Det ar julaftons morgon, jag har varit pa mitt café I Auckland city sedan en timme tillbaka. Jag dricker gloggteet mamma skickade, och idag ska bli en sa bra dag som mojligt.
Jag ringde hem till mina tjejer nar jag kom till jobbet, har pratat med dem i genomsnitt 2 ganger om dagen nu i juletid. De stokar som sig bor kvallen innan dopparedagen, medan allt jag ville var att finnas hos dem. Hemlangtan ar egentligen inget jag begavats med, men idag ar det tufft. Hemma ligger snon djup i midvinternatten, och kolden biter sig fast i kinderna pa mina alskade nara. Det ar forsta gangen pa flera ar som min somniga lilla hemstad far en sa vacker, vit och gnistrande jul. Och dar ar inte jag.
Snon ligger vit pa taket, och det kanns som om Mikaela ar den enda som ar vaken denna julaftons morgon.
Jag sade till min trotta spegelbild imorses nar jag drog pa lite rouge for att inte skramma bort morgonpigga kunder, att “den har julaftonsmorgonen, den kommer du minnas med lika delar gladje och vemod om nagra ar, nar du vaknar upp en julafton med din familj, i ert hus, en midvinter hemma i Sverige. “
Det blir langbord med Hostelfamiljen ikvall, Bianca kommer och hamtar upp mig efter jobbet, sa shoppar vi lite ihop. Hon ska gora inbakade flator pa mig, och jag ska bara min nya langklanning till barfotafotter och tillforsiktiga ogon. Jag kommer att bli tipsy, jag kommer att texta R, som for ovrigt vill ta en Tikki till Mission Bay med mig imorrn.
Det blir en bra jul. Men just nu kanner jag mig ensammast i varlden. Det finns ingen kansla som far mig i stamning.
Jakla NZ att vara varmt mitt under julen. Fel, fel, fel.
Ah. Att fa sitta invirad i en filt i mammas soffa nu, medan Gabby slar in sina sista hemligheter inne pa sitt rum, Matilda kokar mig en kopp te och mamma ber mig med jamna mellanrum att komma o “titta pa en grej inne pa hennes rum”.
Uppesittarkvall pa TV:n, julmusik i mammas kok, planer infor nyar.
Men efter idag blir det bara battre, och samtidigt samre. For det har ar eldprovet. Snart ar 2009 slut, och 2010 tar vid. Jag har om nagra dagar varit borta i ett ar, och tiden for mig att packa ihop NZ i mitt hjarta for den har gangen borjar sa smatt.
Gud, hjalp mig. Hur ska jag klara att rymma alla kanslor i mitt hjarta?
