nyår!
Kolla in min WhistlerFamily! Dom är så jäkla många så jag kan knappt hålla ordning på dom!
gammalt som gatan
Kolla på dom där tre då! Sött, eller vad säger ni?
Jag själv
Såhär glassig gangstah såg jag ut häromsistens när hela mitt bullriga gäng vänner träffades för ännu ett knytkalas/Pot Luck.
turkey dinner
Såhär söta och fina var vi när vi var på turkey dinner hos Lisas familj. Och såhär ser min nya frill ut, för er som inte sett den innan. Vad tycks?
Jolene.
Åh! Vilken längtan jag fick efter min Jolene nu. Sitter och läser hennes blogg, och det är så rätt, att hon finns i mitt liv. Hon kommer alltid med de rätta orden, och jag gör tvärtom vad hon råder mig till. Oftast. (Förutom den där grejen att göra en viktig sak om dagen, om det så bara är att ta sig upp ur sängen). Hon ser till att jag känner mig ihågkommen, älskad och liten. Hon vet saker innan jag vet dem själv, och hon vrider på det svenska språket så det passar vår egen värld. Älskade, älskade.
Hon fotar, och tycker bäst om de där suddiga, halvt misslyckade som visar människan, inte perfektionen. Hon luktar tryggt, och jag kan alltid gömma mig i hennes kram. Mina bilder sitter uppe på hennes toalettvägg så jag ser mig själv hoppa fallskärm när jag kissar hos henne. Och hon vet värdet av en lång kaffestund.
Hon ser till att jag inte lyssnar på Lasse när jag är ledsen, och även om hon står med händerna fulla av ongar, tvätt, mat och Livet, stör jag aldrig när jag ringer och är lite paj.
Hon blir en rasande morrhoppa ibland och rensar rent i hela mig med sin gnistrande ilska som jag älskar att se. Man får vara ARG!
Jag älskar hur hon köper ett par små chokladbitar till kaffet vi dricker på lilla blå, och jag älskar hur hon målar av sig sina känslor. I böljande gröna toner finner jag mig själv i hennes konst.
Och jag älskar hur det är så självklart att jag ska ha en nyckel till hennes och grabbarnas hem. Att jag aldrig stör. Att jag hör till hennes familj.
Det är så mycket. Men nu får det vara nog. Resten behåller vi själva, hon och jag. Eller hur?
turkey dinner och svåra beslut
I förra veckan flög Lisas familj in från Ottawa. De ville träffa sin dotters vänner, och vi blev inbjudna på en regelrätt kanadensisk turkey dinner. Det kan ha varit något av det absolut bästa. Vilken stämning! Föräldrarna, storasyster och familjevännerna var underbara, vi said grace, och allt var så fint och kanadensiskt att jag ville gråta en skvätt. Vi åt tills våra magar pekade i alla riktningar, och sen åt vi lite till av Karins underbara cheesecake. Yum!
En undervar kväll i goda vänners lag som jag för alltid kommer att minnas.
(Sen gick vi till Crystal, drack jugs och skrattade ihjäl oss åt Whistlerians som gick all in på tisdagens karaoke. Lovely!
Jag har fått ett hostelmanagerjobb. På andra sidan landet. Svåra beslut ligger framför mig.
Vi får se vad som händer.
X
regnet blev så varmt när alla människorna grät
..Och just där spåren går ligger dimman alltid så tät.
Är det inte så? Steffe och Nina håller iallafall med mig, denna måndagsförmiddag då jag lallar runt, ledig och fundersam i vår stuga. Jag är rastlös i själen, vill vidga vyerna och söker jobb i Vancouver och Vancouver Island, samtidigt som jag vill se vad mer Whistler har att ge. Vi har börjat bli sammansvetsade, det här gänget. Det är inte så bra alla gånger. Det kan bli svårt att dra. Men sen igen, det är ju ingenting jag inte gjort förut. Jag är ju van vid att människor kommer och går i mitt liv. Har vant mig vid det.
Det är lite tvärtom här. Folk blir liksom kvar. Och det känns läskigt, tycker jag.
