GypsyRose

jag kör str









När jag kör sträckan Whistler-Squamish som tar ca 30 min, kan det se ut såhär. Bilderna gör inte verkligheten alls rättvis, det är sådana vyer att jag inte alls ser problemet med att köra. Så länge jag får låna Olssons bil, that is. Alltså har jag tagit beslutet att köpa en bil. Det får bära eller brista. Jag sätter mig inte i Squamish. Jag var och tittade på ett ställe där i fredags. När jag åkte därifrån grät jag.
Men jobbet ska nog gå bra! Här ser ni mitt lilla blomstertält jag ska sköta under sommaren. Kommer få rejält med frisk luft indeed!

Nu åker jag och träffar Paul, denna söndagskväll när Whistler gör sig redo för fest. Jag dricker te och lyssnar på Winnerbäck, känner mig lost, melankolisk och allt däremellan. Den 4 maj lämnar Paul mig och Whistler, och så var det med det.

Jasså jaha. Då förstår jag. Det spelas in här i krokarna. Kunde väl nån ha nämnt. Alltså att sista delarna av kommande Twilight-filmen Breaking Dawn spelas in i Vancouver och dess närområde. Läs; Whistler.
Haha! Jag ska göra mitt bästa för att komma med på ett hörn!
Mamma, ska jag vinka hem? Blir du glad då? En skylt kanske? Vi får se.

Ikväll är det Sten-Sax-Påse-tournament på GLC för alla lifties. Sen blir alla salongsberusade och går och dansar på Merlins. Strumpan har filat på sina bästa tricks, och kommer garanterat vinna.

Merlins var f.ö stället det svängde på häromsistens. Silent Disco it was. Haha! Roligaste jag gjort i mina da´r! Ett par hörlurar, en rom n coke på det så körde vi, jag och Strumpan o co. Seriöst bästa utgången på år och dar. 3 olika DJ:s på Merlins, alltså 3 olika stationer att välja på, att dansa till. Resultat: Alla dansar på olika vis, sjunger med i olika sånger och det är helt stört roligt att ta av sig hörlurarna och lyssna på all denna skönsång.

Bättre blev det givetvis av att den långe Kiwin kom och hämtade upp, och gav mig choklad som färdkost. Mööööms!

I förra veckan träffade jag goa Jill och hennes lille Adam, fem månader, över en Starbuckskaffe i Squamish. Squamish är en håla 30 min söder om Whistler, ett ställe vi föraktat varje gång vi åkt igenom, eftersom det verkar så dött. Nej, i Whistler vill alla vara. Alla coola kids. Eller?

Iallafall. Jill letade efter någon som kunde sköta hennes blomsterbusiness över sommaren, det kommer bli mycket att göra och långa dagar. Detta eftersom hon ville koncentrera sig på att vara mamma, och inget annat. När kaffet var slut anställde Jill mig på rak arm. Hon gillade mig och OM jag gillade henne! En jordnära människa, så långt ifrån alla snofsiga arbetsgivare i Whistler man kunde komma. Men velig som jag är, bad jag om en veckas betänketid för att se vad andra jobb sade.

Igår var jag på en andra intervju för smyckesbutiken Rocks n Gems, där jag mötte den andra managern. Inga bra vibbar där inte. Det är strikt, det är en massa brudar och som vanligt när det gäller Whistler får man tydligen inte vara för stark, för driven. Man måste klart veta vem som är överhuvudet. Man ska alltså gärna känna sig som en 15-årig praktikant. De skulle återkomma om ännu en vecka. Och jag orkar inte vänta längre.

Imorses ringde Jill. Jag har sedan igår känt att det där med smycken och just den managern inte är något för mig, sånt vet man. Så nu har jag tackat ja till Jill, vi ser båda fram emot att jobba med varandra, utgångslön är samma som jag hade för Rembrant Design, jag får i princip jobba hur mycket jag vill, och jag får sköta ruljangsen över sommaren.

Enda problemet är kommunikationen. Dumma Whistler är byggt så att du inte ska kunna ta dig härifrån, och istället spendera alla dina surt förvaltade slantar här och ingenannanstans. Det går alltså 3 bussar om dagen till Squamish. Greyhound är ett dyrt alternativ. Nu kollar jag carpool och annars blir det till att lifta, som är väldigt vanligt här. Men ska jag förlita mig på att komma fram i tid om jag liftar? Hem är ju ingen fara, men dit?
Eller ska jag hyra ett rum i Squamish och bo där, jobba massor och spara ihop lite pengar? Jag kommer inte känna nån, och det är dödens trist, iallafall över vintern. Jag blir så frustrerad!!

