GypsyRose

Höstsöndag i Falköping. I fredags snöade det när jag stod på balkongen, resten av helgen har varit kall. Jag kör upp på Mösseberg och parkerar vid utsikten där, blickar ut över min lilla stad. The Smiths sjunger om Cemetary Gates, och jag slungas, med lika delar vilja och ofrivillighet, bakåt i tiden till då det ofta kom en smutsig engelsman knackandes på mitt fönster, med väskan full av hemligheter. Jag minns dofter, ljus, läten från köket och fåglarna i City Groove-trädgården. Det känns som allt det där hände i en annan värld. I en annan tid. Det har blivit precis som jag fruktade att det skulle. Att tiden i NZ börjar kännas som en dröm. Och den vetskapen är mer skrämmande än någon annan.

Den där lilla staden jag blickar ut över från Mösseberg kommer alltid att vara hemma, men den tillhör mig inte längre. Jag har ingen rätt att tycka saker om den. Staden har gjort slut med mig och vill inte ha med mig att göra längre, den har gått vidare.

Idag är det 8 dagar kvar tills jag sätter mig på ett plan till NY, The Big Apple, en del av världen jag aldrig sett tidigare. Jag går omkring och är lättirriterad, suckar över folk och finner inte ro. Det tog ett tag innan jag insåg att det är den gamla välkända resefebern som knackat på dörren, insläppt har Hon blivit med ens. Välkommen tillbaka, säger jag och plockar ned Ryggan från morsans vind, där den samlat damm ett tag.

Välkommen tillbaka, och välkommen till nya äventyr.

Det är dags att hitta tillbaka till den du var, Ingvarsdotter. När du levde för dagen, älskade, grät och kände efter varje morgon. Innan du fastnar i Livsklistret. Tack Block för det ordet, det passar så perfekt.

Och tack för mitt liv, som blir vad jag gör det till.