att vara fullkomligt lycklig
Det är tisdag kväll i Mellan. Jag sitter vid St Kilda Beach med min lillayster och ser en eldröd sol gå ned i havet. Det blåser lite, men det är helt OK, och vi delar en flaska billigt vin i pappåse, och har ett av de där riktigt bra samtalen.
Vi pratar om jakten på lyckan, vikten av att veta vad det faktiskt är, hur man ska hantera den, och vad som kan leda dig rätt i jakten på den.
Det blir lätt ganska djupt när man delar en solnedgång så vacker att hjärtat vill brista, tillsammans med en liten människa man saknat något så förbannat mycket, och som helt plötsligt växt upp och inte bara är din fantastiska lillasyster längre, utan en av dina bästa vänner.
Senare trillar vi bort till Vineyard, som ser ut som ett outspejsat Plantis, vi lyssnar på LiveBlueGrass, blir inbjudna att sitta med söta irländare och nej det spelar verkligen ingen roll att man aldrig förstår vad en riktigt irländare säger, ännu värre en berusad irländare, men det gör just ingenting, och sedan trillar vi hem på tomma gator i miljonstaden vi bor i.
Här är jag fullkomligt lycklig, som så många andra ställen i världen. Jag har aldrig ansett att lycka ska vara något svåråtkomligt, det krävs inte mycket för att jag ska bli sådär löjligt glad i hela kroppen, fnissig, lycklig, himlastormande förälskad i Livet jag faktiskt fått.
Och det tror jag är receptet på Lycka. Att inte förvänta dig de allra största händelserna, att mäta din lycka med någon annans, att sätta dina egna regler för vad lycka är för dig. Och framför allt, ansträng dig inte så förbannat.
