GypsyRose

 

Första lediga dagen, efter en sjukt intensiv vecka. Så vad gör jag för att varva ner och smälta intryck? Givetvis låter Kate locka med mig på Parkrun, en femkilometare med avgång kl 0800. Tur att jetlaggen hänger i så jag är uppe före tuppen fortfarande. Om jag sprang? Mest i nedförsbackarna, och FY SATAN så varmt vi har det här idag. 

 

Efter en så HÄRLIG start på dagen belönade vi oss med ice coffees and brekky in the shade på en kaonfin bistro i stan. Kate släppte sedan av mig vid Bunnings som är mitt nya favoritställe i världen där jag shoppade plantor, fina chinese lanterns och annat fuffens till mitt garden project. 

 

Ikväll blir det drinks på Kates Skydeck, och imorrn afternoon drinks med Helen. 

 

Hurra!

 

 

 

Förlåt för sjukt dålig updates den senaste veckan. Ni förstår säkert varför. Det är helt galna dagar och jag hinner verkligen inte hämta andan men här sitter jag nu i det där fantastiska ljuset jag alltid alltid alltid har längtat tillbaka till, och ljumma vindar drar över bara fötter. 

 

Eucalyptusträden som ni anar i bakgrunden doftar helt galet underbart, och igår fick jag en liten bränna på nästippen när jag satt i min nya trädgård (!!) med en öl och en bok. 

 

Som sagt, det är galna dagar och jetlaggen är på topp och jag lite på botten för allt är så sjukt stort och ni därhemma är så långt borta och kanske blir de här flytterna svårare med åren. Jag vet inte, men nu är jag här och vi tar det därefter. 

 

Håll utkik eter överlevnadstecken. Jag ska försöka få tillbaka fötterna på jorden snart och bli bättre på att uppdatera.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag börjar närma mig 30 OCH ÄR SÅ SJUKT PEPP PÅ DET. 30 låter helt otroligt coolt tycker jag. Mina twenties har varit galet fyllda av resor, fel och rätt män, galna misstag som blivit till bra historier och jobbyte med täta intervaller. Precis som jag ville ha det. 

Nu går jag in i en ny fas och till mina 30 år tänker jag köpa mig ett par äkta UGGs, ännu ett steg mot att bli aussie wannabe samt JO DOM ÄR DRITTSNYGGA och jag tänker gå med dom överallt. 

 

 

 

 

Jag ser till att känna mig som en vinnare i mitt eget liv. Oss emellan är jag vissa stunder skitskraj för allt jag står inför - Ett helt nytt kapitel, helt på egna ben. Det är inte som de tidigare resorna, det här är mer permanent, och jag gör det i princip ensam. Och jo, ju äldre man blir, desto svårare att dra upp rötterna igen.

Jag har världens fjärilar i magen, det här kan faktiskt gå hur som helst. 

 

Men jag har välsignats med ett så fantastiskt liv, jag vinner allt jag vill. Det vore otacksamt att slösa bort det på att stanna kvar på grund av rädsla. 

 

 

 

Jag sparkar löv Lund runt och får mail från gamla aussie X som jag inte haft nån kontakt med på väldigt länge. Trevligt!

 

 

Dagarna är långa, oskrivna och mina egna. Jag känner en sådan enorm tacksamhet över att vara tacksam för mitt liv. Jag är 29 år och tar ett månadslångt break mellan ett jobb jag fullkomligt älskade, och ett annat jag hoppas kunna älska lika mycket. Jag stressar inte utan kan spendera timmar i Lunds botaniska trädgård som ligger alldeles bredvid, där det doftar blöta löv och den syrerika luften är lung och fyller lungorna.

Alla dessa dagar är jag rikare än många. 

 

 

Slottskogen i Oslo såg ut såhär när jag lämnade den. Städer, platser och människor visar mig alltid sin vackraste sida när jag är på väg ifrån dem. Sneaky. Och precis som det ska vara, för att få ett ljust minne att lägga till högen.

Jag kom till Lund i fredags kväll efter att mamma kört ner mig till Göteborg och efter ett par timmars hulkande gråt på bussen då vi körde ut från Nils Ericsson terminalen där en liten ensam mamma (varför verkar det alltid som om hon krymper varje gång jag lämnar henne?) vinkade farväl än en gång. Dock känns allt lite mer permanent den här gången och det svindlar.

 

Så nu spenderar jag tid i fantastiska Lund. Gabi pluggar, jag går långa promenader, vi dricker massa gott rödvin, ser på skräckfilmer och lagar mat. Och löven faller över Lund.