Det är gråa dagar Whistler bjuder på nu, men det känns helt OK. Jag och Karin skruttar hemma, och ikväll är Mitch ledig för första gången på en biljon år, så det blir storutgång med hela familjen. Vårt stående bord på Bills med graits mat, sen 80-talsdiscodans på Tommys Africa. Och jag VILL hitta de där röda helkroppspyjamasarna jag såg i Vancouver, då du Strumps, då blir det åka av! :)
Igår gick jag inte utanför dörren. Karin gjorde egen cookie dough, vi åt och drack bärs och kollade på Free Willy, till Bens stora glädje. Han börjar kännas lite som en av tjejerna i gänget nu. ;)
Vad mer är nytt under solen? Jag har beslutat mig för att bli singel igen, det känns åt alla riktningar, men jag tror det blir bra.
Lilla fina Liv har kommit till världen, och igår föddes ännu ett mirakel in i vår familj. Anna och Lars blev föräldrar till en son. Det blev en väldigt speciell dag på många sätt. Och jag gläds något otroligt med mina kusiner och farbror, samtidigt som jag tänker på dem i deras fortsatta arbete.
Välkomna till världen, lilla flicka och lilla pojke! Och välkommen till stora bullriga Johansson/Djerf/Ingvarsdotter/Alla andra namn/-familjen! Ni är så välkomna!
lazy saturday
Har varit ledig idag, och kommer så vara ett par dagar framöver. Nu drar Rembrandt ner på mina timmar, eftersom jul och nyår är över, och de inte behöver mig lika mycket. Trist, men new ends are new beginnings, som alla vet. Vi får se vad som händer.
Har sovit ut, ätit den bästa organiska pizza jag nånsin ätit med Strumps o Karin på Strumps lunch, hängt med Strumps tokroliga liftiegrabbar och nu har jag hamnat i soffan framför Rocky Horror Picture Show med en kaffe.
Ikväll blir det drinkar med citymän, all the way frpm Vancouver baby. Dock ingen dubbeldejt som Olsson höll på att få med mig på ;)
OK. Här kommer dagens Hört I Backen.
Helene (vår Aussievän) och Nick (vår kiwivän som jobbar bla med Magic Carpet, för småttingarna på Whistler Mountain), står och pratar vid Nicks arbetsplats. Ett litet barn trillar på rullbandet upp.
Helen: "Arent you gonna help out?"
Nick: "Na. It will manage itself".
Det här är roligt på så många sätt. Bland annat att Nick kallar barnet för Detet. Liksom.
Och så dagens ord: Sjöstjärna. Det kallar vi de allra minsta kottarna som kommer på sina oerhört små skidor och de är så påbyltade att de ser ut som små sjöstjärnor, alla armar och ben rakt ut. Och alla har de små västar med skidskolans namn på, och försedda med små små sändare så att ingen sjöstjärnekotte försvinner. Så små är de annars. Det är hur gulligt som helst.
Nu: TimeWarpDags!
mamma är det första jag ser när jag vaknar...
Såhär ser det ut ovanför min säng. Morsan, systrar och Jomps är de första personerna jag ser när jag slår upp ögonen (om jag är vänd åt det hållet, såklart. Annars är det en fridfull Olsson jag ser), varje morgon.
Och vips! Så blir varje dag den bästa!
Vilken gäng! Vilken familj! Vilken tur jag har!
det kom ett brev...
Mitt på blankaste julafton, när jag stod i min lilla butik. Ames, du är bäst! Det här gjorde så mycket av min julafton, bilder på mina finaste tjejer därhemma. Nu sitter de på hedersplatsen ovanför byrån, så jag ser dem varje dag. Mest när jag är naken såklart och håller på och byter om. ;)
taggad inför 2011
Kan man bli annat med dessa visdomsord från Tao the ching? Oh, jag kommer vara så välbildad vid årets slut. Och i balans.
fina flickor att bo med
Det är skoj skoj att hitta så här fina lappar när man kommer hem. Gillas!
nyår, vi tog en dusch och kammade barret
jag sa att jag hänger med de snygga människorna va?
whistler and blackcomb mountains
Awesum day med Karin igår. Så kallt på toppen att min hjärna frös till is och jag inte kunde tänka. Lite svindel, god nudelsoppa och vackra vackra Whistler. Jag säger som Karin, man blir oerhört ödmjuk och tacksam för livet när man vaknar upp till vidder som dessa.
