GypsyRose

2009 – Året då mitt liv hände

 

Dagarna innan nyår satte jag mig i bilen tillsammans med Elin, bröderna Wiklund, Harrysson, Stina och Eleonor för att resa upp till Sälen. Vi spenderade gnistrande, kalla, vackra klara vinterdagar tillsammans med varandra och ett Sverige klätt i vinterskrud. Medan mina vänner åkte skidor dagarna igenom, satt jag med fötterna upphivade i vår ombonade stuga, skrev klart hemtentan jag senare fick högsta betyg på, och njöt av stillheten medan jag inombords förberedde mig på min resa till andra sidan jorden till ett land jag endast kände till namn – Nya Zeeland.

 

Dagarna innan avresa gick till att packa, packa om samt avlägga de sista besöken hos alla mina vänner. Kvällen innan, fanns jag på plats hos Jolin, hennes växande mage där Eliott bodde, samt fina Kaspian. Jag hade dagarna innan ätit med pappa, dansat disco med Hanna, sovit varje natt skavfötters med min fina lillasyster och druckit litervis med te i min mammas varma och julpyntade hus. Jag kände mig minst sagt fulltankad på kärlek och redo. Marcus kom förbi för en sista kram och ett ”lycka till, kråkan!”.

 

Christchurch tog emot mig, Anna, Helena och Jessica den 8 januari, och jag bytte iskall Sverigevinter mot Kiwisommar. Mötte upp en större del av klassen i samma stad, vimmelkantiga av jetlag och nya utsikter trillade vi runt ett par dagar innan vi satte oss på en skumpig shuttlebus till Nelson, vårt nya hem. Jag kastade mig in i mitt och Karlssons nya rum, och första kvällen ute avverkade vi så gott som varje bar i den lilla staden.

De kommande tre månaderna gick till att upptäcka en helt ny sida av mig själv, en stark tjej som antog utmaningarna i att bestiga berg, vandra nationalparker runt, paddla kajak, forsränna, Skydiva och besöka Nelsons marae, Whakatu. Aldrig har jag slagits av en sådan insikt, att jag faktiskt är en helt ny person varje gång jag vaknar upp, och dagen som var kommer aldrig tillbaka. Jag bodde tillsammans med Karlsson, Anna, Helena och Sandra i en trerummare på campus, och det sprangs som aldrig förr mellan lägenheterna, alla dörrar var alltid öppna, och jag trivdes som bäst med min klass med mig.

 

Jag gav mig av på roadtrip med Annica aka Strumpan, Jessica och Elin längst runt nordön, firade min födelsedag nere i Waitomo Caves där en hel guidad tur sjöng för mig (mäktigt!!), firade vidare i Hamilton där vi, ABBA:s kids, lirade på våra nyinköpta munspel och ukulele, fick skumpa av en härlig hostelägarinna, jag spenderade en natt i Hamilton Gardens med D, den förste, men inte siste Kiwikille jag skulle träffa. Det var under denna roadtrip vi för första gången kom till City Groove Backpackers och Glen i Auckland city, där vi spenderade ett par galna dagar fyllda av fest, Iron Maiden, hampaklubbor och en hel del krypande…

 

Eliott Bardh föddes, han fick senare sällskap av Ludvig Djerf, och som alltid när någon träder in i mitt liv, faller någon ifrån. Det var en kväll i goda vänners lag på favvohaket Sprig n Fern då underbara Karin hälsade på med syster i Nelson, som SMS:et från Malle kom, om att Fredrik gått vidare till ett ställe där han fick må bättre.

 

Framtiden knackade på dörren, och efter ett par veckors totalt kaos då Portsmouth och Golden Moments blev helt otillgängligt för mig, Karlsson och Strumpan, öppnade Gud ett annat fönster. Den 14 april packade vi ihop våra pinaler, fyllde en hyrbil till bristningsgränsen och stängde dörren till Nelson, ensamma kvar på campus som vi var, då resten av klassen satt sig på sina plan hem till Sverige. Under ett stopp över natten i Wellington, hookade jag upp med svenska Johan, och hade tillsammans med hans gäng en tokig rödtjuts- och karaokenatt.

Jag vaknade upp i Auckland, och de kommande två veckorna ägnades åt att lära sig rutinerna för hur det är att vara hostelmanager i Auckland city.

 

Därefter sprang de kommande sex månaderna iväg i en rasande fart. En hel höst, vinter och långdragen vår spenderade jag som manager tillsammans med mina tjejer. Auckland blev vår stad, och vi fick en helt ny hostelfamilj där vi välkomnade bland annat Lisa från Canada, Tomas från Argentina, Joos från Holland, Bianca från Holland, Satu från Finland och R, som flyttade in samma dag som jag och tjejerna tog över bygget. Jag trodde jag visste vem jag var, men i Auckland har jag hittat hem. Det går inte med ord beskriva hur mycket jag gick igenom under dessa månader, hur mycket mer skinn på näsan jag fick, och hur jag upplevde min nya hemstad.

Det kom och gick en stadig ström av människor i vårt hostel, allt från halva tyskland, en prostituerad kiwidama som uppenbarligen höll sin business igång i Constitution House, glada hippies från mellanöstern och en rad Tikki Tikki Boys med R i spetsen som varje fredageftermiddag släntrade in genom hosteldörren.

