte gora saken annorlunda. Det ar smallar man far ta. Jag tar chansen att leva pa kanten. Jag har rad med det, tidsmassigt sett.
For jag vet ocksa att det in the end of the day ar vart det. Latt.
Sitter och tittar pa nagra av de oandliga bilder som lagts upp pa FB, the place to be uppenbarligen, fran HemHemma.
Folk festar ihop, de gar till Plantis och de gar hem darifran, fulla och javliga.
Livet har sin gilla gang. Mina vanner och bekanta borjar gifta sig, skaffa barn och plocka seriosa vuxenpoang.
Jag far ren och skar panik och hjartsnorp. Seriost. Jag kan inte andas ordentligt och det svartnar framfor ogonen.
jag lyssnar pa Lasse och tanker pa hon den dar Ingvarsdotterskan som flydde faltet for ett tag sen, och hur jag inte alls kanner hon som knegade pa som journalist for nagra ar sedan. Ordnat liv med sambo, bil och banklan.
Inget av det dar har jag kvar. Forutom banklanet. Jag ar en ny person, jag ar en helt annan. Och det kommer bli tusenfalt svart att komma hem. Hem. Mitt hem ar just nu Auckland city. Min familj ar en standigt vaxlande skara manniskor.
Och ingen stannar. Strommen av manniskor som kommer och gar i mitt liv ar helt obeskrivlig. Jag kanner kicken, far adrenalinkicken. Men nar stagnerar denna?
Min mening med detta inlagg ar absolut inte att jamfora, idolisera eller idiotforklara. Vi valjer alla olika vagar i livet.
Och egentligen, det jag lange funderat pa ar...
Om allt manniskan i slutandan vill ar att komma hem, finna sig tillratta
Ar det inte fa forunnat och likval avundsvart for dem som hittar sin plats tidigt i livet, kanske rentav i sin hemstad, pa sitt forsta jobb och bland sina barndomsvanner?
Men aterigen. No game there. Om jag fick valja, skulle jag inte gora saken annorlunda. Det ar smallar man far ta. Jag tar chansen att leva pa kanten. Jag har rad med det, tidsmassigt sett.
For jag vet ocksa att det in the end of the day ar vart det. Latt.