Sådärja! Här är mitt liv, kolla in och njut!
livet liksom
Har nyss vaknat. Igen. Skulle ju på min duomeditation imorses, men det blev allt för sent igår, så det blev inget med det. Istället ska jag och meditationsdaman på det här. Kan bli spännande, intressant och förhoppningsvis mycket givande.
Jag tänker mig väldigt mycket eat, pray, love.
Det är en så vacker dag här, så det är inte klokt. Nu ska jag och Karin göra peak to peak, njuta av vidderna och käka lunch på högre höjder.
Japps. Mitt liv rättar sig till, smått...
nu tar vi tag i det!
2010 dalade jag något efter att ha kommit hem från NZ. Inte konstigt. Det tog ett tag att läka, och under tiden tappade jag liksom bort mig själv lite. Jag har som bekant känt mig lite lost här i Whistler också, men nu är det NOG, säger jag! Jag skiter i att följa strömmen pudergalna människor, gör min egen grej och därmed Whistler till mitt.
Jag tänker hålla mina nyårslöften, och har dealat mig till en Canon Rebel XTI modell 2010 med makroobjektiv och stativ för en bra slant. Nyårslöftet att ta tag i min gamla passion foto är snart genomförd alltså.
Sedan bokade jag idag tid hos Colleeen på Whistler Healing Arts, så hon kan hjälpa mig igång med min meditation. På söndag kör vi en duo meditation hos henne. Det här ska gå vägen!
Jag och Strumps smider planer för sommaren. Så fort vägarna är snöfria i det här landet, och solen börjar värma igen, då tar vi cyklarna och CYKLAR till Alaskas landsgräns. Galet säger ni? Absolut, ropar oss och känner oss än mer triggade. Och ni, så katastrofalt långt är det inte. ca 40 timmar i bil. Ge det en vecka på cykel, så har vi tid att se oss lite om.
Dessutom har jag väl nämnt för er att jag är 100 % nikotinfri nuförtiden? Inte en cigg slinker förbi mina läppar. Jag har tappat allt sug, och måste till och med hålla andan när jag går förbi rökare. Och detta helt utan hjälpmedel what so ever!
2011 blir bra skit.
nyår
2011 - Om att vara ärlig mot sig själv
På tolvslaget stod jag tillsammans med ca 30 pers i trädgården till Aussie Mansion, det skålades i plastglas och champagnen frös nästan till is. En hejdundrande fest som jag alltid kommer bära med mig, med en isbar, flip the cup och glada miner från hela världen. Så här vill jag alltid fira nyår, tillsammans med människor från alla delar av världen.
Dagen efter vaknade jag på Kate och Phils soffa, under ett jättetäcke. Blev serverad juice och lite Mumford n Sons för att kickstarta 2011, och trillade sedan hem, svinigt sjuk och Whistler var så vackert att jag ville gråta.
Bilder från nyår kommer sen.
Iallafall. Nu är jag så sjuk att det slår lock för öronen och hela kroppen värker. Jag vill göra Peak to Peak med Karin, bergen skriker efter mig, jag kanske bör börja kika efter ett nytt jobb eftersom Rembrandt Design kanske kanske inte kommer behöva mig lika mycket nu efter nyår, och imorrn har jag en deadline för en av mina kurser.
Men världen skriker efter mig. Jag kollar på Ashram retreat i Tibet dit jag vill åka för att jobba på min meditation, pratar med Rowan om att resa till Indien, vill boka min biljett till Sydney NU, och köpa hostel med Strumpan i NZ pronto.
Varför blir jag aldrig mätt på världen? Jag är både tacksam och förundrad.
San Fransisco ligger endast 15 underbara timmar i bil från mig. Det är så skrämmande nära. Men först bokar vi bil och boende i Seattle, dit vi åker för att fira min födelsedag i februari.
Whistler - Seattle: 3 timmar i bil.
Yeah boi!
