tuesday thoughts
Tisdag förmiddag. Maria ligger för ankar med kanske den värsta ögoninfektionen världen skådat. Strumpan sover ur sig det allra sista av sin sjukdom, jag knaprar flunsapiller och dricker Lemsip. Igår sov vi oss igenom hela dagen, mellan varven jag o Strumps sprang över till våra älskade grannar för att tvätta. Vi tvättade seriöst i 12 timmar. Det är inte klokt. Sista omgången fastnade vi i soffan hemma hos Helen, Mitch o Nic, som skulle iväg på sitt, men satte TV-kontrollen i handen på en halvsovande Mikaela och sa att vi såklart får stanna så länge vi vill.
(Parentes; Vi ÄLSKAR våra Aussiegrannar, de är några av de närmaste vännerna och deras dörr är aldrig låst. Vilket innebär att man får komma och gå som man vill).
Iallafall. 5 timmar senare (När Pearl Harbour som gick på TV ÄNTLIGEN hade blivit färdigbombat, och hon hade fått reda på att hon var gravis och hela tjofaderallan. Ärligt, FINNS det en segare film?), ramlade jag o Strumps hem till oss med ett tvättberg. Rent och fräsht!
Jag är så innerligt trött på sjukdom nu. Det går bara runt, och så fort nån piggnat på sig här, blir nästa sjuk. Jag vill inte vara hemma, och när jag är hemma vill jag bara städa, rensa, helst sanera vårt hem. Det känns som om det gömmer sig basilusker överallt!
Iallafall. Idag går mina tankar till älskade, fina Christchurch som igår fick ta emot ännu en enorm jordbävning. Vi fick reda på det minuterna efter, tack vare Strumps som pratade med Aaron hemma i Nelson. Jag textade direkt Paul (kiwin jag hänger lite med här nu), eftersom Christchurch är hans hem och hela hans familj finns där. Kvällen gick oändligt långsamt, och vi kunde bara följa NZ news uppdateringar om dödstal som steg, byggnader som kollapsade över folk, och tragedi på tragedi. Jag fick inte tag i Paul, och nog var jag nervös.
Inatt textade han dock, och kunde berätta att familj och nära vänner mår bra, dock är de lite skakis.
Än så länge är 38 bekräftat döda, men PM Key meddelar att detta kommer stiga.
Det är så hemskt! Att se alla bilder från där vi gått omkring, alla byggnader vi varit i, som inte längre finns. Och den vackra katedralen som stoltserat på torget i stan, har raserat.
Paul textade och sa att han gärna kommer över ikväll. Han känner sig avskuren och lite splittrad. Såklart.
Jag svarade och sa att han är mer än välkommen.