Nätterna då jag dansade mig sanslös på Danny Doolans var många, glasen vin på Racket var alltid de bästa, vi fick biljetter till Simon n Garfunkel, jag fick mitt första och enda jobb jag sökte, blev nära vän med fina Cat, i vars säng jag nu sitter, träffade en rad fina pojkar och blev bränd flera gånger,men fick också mycket kärlek och omtanke i return. Dock var och är R den som tagit sig in, längst in, och varje dag är fortfarande en strid för att mota bort honom och göra honom till vän och inget mer.

Svenska Mia blev en kontakt, precis som jag hittade en storebror i Simon, och min kinesiska manager Lulu nästlade sig in i mitt hjärta.

Jag lade alla mina sparpengar på en hembiljett, och min mamma grät när jag ringde och berättade det.

Alex från Tyskland skrattade när jag svarade i telefonen, och han flyttade in direkt. Strax därefter blev hans känslor för fina Karolina från Chile besvarade, och i förra veckan flyttade de söderut, för att delta i Regnbågsmötet med alla hippies.

 

Marcus ringde en tidig vårkväll och berättade att Melker Carlson inte fick födas till en familj som längtade efter honom, livet blev för mycket, och hosteltaket blev räddningen som så många gånger förr. Det, och mina fina tjejer som såg till att jag alltid höll huvudet ovanför vattenytan.

Karlssons farmor gick bort hemma i Sverige, vi höll om varandra och fortsatte våra diskussioner om huruvida det är värt att vara en resande själ, och hur långt hemifrån vi faktiskt valt att lägga våra hattar för en stund.

 

Vi arrangerade fester som gjorde att dörrarna på hostelet skälvde, chefens familj ringde och skällde och jag och mina tjejer ville mer än en gång packa väskorna och dra. Men bangar gör bara loosers, och den 6:e augusti tog vi examen med pompa och ståt.

 

En tsunami gick hårt åt Samoa, och vi förberedde oss på höga vågor. Dock drabbades vi inte alls, men jag drabbades av insikten hur utsatt mitt land faktiskt är, och hur det känns att inte komma härifrån snabbt om man skulle så behöva.

Det blev en trip till Wellington för att se Wow, en flygresa till Christchurch för att se Pearl Jam, en roadtrip upp till Cape Reinga igen, camping i Coromandel och vid Cathedral Cove.

 

Mina tjejer tackade för sig och flyttade tillbaka till Nelson i början av november, Glen kom tillbaka och helt plötsligt var det som om de senaste 6 månaderna inte hänt. Jag blev kvar, och satt i ett tomt rum första natten utan tjejerna och drack alldeles för mycket vin. R kom och lyste upp min väg, och sommaren trillade in över Auckland, som jag trivdes alldeles för bra i för att lämna.

 

Min första jul hemfifrån gick bra, jag jobbade och firade sedan i ny långklänning på hostelet, och dagarna efteråt satte jag mig i bilen med Bianca och Dave för att resa till Gisbourne och Rhytm n Vines.

 

Nu sitter jag här, nyduschad i Cats säng. Det skymmer utanför fönstret, jag väntar på att få ringa min mamma som fortfarande jobbar, jag lyssnar på skivan min älskade syster skickade till mig i julklapp, och det hänger en eldröd fullmåne utanför mitt fönster.

Jag vet inte vart jag ska flytta om ett par veckor, jag har alldeles för mycket att göra med mina kurser, oron inför det nya, okända är ganska ofta mig övermäktigt. Och jag vill verkligen, verkligen inte vara ensam ikväll.

 

 

Men! Mitt nyår var vackert. Tre dagars festivalande uppe i Gisbournes kullar, djupt dolt i en stor vingård. Dammiga converse, cider i plastglas, lyckliga människor höga på kärlek och alla typer av droger, dreads och solnedgångar som går till historien.

Igår höll jag mig nykter för att minnas varje sekund av min nyårsafton, min plats och tid i världen. Midnight Youth, mitt NZ-favvoband, gick av scen ett par minuter innan 2009 var slut, och mäktiga fyrverkerier lyste upp en alldeles lockig, tokigt vacker pojke som stod bredvid mig.

 

Jag och Bianca checkade ut från campingen, och parkerade oss igår vid stranden. Ett par timmars sömn i bilen, och 05.47 stod jag imorses, insvept i det stora varma täcket, med fötterna djupt nedborrade i sanden på Gisbournes strand, och såg solen gå upp.

Det sägs att Gisbourne är den första staden i världen att se dagens ljus, vilket innebär att jag fick se den allra första soluppgången av 2010 imorses, tillsammans med andra sökande själar som hittat till stranden.

Världen har aldrig varit så vacker, och livet aldrig så stort.

 

När jag såg solen gå upp över en ny tid, ett nytt år och en ny dag i mitt liv, sade jag till mig själv att det här kommer bli ett ännu bättre år än 2009, om det nu är möjligt.

 

När jag kom hem till Auckland, badade min stad i varmt solljus.

 

Mer tacksam än såhär går inte att vara.