Hjälp mig nu, vad säger ni? Jag behöver lite pepp och kloka ord just nu. Men jobb iallafall! Yay!

Händer har för mig alltid inneburit en faschination. De representerar en så stor del av oss. Med våra händer smeker vi vår älskade över kinden, utför våra arbeten och skriver musik som sedan förändrar världen. Alltså har jag för vana att ingående granska händer på människor som står mig nära. Jag skulle utan tvekan känna igen min familjs händer på vilket foto som helst. Mina egna händer liknar mammas, bortsett från naglarna. De är små och fingrarna är korta, jag vet hur hennes livslinjer går i handflatan, och hur de skiljer sig från hennes döttrars. Jag minns min morfars händer, de efter utomhusarbetets skitiga naglar, de tjocka fingrarna.


Fötter kommer inte långt efter. Fötter ska vara fria och kunna vandra omkring på den här jorden så nakna de bara kan. Nuförtiden minns jag knappt känslan av att springa barfota, det har varit en lång vinter. Men ibland sticker jag ut mina fossingar i den tidiga vårsolen här på trappen. Det verkar läkande.
Förra året såg jag en bild på Strumpans nakna fötter och visste direkt vem de tillhörde. Det signerade vänskap för mig.
Jag känner Strumpan så väl att jag med ens känner igen hennes fötter! Ha!


Igår fick jag ett mail från R i Japan. Ett svindlande sådant, han mår inte bra där och det blev inte som han tänkt sig. Men han lever, och undrar om jag funnit lycka. Han skickade med en bild på sig själv i slips och skjorta, vilket gav mig ett gott skratt.

Och det slog mig, jag minns inte längre hur hans händer ser ut. Jag minns vissa rörelser, hur han använde dem. Men kroppen läker minnet, det är väl så.

Har spenderat hela förmiddagen och halva eftermiddagen hos Den Där Kiwin. Åh så trevfligt! Jag tror jag snart tar med honom hem så ni får träffa honom, vad sägs? :) Haha, nä.
Vi har kikat på Kings Speech med Mr Darcy och Helena Bonham Carter, druckit kaffe och ätit crossianter KiwiStyle med skinka, ananas och ost. Och haft vår dagliga svenskalektion såklart.
Jag försöer få honom att flytta till Van Island med mig. Det går sådär, men han säger ja bara för att göra mig glad. Idag sa jag till honom att ta av sig tröjan och ge den till mig, eftersom jag tycker om den. Jag behöver inte säga vad han gjorde va? Det här är för lätt, hade vi gått i samma skola som barn, hade jag varit morrhoppan som retat skiten ur honom och tagit hans lunchpengar. Tur att jag har växt upp...;)

På återseende!

Jaha, så fort man nämner Twilight och att man varit på en och annan inspelningsplats, ja då börjar det med ens ränna skådespelare här i trakterna. Nicole, vår fina granne och nära vän fick lite handsvett igår när hon serverade ett par av de där varulvarna. Äh, ja ni vet. Sam hette väl en och den andre...äääh, kommer inte ihåg. Ett sånt jäkla rännande på de där kändisarna här att jag ORKAR INTE. Hör ni det? Nä, jag låser in mig i stugan och muttrar lite och dricker kaffe.

Ha!

I Pemberton heter fräckaste bostadsområdet kort och gott Glen. Jag och Strumpan tänkte köpa en trevlig villa och slå oss till ro. Glen Bröllop, whatcha reckon? ;)

På väg uppför kusten. Vyerna var oslagbara!



På färjan till Van Island. Mitt liv är fantastiskt!



I hamnen i Tofino, surfers paradise!



Ingvarsdotter har hittat ett land där nån planterat massa tekannor. Vackert!





Vackra, vackra träd i full blom i Victoria.



Gigantiska träd i regnskogen på Van Island på väg till Tofino, surfarparadis.





Fantastiska dagar. Går inte att beskriva. Men jag försöker. I tisdags deppade jag ihop helt, visste inga vägar ut och i Whistler snöade det igen. IGEN. Jag pluggade in Coldplay och vi gick ut på promenad. Vinden piskade i ansiktet, och när jag bytte riktning gjorde vinden det också. Ja, ni förstår misären. Strumpan textade och satt ensam på Rolands, den lokala puben. Jag låter aldrig en vän dricka ensam, så jag hoppade dit. Vi satt och morrhoppade oss tillsammans, om alltets överjävlighet och frustration. Sen gick vi hem och sov.

