Jag lever I ett standigt delerium. Tankar, minnen och fornimmelser om sadant jag varit med om tidigare, kommer till mig som onskestoft. Det glimmer till i min vardag, som ar sa langt ifran en vardag man kan komma. Varje ny dag innebar nya upptackter for mig, i mitt liv pa resande fot. Jag forsoker givetvis njuta sa gott det gar.
Det kom over mig nyligen, att det redan gatt dryga fem ar sedan jag tog studenten fran medieprogrammet i Falkoping, min hemstad. Fem langa ar, och mycket har hant som fort mig i en annorlunda riktning an vad som var planerat. Enligt mig sjalv. Men nar jag ser tillbaka pa tiden, har det enbart inneburit goda ting for mig, och jag har lart mig att vaga slapa taget och lata livet fora mig till platser jag annars inte hade upptackt. Det handlar inte om att resa varlden runt och tro att man ar lycklig i en kappsack. For fa av oss backpackers kan med arlighet saga att vi ar lyckliga. Om vi sa varit, vad ar da anledningen att fortsatta vart resande? Jag har hittat hem i Auckland for en stund, och forsoker njuta av att kanna en stad. Men det ar inte vad dessa ord ska handla om.
Minnet som kom till mig lamnar mig medveten om att jag helt sonika gatt ljusar fran den svartkladda punkrockare jag var i gymnasiet. Lika mycket sjalar, mossor, pins och jandals som det ar nu, lika mycket nitar, laderremmar och Ebba Grona detaljer var det da.
Och om jag fick bara med mig enbart ett minne fran den tiden I mitt liv, da varlden inte var storre an Falkoping, och i vissa fall Goteborg som lag flera mil bort med tag, da skulle det utan tvekan bli eftermiddagarna i morkerrummet.
Jag blev utbildad i fotokonsten enligt den gamla skolan, nagot jag ar mest tacksam for, aven om jag ar helt lost vad galler kameror, skarpedjup och blandartider idag.
Det var under de dar magiska fredagseftermiddagarna, nar gymnasiet tomts pa bade elever och larare som ivrigt raknat ned till helgens ankomst, som jag trivdes som allra bast. Tomma korridorer, nedslackta salar och lasta ytterdorrar. Da kunde jag bade andas fritt och samtidigt kanna melankolin smyga sig pa. det var inte utan alla sinnen pa helspann jag knappte pa mp3-spelaren och lade ifran min skinnrocken inne i morkerrummet. For i skuggorna gomde sig alla mina valbekanta monster, och vi fann under de tre aren ett slags satt att kommunicera, och samtidigt lata varandra hallas.
Medan jag justerade blandartider, bytte filter och skapade konst, dansade monstrena jitterbug med varandras skallar. Ibland, nar jag hade nog sinnesnarvaro, stampade jag takten at dem och at det skrattade mina monster gott.
Allt hande dar, under de dar tre aren i morkerrummet. Anda var det som om tiden stod still.
Ingen larare hukade sig over min axel for att kontrollera den fardiga produkten (Forlat Anders, du var anda den basta fotolararen!), jag behovde sallan dela med mig av mina ord och tankar till nagon annan elev, och dessutom fanns utrymme att utforska och gora misstag att lara sig av.
Jag kan inte tillrackligt beskriva vilken frihet de dar eftermiddagarna gav mig. Oppna ytor har som bekant alltid varit en viktig komponent for mitt valbefinnande, och att fa andas fritt i en hel, tom gymnasieskola ar som balsam for en skoltrott tonarssjal.
Som enda sallskap manga ganger hade jag Thastrom, denna fina man som aldrig gjorde mig besviken.
Sa sag livet ut, och jag var en av manga ododliga elever som redan erovrat varlden i vara sinnen. Tack for att jag fick utrymme att vara den uppkaftiga tonaringen, och tack for att jag idag kanner mig annu mer oklok pa livet, vilket enligt reelboken bara kan betyda gott.
Tack!
