GypsyRose

Heregud, vad jag alskar att vara pa rymmen fran mitt verkliga liv igen. I was born to travel, det kanner jag nu igen. Det hander allt for mkt roliga saker just precis nu, for att jag ska ha tid att blogga. Men kort sagt har jag the timeof my life, amerikanarna har, som Maria just uttryckte det, krossat alla vara fordommar. De ar urtrevliga, extremt service minded och just loooove to hear our swedish accent!!:)

Sitter just nu pa vart hotellrum i collegestaden Penn State College, igar kom vi hit tillsammans med Rob. Allt ar sa jakla underbart kul, och jag vet inte var jag ska borja. Det ar halloween, det ar matchdag, folk ar som galna och vi dricker hejdlost mkt bars. Jag har sa sjukt kul och har skrattat sa mkt idag att jag har ont i magen. Igar var vi pa haloweenfest, drack sjukt starka margeritas i sjukt stora glas.

Nu ska jag svida om och fortsatta festen. Bilder kommer sen, nar jag har mer tid.

Catch u on the flipside!

Jag och Karin landade i ett smoggigt, stort, ljudligt och troligtvis ratt underbart NY for 6 timmar sedan. Dagen startade tidigt med en hotellfrulle som hette duga (Pannkakor joda!), och sen Arlanda Express till flygplatsen. Flyget avgick som planerat,men jag vet inte om jag hoppar hojd for SAS, de verkar ratt slitna och aven om servicen var OK, var det mycket annat jag garna andrat pa.

Och ja, passkontrollen in till USA gick bast. Jag som laddat lange och varit lite nervos efter alla historier man hort. Ah! Det var ju bara att klampa pa, visa passet, svara snalltpa om man hade jobb hemma och om man reste ensam, lamna sina fingeravtryck och le in i kameran. Big Brotherstilen funkar tydligen inte pa mig.

Det blev en shuttle in till stan, och sedan har tiden bara forsvunnit. Vi ar supernojda med vart boende, allt verkar top notch och nu ska jag o Karin kaka lite innan vi fortsatter forsoka halla oss vakna. Maria och Strumps ska val dundra in har om ett par timmar. Sen blir det sooooova.

Vi hors jattesnart, alla ni som laser! Alles val med er Ingvarsdotter, sa nu vet ni det!

Det ar dags nu, dags for nya aventyr. STHLM ar kallt och jag har agnat dagen i FKP att saga adios flamingos, men nu ar det gjort, och efter en tagresa upp med Williams hand i min har jag nu aven sagt hejda till honom, och landat pa mitt och Karins hotellrum. Imorrn bitti ar det Farewell Swiiiden pa ett bra tag.

Jag saknar mamma o tjejerna sjukt mkt nu, men vi ses ju snart.





Jag och mina fina tjejer.



...Men ibland maste aven snyggingar flippa lite. Gor avsked lite lattare.



Froken Rofors pa vart hotellrum i STHLM.

Höstsöndag i Falköping. I fredags snöade det när jag stod på balkongen, resten av helgen har varit kall. Jag kör upp på Mösseberg och parkerar vid utsikten där, blickar ut över min lilla stad. The Smiths sjunger om Cemetary Gates, och jag slungas, med lika delar vilja och ofrivillighet, bakåt i tiden till då det ofta kom en smutsig engelsman knackandes på mitt fönster, med väskan full av hemligheter. Jag minns dofter, ljus, läten från köket och fåglarna i City Groove-trädgården. Det känns som allt det där hände i en annan värld. I en annan tid. Det har blivit precis som jag fruktade att det skulle. Att tiden i NZ börjar kännas som en dröm. Och den vetskapen är mer skrämmande än någon annan.

Den där lilla staden jag blickar ut över från Mösseberg kommer alltid att vara hemma, men den tillhör mig inte längre. Jag har ingen rätt att tycka saker om den. Staden har gjort slut med mig och vill inte ha med mig att göra längre, den har gått vidare.

Idag är det 8 dagar kvar tills jag sätter mig på ett plan till NY, The Big Apple, en del av världen jag aldrig sett tidigare. Jag går omkring och är lättirriterad, suckar över folk och finner inte ro. Det tog ett tag innan jag insåg att det är den gamla välkända resefebern som knackat på dörren, insläppt har Hon blivit med ens. Välkommen tillbaka, säger jag och plockar ned Ryggan från morsans vind, där den samlat damm ett tag.

Välkommen tillbaka, och välkommen till nya äventyr.

Det är dags att hitta tillbaka till den du var, Ingvarsdotter. När du levde för dagen, älskade, grät och kände efter varje morgon. Innan du fastnar i Livsklistret. Tack Block för det ordet, det passar så perfekt.

Och tack för mitt liv, som blir vad jag gör det till.