GypsyRose

Händer har för mig alltid inneburit en faschination. De representerar en så stor del av oss. Med våra händer smeker vi vår älskade över kinden, utför våra arbeten och skriver musik som sedan förändrar världen. Alltså har jag för vana att ingående granska händer på människor som står mig nära. Jag skulle utan tvekan känna igen min familjs händer på vilket foto som helst. Mina egna händer liknar mammas, bortsett från naglarna. De är små och fingrarna är korta, jag vet hur hennes livslinjer går i handflatan, och hur de skiljer sig från hennes döttrars. Jag minns min morfars händer, de efter utomhusarbetets skitiga naglar, de tjocka fingrarna.


Fötter kommer inte långt efter. Fötter ska vara fria och kunna vandra omkring på den här jorden så nakna de bara kan. Nuförtiden minns jag knappt känslan av att springa barfota, det har varit en lång vinter. Men ibland sticker jag ut mina fossingar i den tidiga vårsolen här på trappen. Det verkar läkande.
Förra året såg jag en bild på Strumpans nakna fötter och visste direkt vem de tillhörde. Det signerade vänskap för mig.
Jag känner Strumpan så väl att jag med ens känner igen hennes fötter! Ha!


Igår fick jag ett mail från R i Japan. Ett svindlande sådant, han mår inte bra där och det blev inte som han tänkt sig. Men han lever, och undrar om jag funnit lycka. Han skickade med en bild på sig själv i slips och skjorta, vilket gav mig ett gott skratt.

Och det slog mig, jag minns inte längre hur hans händer ser ut. Jag minns vissa rörelser, hur han använde dem. Men kroppen läker minnet, det är väl så.