GypsyRose

För ett tag sedan köpte jag mig en ukulele. Den är isblå med en delfin på. Jag har också ett munspel som köptes under glada tillrop i Nya Zeeland på min 24-årsdag för eeeeh, alltså ett par år sedan. 

Nu har ju jag en himla tur som bor tillsammans med kanske det mest musikaliska underbarnet i den norra hemisfären, som lär mig ett och annat om mina instrument, men annars då?

 

Youtube. Youtube hade jag vänt mig till, som alla andra som ska lära sig något. Jag hade låtit Youtube bli min musiklärare, för varför kliva utanför dörren och fråga någon som kan, när jag kan klicka på en uppsjö av länkar och få all information i universum serverad på silverfat direkt där jag sitter på min ända på soffan? Varför I say?

Varför dela upplevelser och information med människor i mitt liv, när jag kan slippa, och ändå lära mig allt jag kan?

 

Jag är inte dum i huvudet. Jag fattar att vi måste ändras för att utvecklas, och att tekniken med Youtube i spetsen inte alls är djävulens påhitt utan faktiskt kan öppna dörrar till okända territorium som annars hade förblivit outforskade. 

Men en liten motvalskärring i mig ropar på den verkliga kommunikationen, hon skriker efter att få vara med andra människor, och hon förstår vikten i berättartekniken.

Vandringssägner och godnattsagor. Hur tror ni de kom till? Inte var det genom Youtube iallafall. 

 

 

 

 

 

 

Vi har hamnat hos norska Inkasso. Igen. Familjen Johansson/Ingvarsdotter är lite av stammisar hos Inkasso (som ju inte finns, snart synar vi bluffen, hör ni det klåpare?), inte för att vi är dåliga medborgare på något vis, utan att vi helt enkelt har lite oflyt med myndigheter som ska leka Bigbrother i tid och otid. 

 

Den här gången har vårt elbolag skickat fakturor helt käpprätt till fel adresser, och sedan efter en "friendly reminder" aka "hei er ni ni på hyttetur så flott men det här er et vennligt varsel om Inkasso" skickat oss just dit - Inkasso. Oj, riktigt skrämmande. 

 

Vid samtal med vårt elbolag (Hafslund, jag vet inte om jag kommer rekommendera dem till nån stackars sate som tänker bosätta sig i Norge nångång), ber de lite halvhjärtat om ursäkt, mumlar nåt på mummelnorska och meddelar att de ska se om de kan dra tillbaka vår stående handikappsparkering hos Inkasso. Men det kan såklart inte lovat något. 

Lovar gör de däremot att återkomma i ärendet, att ringa och att maila. 

Men hör vi något? Icke ett jota. Naturligtvis. 

 

Det här är bara en bråkdel av händelser som vi ser spelas upp dagligen, där vi alla snälla lydiga skattebetalare dras inför rätta. Ibland har vi missat en inbetalning, ursäkta oss kan vi få betala lite senare? Inte det nej. 

Men i många fall är det rent jävla bluffmakeri. 

 

Det här är inte det Sverige (eller Norge för den delen) jag växte upp i. 

Det har dragit kalla vindar över hela vårt land allt för länge nu, och det blir allt mer tydligt vilket kallt klimat vi låter nästa generation födas in i. 

 

Det är tider som dessa som får mig att vilja stanna kvar i norden och höja min röst, nu när jag faktiskt berikats med en. Det är lätt att fly, men var ligger ryggraden i det?

Jag skulle kunna dra upp en radda exempel på hur det kalla blåa sverige pajat folk för år framåt, men jag har fan inte lust, inte ikväll. 

Jag tror jag ger mig på miljöpartiets partiprogram istället. 

Man måste inte vara så insatt i systemet för att inse att blått är kallt, rött är varmt. En barnunge kan se att solidaritet och medmänsklighet är viktigare byggstenar än det egna kapitalets årliga vinster.

 

Steffe skriver krönikor i ETC. Läs senaste om att köpa tystnad här. Fuckin amazeballs, if I may say so. 

I samma veva sitter vi ned näsorna i hans lilla gröna - en bok i utanförskap och lär oss om självhushåll. Hur man odlar sin egen tobak, nackar höns och pissar i komposten. 

Vi säger som Mandela att "this aint right" åt hela skiten och ser hur mönstret ändras. Vi blir mer och mer gröna, äter ju inte kött (OK OK ibland har jag och Jompa en kadaverkväll när Lillan jobbar), blir miljöpartister och vill peka fuckjo till hela det patriarkariska samhället med kungen i spetsen. Kungen liksom. Ned med monarkin förresten! Så!

 

Vi kollar på Rasken och förfasar oss över eländet, lyssnar på gammel skåpstorr progg och önskar vi kunde klippa av elledningarna för att inte allt mer bli marionettdockor i samhällets monopolomgång. 

 

Vi misstänker att Inkasso inte finns, blir ljusskygga av Michael Moores dokumentärer och vill inte så gärna umgås med folk. Där är vi nu. 

 

Men fair enuf, andra dagar drar vi på oss heelsen, går ut och klubbar hela nätterna och badar sedan i den vilda forsen som far osinneslöst fram genom Oslo. 

Men vi är på väg. Vi skalar av oss själva och i själen bor väl det som är viktigt, det som räknas. Med små steg tar vi oss och dit, och vi vet att se det som inte hör till bilden av självförverkligande.