Den ligger där på bordet. Framsidan uppåt, Ej bläddrad i eller tummad på. Hel, ren och en namnsdagspresent från min mor.
"Vill du ha den signerad?" frågade hon, efter att jag tackat ja till gåvan, som var en mycket bra idé från mamma. Men nej, där går gränsen. Lite jantelag vill jag faktiskt ha kvar.
Det handlar om "Vi som aldrig sa hora". Ronnie Sandahl som tog steget på tåget från Falköping till Stockholm för några år sedan är Falköpings stolthet sedan Marianne Ahrne. Sägs det iallafall.
Träffade ett intervjuoffer tidigare i veckan.
" Ja, men vilka kända namn kommer mer från Falköping?" frågade hon när vi nämnt Sandahl.
" Ja, vi har ju Marianne Ahrne. Och Per Oskarsson bor inte så långt härifrån. Faktiskt." insköt en närvarande person, för att liksom rädda situationen och Falköpings rykte.
Inget ont om Per Oskarsson, men numera är det bara mormor som rodnar när man nämner hans namn och hon tänker på stripteasen i Hylands hörna innan jag ens var påtänkt.
Falköpingsbor när någon slags underligt hatkärlek till Sandahl, och folk som inte ens i närheten vetat vem han var tidigare, nickar lite som i samförstånd när man ser Sandahl i någon TV-soffa, som "veckans singel" i Veckorevyn enligt Ebba von Sydow, eller i någon intervju i valfri radiokanal.
"Jojo, Sandahl vet man väl vem han är."
Och jag tror jag håller med stans musikprofil Rka när han säger " Ronnie gjorde fan inget annat än att ljuga ihop en massa skit om Falköpingsbanden när han skrev i Falköpings Tidning. Men det var han som tack vare det gjorde Blisterhead till rockstjärnor".
Och visst, Rka har rasat ett antal gånger över den unge Sandahls vassa penna, men hellre uppröra än att inte beröra alls.
Boken handlar om Falköping, och alla små städer som kan, men troligtvis inte vill, liknas vid den. Gråa, lilla Falköping som inte ens har vett att skämmas för sitt deprimerande yttre.
Ånej. Här kör vi på mottot "Den goda livet i den lilla staden", och hoppas att alla köper det. Jojomänsan.
Jag tror inte jag tänker läsa Ronnie Sandahls bok ännu. Den får ligga där den ligger, jag är nästan lite rädd att ta i den.
För Ronnie kan skriva om sin barndoms Falköping, och sedan sätta sig på tåget till Stockhom när han tröttnat på att cykla Ströget fram, fika på Lilla Blå eller supa sig full på Terrassen. Men jag då? Jag som fortfarande inte har skrattat faran i ansiktet och stuckit härifrån? Vem kan man skylla det för? Inom mig pågår en ständig strid, det vägs för- och nackdelar med Falköping. Staden ändras naturligtvis efter människorna, vilka som kommer och går. Det gäller att välja sitt sällskap.
Jag vill inte riktigt läsa boken ännu, för att det fortfarande är så nära inpå. Vi är många som fortfarande lever det där livet Ronnie målar ut som skräckexempel.
Och stundtals trivs vi, naturligtvis. Men de andra stunderna då? Natten då man kommer hem från ännu en fest som slutade på Terrassen, då man sprungit runt som en idiot och ändå inte träffat någon man vill prata med?
I Sandahls bok verkar Falköping sluka alla drömmar, och förr eller senare återvänder man hit. Jag får kväljningar när folk säger att de gärna kommer tillbaka när det är dags att skaffa ungar, fru och så den där nya volvon. Det måste ju finnas fler möjligheter för nästa generation?? Men vad vet jag...
Jag kanske är för pessimistisk för tillfället. Kanske är jag sur på Sandahl för att han har gett ut sin första bok medan jag fortfarande knegar på tidningen, eller för att han får mig att upptäcka vad jag egentligen gör med mina dagar. Att han lyckas reglera sina tankar och känslor och se till att de hamnar på pappret, medan mina egna far omkring innan jag ens hinner riktigt upptäcka att en och annan tanke faktiskt är riktigt bra och värd att minnas.
Eller så är det bara för att Falköping i mars faktiskt är den där gråa klump Sandahl beskriver.
Men något säger mig att Stockholm är lika grått som Falköping såhär års. Rätta mig om jag har fel.
