2011
Nyårsafton vaknade jag tidigt i vår stuga i vinterklädda Whistler, det gnistrade och glimmade om träden och midvintern hade slagit sina klor runt min del av världen, Kanada. Jag hoppade iväg till mitt jobb på Rembrandt Design där jag jobbade som florist, och allt var väl. Kvällen spenderades i isbaren i Kate x 2 och Phills trädgård, där hela gänget och några till var samlade.
Jag blev senare nedbäddad i soffan, och vaknade upp med riv i halsen till Mumford n Sons som Phill satte på för att välkomna det nya året. Kalas.
Januari fortsatte med jobb, en hel del fest och lära känna Whistler och nya människor. Jag bröt upp med Rowan, engelsmannen jag dejtat innan jag for iväg, alldeles för mycket heta Skibums för att kunna binda sig.
Jag dejtade en skidinstruktör ett kort tag, men sprang in i KiwiPaul strax därefter, och så förflöt resten av senvintern och våren. Jag fyllde 26 och firade med en WhiteTrashFest, där alla våra vänner fyllde vår lilla stuga i Timber Ridge.
Vi försökte skynda på våren lite då och då, som när Strumpan bestämde att det var vår, och vi gick ut i Converse och hade picnic på köksgolvet.
Vi körde hundspann, levde loppan, åkte till Vancouver då och då och festade ännu lite mer.
En trip till Vancouver Island lättade upp, jag fick se vårblomster och längtade bort.
Jag var rätt arbetslös där ett tag, och spenderade dagarna med att baka, söka jobb i oändlighet och hade mysiga dejter med Paul.
I april kom fantastiska Jill Lee in i mitt liv, och gav mig det hittills bästa jobb jag någonsin haft. Blommor är ju grejen, och att få driva Windflower för henne blev de kommande sex månadernas sysselsättning. Att köra sträckan Whis-Squamish blev ingen börda. Tvärtom. Jag lärde mig se skillnader i naturen, de små skiftningarna man annars inte lägger märke till. Björnarna vaknade till liv, vi fick ta det lugnt genom skogarna, Karlsson och Mike trillade in och bosatte sig i VanCity, Paul tackade för sig och flyttade till London, vi bytte lya och hamnade i ett enormt stort fantastiskt hus inte långt ifrån Timber Ridge. Tjooo att få bo med Lisa, Charlie, Amy och givetvis Strumpsan.
Det blev många middagar hos Kate n Phill, det strulade både hit och dit med kärlek och dylikt för mig och Strumpan, Vi åkte på små utflykter till Pemby och andra hålor och vips var det full sommar.
Jag sålde blommor i fina sommarklänningar, Adam Lee blev en stor grabb och rätt ofta fann jag mig i Jill och Troys soffa, nedbäddad i min fantastiska onesie med en kopp te.
Det smiddes planer med Lillasyster, och vips hade det bokats biljetter Van-Sydney, och en biljett GBG-Van. Galet.
Jag och Karin gjorde ett försök till att paddla oss nedför River of golden dreams, men hamnade med en trasig båt, springandes ur en trädgård, jagade av en vakthund. So, now its out Rofors. :)
Jag och Karin hade våra lediga dagar tillsammans, vilket resulterade i en bestigning av The Chief, roadies till Banff, Lake Louise och massa annat. Skönt att lägga lite mil bakom sig!
Men innan dess hann jag med en avstickare till San Fran, dit familjen Kraft tog sig ett par dagar efter mig. En fantastisk catchup med en av mina favoritbrudar hemifrån, åååh så skönt att få krama om henne!!
Jag hamnade än en gång i USA, i Forks denna gång med Karin, och hej vad Twilight det var här!
Vi körde lite downhill mountainbiking. Livsfarligt och galet roligt.
Det sprangs ofta på utomhusbio vid Lost Lake, under stjärnorna när solen gått ned.
Däremellan satt jag på bryggan vid Blueberry docks med Rofors, i skymningen, tog ett dopp och bara andades. Vilken natur. Som ett enda stort Norrland.
Shit got real när hela familjen var lediga ett par galna dagar i september, vi drank dustys dry och lekte hela dagen efter.
Jag började få resefeber och lite panik, som sig bör när något nytt står inför dörren.
Den 8e oktober vaknade jag i soluppgången i ”mitt” rum hos min chef, och hela dagen sålde vi skiten ur Squamish, tills Jill sa åt mig att hoppa in i Radow, den underbara bilen jag o Strumpan tjackade tillsammans av James, för Lillan var ju på ingång!
Att sitta på Van Airport med en blombukett och vänta, vänta, vänta på min lillasyster kan ha varit det mest nervösa jag gjort på väldigt länge. Och sedan. Att få krama henne, få visa henne min värld, bädda ner henne i bunkbeden ovanför mig i vårt rum, att ta med henne ut på tidiga morgonpromenader då hon var jetlaggad. Det kan ha varit den bästa tiden.
Vi firade vår första kanadensiska thanksgiving, huset var fullt, jacuzzin var på och vi hade 2 enorma turkeys. Elden var tänd och jag hade släpat höbalar med Karin, som dekorerade entrén.
Strumpan och Helen fyllde 26, det var stor fest och ännu en eminent timeline lades till handlingarna.
Helt plötsligt gjorde jag min sista dag på WF, Lillan som varit med i stort sett varje dag, sa att man fick gråta så mycket man ville. Och det gjorde jag. Vad höll jag på med? Galenskap och rastlöshet.
Avresedagen kom alldeles för snabbt, efter en sjuhelvetes (ja, det finns inga omskrivningar)halloween där vi var GingerNinjas. Yeah we were. Och vi ninjade skiten ur Whister, och Bills. Åh Bills. Ljuva minnen.
Att sedan stå på flygplatsen med Lillan, Strumpan, Karin och Lisa. Heartbreaking på riktigt. Att bryta upp igen. Igen. När man hade kunnat stanna.
Och att sedan landa i Sydney igen, gå på gator man trodde man glömt bort, bo på hostel med Lillan och sighseeinga allt igen. Visa var jag tog avsked av Russell, och allt det där.
Sedan nattbuss till Melbourne, där Jompa stod med långa ben, tokigt hår och utsträckta armar.
Att få jobb första dagen, bo på hostel ett par veckor och vara dödstrött, in i själen.
Men nu har vi fått ordning på allt. Vi har jobb vi gillar, vårt hem är riktigt bra, och det här året kommer garanterat gå på ett kick.
Givetvis saknar jag Kanada så mycket att det svider i hjärtat ibland, men är man en resande själ, måste man fortsätta med det. Annars blir det inte rätt.
Och att få vara med Lillan och Jompa, det är allt just nu.
Vår jul blev den mest bohemiska, närmaste, äktaste på länge. Med nyblivna vänner, i ett hus fyllt av tända ljus och levande musik.
Nyårsafton fann jag mig i en park, sippandes billigt vitt vin direkt ur flaskan, sedan dansandes på lånade höga röda klackar på en irländsk pub, och senare på en strand för att se den första soluppgången.
Galna liv. Ännu ett år har lagts till handlingarna, och jag mår som jag förtjänar. On top of the world, med andra ord. Jag är så oerhört tacksam för allt jag får se och göra i det här livet. Och det är nu jag lever. Inte sen.
Tack.
