Jolene.
Åh! Vilken längtan jag fick efter min Jolene nu. Sitter och läser hennes blogg, och det är så rätt, att hon finns i mitt liv. Hon kommer alltid med de rätta orden, och jag gör tvärtom vad hon råder mig till. Oftast. (Förutom den där grejen att göra en viktig sak om dagen, om det så bara är att ta sig upp ur sängen). Hon ser till att jag känner mig ihågkommen, älskad och liten. Hon vet saker innan jag vet dem själv, och hon vrider på det svenska språket så det passar vår egen värld. Älskade, älskade.
Hon fotar, och tycker bäst om de där suddiga, halvt misslyckade som visar människan, inte perfektionen. Hon luktar tryggt, och jag kan alltid gömma mig i hennes kram. Mina bilder sitter uppe på hennes toalettvägg så jag ser mig själv hoppa fallskärm när jag kissar hos henne. Och hon vet värdet av en lång kaffestund.
Hon ser till att jag inte lyssnar på Lasse när jag är ledsen, och även om hon står med händerna fulla av ongar, tvätt, mat och Livet, stör jag aldrig när jag ringer och är lite paj.
Hon blir en rasande morrhoppa ibland och rensar rent i hela mig med sin gnistrande ilska som jag älskar att se. Man får vara ARG!
Jag älskar hur hon köper ett par små chokladbitar till kaffet vi dricker på lilla blå, och jag älskar hur hon målar av sig sina känslor. I böljande gröna toner finner jag mig själv i hennes konst.
Och jag älskar hur det är så självklart att jag ska ha en nyckel till hennes och grabbarnas hem. Att jag aldrig stör. Att jag hör till hennes familj.
Det är så mycket. Men nu får det vara nog. Resten behåller vi själva, hon och jag. Eller hur?
