2010
Jag sitter i min lilla blomsterhandel. Utanför fönstret singlar en och annan snöflinga ned, och Whistler . Mitt tillfälliga hem - Ligger i någon slags midvinterdvala.
Det är dags att avrunda 2010. Här kommer orden.
När 2009 slog över till 2010 stod jag under en imponerande fullmåne, i grön klänning, rött hår och dammiga converse på Rhytm n Vines, Gisborne, Aotearoa.
Biancs, Dave, Aideen och Brett var med mig. På stora scen stod favoriterna Midnight Youth och tankarna svindlade. Dagarna innan hade jag firat min första jul hemifrån. Fin var den, och fylld av underbara människor i hostelfamiljen på City Groove. Jag hade jobbar julaftons morgon, och sedan shoppat med Biancs.
På juldagen stod en Tiki Tiki utanför mitt hem, jag och R åkte ut till Mission Bay, tände en eld och talade om våra liv, så som de varit och så de skulle komma att bli. Tillsagda av en snäll polis blev vi också.
När Gisborne som första stad i världen såg solens ljus 2010 stod jag invirad i en filt på stranden. Kanske har tacksamheten aldrig varit så stor. Eller ärligheten. Till mig själv och till andra.
Resten av kiwisommaren försvann så som väl spenderad tid gör. Jag flyttade från CG till min egen lilla lya på Wellesley Street, ett stenkast från favorithaket Father Teds irish pub.
Tjejerna samlades för Big Day Out, jag fyllde 25 och firades kungligt av min fina hostelfamilj med Biancs, Glen, Nivolita och Aideen i spetsen.
Aucks förblev mitt, Strumps flyttade tillbaka upp, COT fortsatte sina Idolfredagar med Cats hemmagjorda sushi eller take away Butter chicken från Anzac Ave - stans bästa.
Irländske Micky Blue Eyes satte jag tänderna i, och firade en helt galen St Paddys Day med mitt gäng och hans.
Dock förblev R den jag mätte alla andra med, och tiden för hans flytt från Aucks och oss kom alltjämt närmare.
Aldrig har jag funderat över en annan människa så som han tagit upp mina tankar. Aldrig har jag velat dela med mig på samma sätt till någon, som till honom.
Karlsson och Mike blev ihop igen, Strumps fick välförtjänt kärlek av Tom, och hemma presenterades Björn av min mamma för mina systrar. Way to go!
R flyttade, jag tillät mig själv att kollapsa en stund, och vad hade jag gjort om inte Strumps och Cat funnits där?
Vi hängde med Mia, jag trivdes på jobbet, och lät nästan en indier bjuda ut mig på Valentines.
Istället drack jag den kvällen alldeles för mycket vin och satt uppkrupen i fönstersmygen i mitt lilla rum tillsammans med mina blommor och tänkte på min faster som gått bort tidigare under året.
Jag hade panik över min hemkomst till SWE, åkte till Sydney och R, drack shots med Casey och såg Blue Mountains med min skotska roomie. I Sydney byggde jag även cykeltaxis med R, och satt på hans grannes takterrass en sen natt och såg ut över ett glittrande Sydney, en stad jag både kände mig hemma och vilsen i. Ensam i gott sällskap, kanske. Jag lämnade både staden och R åt sitt gemensamma öde en natt, och där ville jag kanske sluta existera. Jag slutade definitivt kämpa, och har kanske inte riktigt hittat hem än, vad gäller att släppa folk inpå livet. Men tiden läker till slut alla sår, det har mamma garanterat rätt i.
En sista natt i Aucks, och sedan satt två förtvivlade, sjuka och känslomässigt utmattade små troll på ett flyg till UK. Efter ett par dagar i London med Strumps, hoppade jag på ett flyg till STHLM, sprang på arbetsintervju, fick jobbet och tog tåget hem till underbart vackra, försommarprunkande Falbygden där min familj tog emot med öppna armar och en gråtande mamma.
Hos Familjen Öberg i STHLM flyttade jag in efter ett par veckor hemma, och det blev en lugn sommar där jag försökte läka efter NZ. Det blev många sena nätter på balkongen tillsammans med Coldplay och The Smiths.
Karlsson, Karin, Mamma och tjejerna kom och hälsade på, och jag hängde en del i Uppsala med Mia som tillsammans med make och bebis i magen flyttat hem efter 10 år i NZ, och med Bergwall såklart. Stella Carlsson föddes, jag grät och STHLM var både för stort och för litet.
Strumps flyttade hem efter ett par månaders jobb i UK, Rowan flög över, höll om mig och vägrade släppa taget. Trots att mitt sinne fortfarande var trasigt och ihåligt.
Rowan kom över igen, och vi jobbade på fina Dragonfly Festival i Ekehagen, och det kändes som om Falbygden var den absolut vackraste platsen på jordklotet. Vi låg i hängmattor under sensommarbjörkar, lyssnade på vacker musik, och kramades mycket. Kvalitetstid blev det där också med min underbara Lilla Syster.
Mamma sålde huset, kusin x 2 meddelade tillökning, och Annikki och Juanma hälsade på mig, Mattias och Patrick en underbar helg i STHLM, som också blev min sista.
Jag stängde dörren till STHLM, köpte en enkel biljett till NY och flyttade in hos mamma mina sista veckor hemma.
Resedjävulen krafsade under sängen, och Biancs kom och hälsade på, i samma veva som jag och tjejerna jobbade som värdar på Svenska Mässan i GBG och Glen en dag satt utanför jobbet och väntade som om det var igår vi sågs.
Den 26 oktober tog jag ett snabbt avsked av familj, vänner och Rowan (som var med ända till slutet), och hoppade på ett flyg till US.
NY några dagar, och sedan ett par helt galna dagar i Penn State och New Jersey, tack Rob!
Vancouver och Whistler blev nästa anhalt, och resten av mitt liv är fortfarande en spännande, oskriven bok.
2011 blir året då jag gör Kanada än mer till mitt, och i slutet av året ska vi älska varandra, jag och det här landet.
I lagom tid för att söka visum till Australien och där möta upp en syster, en Block, förhoppningsvis en Beat Box Bro och återse ett glimrande Sydney.
2011 - The year of world peace in mind and soul!