Klockan 4.30 ringde klockan morgonen därpå, roadtrip till Vancouver Island stod på schemat. Jag är pankare än aldrig förr, men fina Olsson bytte in mina födelsedagspresenter till en färjeresa och en hostelnatt, och vips så kunde Ingvarsdotter följa med. Lycka! Och just vad jag behövde. Jag och Whistler har kämpat så länge mot varandra, jag är trött in i själen.

När färjan lämnade fastlandet, stod jag i lä under en underbar sol, ensam medan tjejerna satt bänkade en trappa ner. Jag kunde andas, och jag blev sådär tacksam igen, som jag inte varit på länge.
Vi kom fram till Victoria, öns största stad, och jag blev förälskad. Vackra gator, skottska pubar, massa second hand-butiker, en fin hamn och gamla parlament-byggnader. (Tilläggas ska att Van Island inte är så skruttigt litet, lika stort som Irland var det visst).
"Men! Det påminner ju lite om Auckland!" sa Olsson, och då fattade jag såklart. Jag hade kommit hem, och det var i det ögonblicket jag kunde lämna över mig till Kanada. Som jag väntat på att det skulle hända!
Från stranden i Victoria såg vi ända till USA och Forks, där Twilight utspelas. På riktigt!

Och det var vår i Victoria! Hundratals rosa träd blommade, solen strålade och jag mådde som en prinsessa. Vi lunchade i solen, jag kirrade ett jobb som volontär i en Fair Trade-butik, och sedan checkade vi in på vårt hostel (där jag sökt jobb idag). Mat, film och sov.
Tidig morgon dagen efter, underbar frukost med pannkakor, frukt och massa kaffe och sen hit the road. Ett par stopp på vackra och märkliga ställen, medan solen sken från en klarblå himmel. Vi stannade i den vackraste regnskogen jag sett för att inspektera enorma träd, och så check! Ännu ett par scener från Twilight som spelades in där.



I Tofino åt vi en riktigt bra lunch, och strosade sedan runt bland surfarpojkar, små beachskjul och sådär sömnig håla-känsla. Men aaaaah så vackra vyer! Whistler släng dig i väggen!
En snabb tripp till Ucluelet för att kika på jobbet jag inte fick, sedan tillbaka till Nanaimo varifrån färjan gick hem.
Stjärnorna lyste upp vägen hem till Whistler, där jag körde medan mina tjejer sov lugnt.
Ett par dagar borta från Whistler var just vad som behövdes, jag insåg igen varför jag är en resenär, och att Whistler inte är så jävla fräckt som det försöker vara. Nä, nu förstår jag lite mer vad det här landet handlar om.
Tack!


Ikväll lägger jag och Strumpan våra sista korvören på ett par biljetter till Silent Disco, jag drar med Paul och det är en vecka sen vi sågs, så det blir bra det här!
Silent Disco? Ja alltså, när man får egna hörlurar med ca 3 musikkanaler som man dansar runt till, medan stället du är på är helt tyst. Fräckt maaaan!

Min mamma och pappa blir oroliga när jag inte skriver att jag mår bra, det vet jag. Så därför ska det här bli ett glädjens inlägg, för att lugna Mamman och Pappan. För att de är båda väldigt måna om mig. Jag vet ju det. Tack!

Solen kikar fram så gott som varje dag, jag fyller mina dagar med egentid, läser, tvättar, lagar mat, är min egen hemmafru. Fint! Kilar in och säger HejHej! till Mitch, dansar disco på kvällarna och mår bra.
För ett par dagar sen var vi alla på Cinnamon Bear, när vi kom dit satt en lång mörk kiwi och väntade på mig. Gillas!
Det går inte att undvika, jag gillar den här killen. Det vilar inget svart i hans ögon, han är snäll som en björn och tar bra hand om mig.

På tal om björnar. De är på gång att vakna nu. Men! Som tur är finnes inga grizzlybjörnar i Whistler. Nej, de stannar i Pemberton och Squamish. Alltså ett par mil härifrån. Åh så skönt att veta.:)
Imorrn åker vi tjejer på en liten roadtrip. Det blir Vancouver Island ett par dagar, för att komma bort och se nåt nytt. Jag är pankare än en gammel get, men jag måste härifrån ett litet tag. Det blir bra skit.

Ja, men då hörs vi då!
X